Nästa år går Frankrike till val. Först ska en president väljas – troligast i den andra valomgången den 6 maj, såvida inte en av kandidaterna mot förmodan skulle få egen majoritet redan i första omgången. Därefter, i juni, ska en ny majoritet i parlamentet utses.
Presidentens starka ställning i det franska politiska systemet samt själva valdynamiken gör att det första valet med all sannolikhet blir avgörande även för det andra. Och nu har huvudutmanaren till den sittande högerpresidenten Nicolas Sarkozy korats fram: François Hollande, en av huvudfigurerna inom socialistpartiet PS och dess förste sekreterare under åren 1997-2008.
I de nypåfunna ”primärvalen” som socialisterna valt att organisera vann Hollande klart över Martine Aubry, trots att den senare hade tagit över partiledningen 2008 och inledningsvis tippades som den klara vinnaren. Aubry hade nog blivit vald om partiet självt hade fått bestämma, men nu handlade det om ”val före val” i amerikansk tappning där inte bara de knappt 200 000 partimedlemmarna utan alla röstberättigade som bekände sig till vänsterns värderingar fick vara med.
Över 2,6 miljoner fransmän deltog således i första valomgången och 2,8 miljoner i den andra för att utse socialisternas presidentkandidat. ”Primärvalen” är ett försök att förnya demokratin – de känns speciellt välbehövliga för socialisterna, vars inre partiliv lider av ingrodda fraktionsstrider, vältillslutna nätverk samt en socialt sett väldigt snäv rekryteringsbas (mest högutbildade från offentlig sektor).
Kan Hollande lyckas? Tröttheten med den sittande presidenten är i alla fall hans största tillgång. Alla löften om systemskifte till trots slutar Nicolas Sarkozy precis som Jacques Chirac innan honom: Det spretar åt alla håll men det kommer ingen förändring i grunden. Fransmännens pessimism inför framtiden har snarast blivit ännu djupare under 2000-talet. I den ekonomiska krisens spår ser sig högern dessutom tvungen till att uppluckra just de reformer som den lyckades genomföra; skattesänkningarna.
Hollande kommer alltså att få det enkelt att kritisera Sarkozy för bristen på resultat. Det är som att skjuta en straff i öppet mål: I princip omöjligt att missa, men du väcker inte heller någon större entusiasm hos publiken. Och det är just det som är problemet – bristen på tilltron att saker och ting kommer att förändras efter 2012. Till råga på allt har ekonomin inte återhämtat sig efter den ekonomiska krisen 2008 och underskotten minskar drastiskt utrymmet för reformer.
Men det är också här som vi hittar Hollandes största svaghet. Vad man än säger så är det svårt att se honom som förnyelsens kandidat. Precis som Ségolène Royal, som förlorade mot Sarkozy i presidentvalet 2007, tillhör han ”generationen Mitterrand”: Topptjänstemän utbildade i elitskolor som varit med sedan 1980-talet.
Känslan av förnyelse kommer snarare från de grönas kandidat Eva Joly, vars stil bryter skarpt med den franska elitkulturen (men så är hon också norsk i grunden … ). Och till vänster om Hollande försöker en avhoppad socialist, Luc Mélanchon, samla radikalvänstern till ett tydligt ”antikapitalistiskt alternativ”. Frågan är hur socialisternas kandidat kommer att klara av denna konkurrens.
Dessutom återstår hotet från extremhögern. Hollande har aldrig varit känd för en skarp ideologisk profil. Hans jobb som partiledare har varit att hålla ihop partiet trots de interna spänningarna. I kampanjen mot Aubry har han medvetet valt en ”mitten–vänster”-position som kan övertyga en del av medelklassen – men kampen om medelklassen är viktigast i presidentvalets andra valomgång. Först gäller det att komma dit.
Minnena från 2002 spökar. Det året slog Jean-Marie Le Pen från högerextrema Nationella Fronten ut socialisten Lionel Jospin i den första valomgången. Högerns Jacques Chirac ställdes mot extremhögers Le Pen i den andra, avgörande valomgången.
Sedan dess har de sociala spänningarna förstärkts och tilltron till politiken har försvagats ytterligare. Ingen vågar förutspå Nationella Frontens verkliga potential nästa år, men det står klart att det politiska klimatet har förändrats under dess tryck, med allt brutalare utspel från en del av högern och från Sarkozy själv.
Visst kan Hollande slå Sarkozy – i presidentvalets andra valomgång. Men först måste han undvika scenariot från 2002, där vänsterns röster splittras till den grad att ingen av kandidaterna klarar av omgång nummer ett.
Wojtek Kalinowski bor och verkar i Paris. Han jobbar på tankesmedjan Veblen Institute for Economic Reforms.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
