Frankrike går till val i vår. Den 6 maj avgörs det slutgiltigt vem som blir nästa president. Kandidaterna har presenterat sig. Alla utom en. Den sittande presidenten Nicolas Sarkozy har ännu inte deklarerat officiellt om han kandiderar för en andra period på fem år. Han utnyttjar sin position som statschef så länge det går. Han vill kunna visa att hans förslag till skillnad från övriga kandidaters också kan omvandlas i praktisk handling. Men han kommer att kandidera. Förmodligen deklarerar han sin avsikt under februari månad.
Nicolas Sarkozy har stora bekymmer. Opinionssiffrorna är låga. Sarkozy befinner sig fem procent bakom huvudmotståndaren, socialistpartiets kandidat François Hollande – och har heller inte fått ökat stöd under de senaste månaderna. Hans engagemang kring euron och samarbetet med Angela Merkel är hans bästa gren enligt opinionen, men det räcker inte för att stärka hans position. Hans trovärdighet på det inrikespolitiska området är desto lägre.
”Vad som helst men inte Sarko” säger de flesta fransmän. I början av sin mandatperiod åtnjöt han stor popularitet. Han var mannen som skulle få fler fransmän i arbete och köpkraften skulle öka. Det har blivit tvärtom.
Nicolas Sarkozy fick makten för att han har övertygat sina väljare om att han ensam kunde förändra Frankrike och ge dess invånare tillväxt och ökat välstånd. En hela folkets president och omnipotent. Trots att han själv satt i sin företrädares, Jacques Chiracs, regering fick han människor att tro att han stod för något radikalt nytt. Det visade sig vara tomma löften. Dessutom valde han att börja sin presidentperiod med att ge de välbärgade rejäla skattesänkningar. Nu har han inget att luta sig emot när bakslagen grinar honom i ansiktet. En man som kan allt själv har inget att skylla på när verkligheten blir bångstyrig.
Nu sprider sig dessutom oron och i vissa fall en desperation i hans egna led. Le Monde rapporterar i veckan om att flera ledande tjänstemän i ministerierna redan sett sig om efter nya jobb. En av ledamöterna i parlamentet säger öppet att hon inte räknar med att Sarkozy blir omvald. Andra rykten som sprids inifrån Elyséepalatset berättar om en president som läser om tidigare politiska ledare som tvingats avgå mot sin vilja men som han tycker lyckats skapa sig ett ärofullt eftermäle. Han lär studera ledare som Winston Churchill, Gerhard Schröder och Margaret Thatcher… Sarkozy verkar redan nu putsa på sitt eget testamente.
François Hollande har däremot skaffat sig den magiska trollstaven och allt han rör vid just nu går hans väg. Hans valupptaktsmöte för fjorton dagar sedan i Paris förstad Le Bourget drog närmare 20 000 entusiastiska valarbetare och hela partitoppen satt på första bänk och markerade enighet. Talet var kraftfullt och både ideologiskt och sakpolitiskt tydligt. Hans nyckelord genom hela talet var rättvisa.
Hollande har genom Sarkozys misslyckanden kunnat skaffa sig ett brett utrymme i det politiska landskapet. Han verkar kunna göra om samma nummer som Sarkozy gjorde 2007, fast spegelvänt. Utgå från stödet från sina vänsterväljare och därefter räkna in ett tillräckligt stort antal röster från väljare i mitten och från missnöjda gaullister. Det skulle inte heller förvåna om Hollandes regering vid en vänsterseger också kommer att innehålla ledamöter som efter förra valet erbjöd Sarkozy sina tjänster.
François Hollande visade med sitt tal i Le Bourget att han också tagit upp kampen om arbetarväljarna med Marine Le Pen och med den sittande presidenten vars namn han inte nämnde en enda gång under sitt 90 minuter långa tal. Han sa något viktigt som gav eko i nyhetsrapporteringen: ”Min motståndare i valet är finansvärlden.” Ett yttrande som kan få betydelse för valutgången.
Tomas Lindbom, journalist och Frankrikekännare. Skriver på bloggen lindbompafranska.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
