En platt ekonomiförståelse – blind för klassamhället – sätter premisserna för det som kallas framtidsdebatten.
”Alla måste jobba längre” ropade tidningarna ut den femte mars. Regeringens Framtidskommission hade nedkommit med rapporten ”Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen”. En uppsluppen statsminister frontade den på en presskonferens och kontemplerade ännu fler skattesänkningar för att heja fram ett längre arbetsliv: ”Jag ska inte utesluta ytterligare morötter”.
Rapporten är en i raden av myndigt bekymrade prognoser som ska förbereda folket för en framtid där pressade offentliga utgifter, privata ”kompletteringar” till välfärdsutbudet och lönearbete högre upp i åldrarna är oundvikliga.
Problemställningen drivs i första hand av att man inte kan ”effektivisera” tjänster för, och omsorg om varandra på riktigt samma sätt som industriproduktion. Det finns problem med en hypersnabbt avklarad operaföreställning eller forcerad matning av hjälpbehövande äldre. Sålunda finns en tendens att dessa tjänster kräver relativt sett mer av samhällets samlade resurser. Tendensen förstärks av att vi lever längre, och att fler arbetande människor alltså envisas med att önska sig fler icke-döda år då de inte producerar mervärde i kapitalistisk mening.
För att handskas med detta kan man anpassa skattenivåerna till de reella behoven. Eftersom den offentliga sektorn i dag huvudsakligen ägnar sig åt tjänster, måste denna sektor ha en relativt sett växande del av de samlade resurserna i ekonomin. Om man riggar skattesystemet så att detta inte ska ske, uppstår förstås problem med att betala verksamheten på ett vettigt sätt: ett ”finansieringsgap”. Det går ut över de anställda och över kvaliteten – ett alltför välbekant fenomen också i Sverige, där skatteuttaget i förhållande till BNP snarare har dalat det senaste decenniet.
Hur förhåller sig rapporten till detta? Som att springa fram och smälla igen en dörr, ställa sig framför den och börja vissla. Argumentationen strandar på hänvisningar till att ”skatter riskerar att snedvrida incitament och investeringar”, utan att detta kan dokumenteras. Resonemanget blir aldrig skarpare än att ”de flesta är nog överens om att det finns en gräns någonstans”.
Som exempel på de enorma summor som skulle behöva tas in via skatter, om kvaliteten i den gemensamma välfärden ska förbättras i framtiden, skräms man bland annat med en prognos från socialdepartementet, som nämner 110 miljarder i dagens penningvärde år 2050. Rapporten undgår samtidigt att ta upp att Alliansen har sänkt skatter i storleksordningen 80-100 miljarder. På sju år.
Visst kan och bör man likväl resonera om en annan spridning än i dag av lönearbetet (och friheten från det) över en livscykel. Men vid ordinering av ”ekonomiska incitament” för att förlänga arbetslivet upplöses förståelsen för reella orättvisor i samhället. Skillnaden i medellivslängd mellan låg- och högutbildade är i dag runt fem år. Med ökande ekonomiska klyftor i samhället har också dessa skillnader ökat. Yrkesliv och social position tär dramatiskt olika på de kroppar som bygger våra samhällen. Pensionssystemet kan syfta till att i någon grad lindra dessa orättvisor. Eller, som statsministern entusiastiskt önskar, placera ”morötter” i sådana ställningar att de systematiskt är svårare att få tag i för dem som redan har det hårdast.
Så fungerar det när en platt ekonomiförståelse, blind för klassamhället, sätter premisserna för det som kallas framtidsdebatten. Centrala frågor om hur arbete och produktion ska organiseras och vem som ska bestämma det, ställs aldrig. I stället levereras vi resonemang om ”politisk[a] ställningstagande[n] inom ramen för vad som är möjligt inom en marknadsekonomi” – och berövas i praktiken till och med val mellan dessa.
Ali Esbati
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
