Ali Esbati: Rövarkapitalism i öst och väst

Ali Esbati

De ”postkommunistiska” länder som klarat sig bäst är de som haft och byggt organiska sociala skydd mot den okontrollerade marknadsmakten, skriver Ali Esbati.

”Somliga vägrar acceptera att privatiseringarna såsom de genomfördes har haft katastrofala effekter, både när det gäller inkomster och korruption, i stora delar av Östeuropa.”

Så skrev ekonomen Branko Milanovic, tidigare chef för Världsbankens forskningsavdelning, i en lång utblåsning på Twitter, i samband med att Bosnien-Hercegovina i början av februari skakades av protester och upplopp.

Milanovic sätter fingret på en smärtpunkt som bultar i de flesta öst- och centraleuropeiska samhällen, men som är påtagligt osynlig i den västerländska debatten och rapporteringen.

Det är de primitiva privatiseringar som västvärldens politiska och ekonomiska makthavare påtvingade de kollapsande diktaturerna i öst, och därmed också den aktiva tilldelningen av viktiga roller till rövarbaroner i många av dessa länder.

Tydligast och värst var det i Ryssland, där den svenske ekonomen Anders Åslund ordinerade en chockterapi som ledde till i fredstid rekordsnabbt fallande medellivslängd. Och till ojämlikhet som snabbt nådde latinamerikanska junta-nivåer. Den uttryckliga tanken var att rofferiet skulle grundlägga hälsosamma marknadsmekanismer.

Tjuvarna skulle vakta sin egendom och därmed stå för en ekonomisk genesis. Boris Jeltsin mötte en första social reaktion mot detta genom att sända stridsvagnar mot parlamentet – och fick ett närmast unisont okej i Väst. Det är i detta socioekonomiska landskap som Putin har kunnat etablera sin auktoritära regim.

Jag minns ett besök i Ryssland 1999, strax efter en finans- och valutakris som utraderade många ryssars besparingar, men lämnade oligarkerna ganska oberörda. En investeringsmäklare som jobbade för en svensk firma på väg att lägga ned sitt Moskvakontor berättade lugnt och ingående om hur hans klienter fortsatt brukade ta över fabriker för en spottstyver, slakta verksamheten och sälja allt som kunde säljas till väst.

Resultatet: produktionsfall och social misär. Men ”in the end of the day”, lade han till, ”är vi i G7 och de är inte det”, medan han ryckte på axlarna, väl medveten om att Ryssland året innan hade välkomnats in i klubben, som alltså bytt namn till G8.

”Korruptionen har inte kommit från ingenstans. Mycket av den har från början varit kopplad till privatiseringarna och därefter spridit sig i ekonomin”, fortsatte Branko Milanovic. ”Räkningarna har kommit i 25 år”. Det är en viktig insikt. I motsättning till fantasierna om att privatiseringar skulle leda till civilsamhälleliga marknadsrelationer och därmed bli ett värn mot maktmissbruk, sammanvävde de snarare politiskt och ekonomiskt fåtalsvälde.

Stora samhällsekonomiska klyftor och regionvis avindustrialisering har skapat grogrund för omfattande korruption och politiskt reaktionära strömningar. På svensk tv ser jag Åslund intervjuas om debaclet i Ukraina – ett av de värst åtgångna länderna. Hans recept: privatiseringar och åtstramningar.

I en skarp artikel i The Guardian skriver den Sarajevofödde författaren och forskaren Igor Štiks om Bosnien som en ”spegel för Europa – dess samtid och framtid”. Nedskärningar i välfärdssystemen och borttynande av synliga politiska alternativ kan också föra västerländska samhällen mot implosion, är hans varning.

Bland de ”postkommunistiska” länderna har de klarat sig bäst som har haft och byggt organiska sociala skydd mot den okontrollerade marknadsmakten: fackföreningar, socialförsäkringssystem, inkluderande utbildningssystem och andra ekonomiska sfärer befriade från marknadslogik.

Det är just dessa framkämpade barriärer mot accelererande utsugning som de senaste decennierna har nedmonterats också här i de socialdemokratiska ”blandekonomierna”. Det är i detta episka sammanhang som vi måste förstå – och utkämpa – striderna om kommersialiserad utbildning, torpederad sjukförsäkring och offentligt garanterade privata vinster i välfärden.

Ali Esbati