Alla älskar klassresan

Vi älskar historier om de som mot alla odds har lyckats förändra sina liv. Det fyller en funktion i ett samhälle där skillnaderna mellan de som arbetar och de som inte arbetar har ökat, och där hudfärg och namn spelar roll för om du får ett jobb. Men när möjligheten att klass-resa finns så minskar också behovet av att tala om ojämlikhet.

Mustafa Muhamed bor i Husby och går i en gymnasieskola i en annan del av Stockholm. Efter upploppen i Husby intervjuas han i tunnelbanan, på väg hem från skolan. Han säger att det är egentligen är ganska egoistiskt av honom att tänka på sig själv, men han vill ha bra skolresultat och skolorna i närheten är inte tillräckligt bra. Han tycker att det är synd att det är så, och Husby kommer alltid att finnas i hans hjärta men man måste plugga på ett annat ställe för att ”komma framåt och lyckas.”

Han säger: ”För mig kommer det att gå bra, fast samtidigt vill jag se att förorten också blomstrar i förorten, inte bara utanför, i stan.” (Agenda, SVT 26 maj).

I studiodebatten efter inslaget pratar både integrationsminister Erik Ullenhag och Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson om vikten av utbildning och arbete. Om det partiöverskridande mantrat tidigare var vård, skola, omsorg är det numera skolan och jobben. Jag är inte ensam om att tänka på klassresor och utbildning i samband med Husby och majupploppen.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski går (DN 26/5 2013) igenom skolresultaten för niondeklasser i Stockholm våren 2012. Siffrorna talar sitt tydliga språk: i innerstan och i välbärgade villaförorter klarar nästan alla kunskapsmålen och betygen är genomgående höga.

I Akallaskolan har 33 procent uppnått kunskapsmålen, en kraftig försämring sedan 2008 då 65 procent klarade målen. I Hjulstaskolan 29 procent, vilket är ungefär samma nivå som 2008. Wolodarski refererar utbildningsminister Jan Björklunds uttalande: ”klassresan börjar i klassrummet”.

Men den resan är inte möjlig för alla. Framför allt är den helt beroende av var du går i skolan och att välja rätt skola verkar alltmer avgöra människors framtid i Sverige.

Socialstyrelsens Social rapport 2010 tydliggör hur sannolikheten att utbilda sig går i arv: föräldrar med hög utbildning har större möjligheter att hjälpa barnen att bli framgångsrika i skolan: ”Låga eller ofullständiga betyg från grundskolan är 5–6 gånger vanligare bland barn till ej facklärda arbetare än bland barn till högre tjänstemän”.

Okej, men betygen i grundskolan kanske inte spelar så stor roll?

Jo, de avgör faktiskt rätt mycket: ”Betygen i grundskolans årskurs 9 har avgörande betydelse för benägenheten att studera vidare, oavsett barnens socioekonomiska uppväxtbakgrund. När barnen väl har grupperats genom grundskolebetyget minskar betydelsen av socioekonomisk bakgrund för benägenheten att studera vidare.” Jag stannar upp vid formuleringen ”när barnen väl har grupperats” och tänker att livsvillkoren för många tycks befästas i nionde klass.

Det svenska utbildningssystemet har under lång tid varit ett medel för att uppnå social harmoni och skapa nationell sammanhållning. Men nu verkar utbildning i stället fungera som en individuell strategi för att komma bort från ojämlikhetens problem.

De uppåtgående klassresorna från arbetarklass till medelklass har kommit att utgöra det här samhällets framgångssaga, där de förhoppningar som knyts till att skaffa sig en utbildning antas utgöra en enkel biljett till ett gott (medelklass)liv.

Utbildningssociologen Jessica Ringrose har diskuterat hur förväntningar på flickors framgångar inom skolsystemet och på arbetsmarknaden fungerar i den osäkra samhällshällsordning som råder, och hon lyfter särskilt fram betoningen av möjligheten att lyckas. Individualisering av samhälleliga problem hänger samman med nyliberala diskurser, som innebär att frågor om att ”lyckas” eller ”misslyckas” knyts till individens förmåga att uppfylla de krav som ställs i den nyliberala ekonomin.

I min forskning om kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige är förväntningarna tydliga på att de ska omsätta sin duktighet i skolan i högre utbildning, som kan ge dem möjlighet att få medelklasspositioner på arbetsmarknaden.

Duktigheten kan betraktas som ett förkroppsligande av de individcentrerade idéerna om den uppåtgående klassresan som samhälleligt ideal. Bilden av Sverige som föregångsland, med stolta traditioner på utbildningsområdet, är etablerad, både i forskning och i det allmänna medvetandet.

Men sociologen Anne-Sofie Nyström visar i sin avhandling från förra året att framgångsbilden av svenskt utbildningsväsende inte är intakt.

Hennes genomgång av svensk utbildningspolitik visar att ordet ”jämlikhet” har funnits med som politiskt mål sedan 1946 års skolkommission (under ledning av Alva Myrdal) och under välfärdsstatens uppbyggnad fanns en växelverkan mellan utbildningssystemet och moderniseringen av samhället.

Nyström menar att välfärdsstatens idéer och reformeringar av samhället är sammanbundna med det ”värde som begränsad utbildningsstratifiering tillskrivits i Sverige”.

De politiska förväntningarna på utbildningens roll i samhället innebar att när utbildningssystemet gjordes mer jämlikt och likvärdigt skulle det leda till att samhället i stort blev mer jämlikt och likvärdigt. Utbildningspolitiken från 1930- till 80-talet karaktäriserades enligt Nyström av tanken om ”distributiv rättvisa”, som innebar att resurser omfördelades utifrån behov.

En bärande idé med de utbildningspolitiska reformer som genomfördes inom det svenska skolväsendet – såsom en sammanhållen nioårig grundskola – var att utbildningsvalen för eleverna skulle ske senare, vilket antogs minska betydelsen av elevernas klassbakgrund.

Denna utbildningspolitiska inriktning börjar ifrågasättas under 1990-talet, då i stället individuella val betonas. Det skedde med andra ord en omsvängning av utbildningspolitiken som innebar att utbildningsval och betoning av enskilda elever som ”aktiva utbilningsaktörer” blev framträdande. Vad det fick för effekt? Ja, enligt Nyström att ”1990-talets reformer tycks ha ökat betydelsen av elevers klassbakgrund, på individnivå och i än högre grad på skolnivå”. Flera utbildningsforskare har visat på omsvängningen som har skett i svenskt utbildningsväsende.

Statsvetaren Magnus Dahlstedt har beskrivit hur utbildningsystemet under svensk efterkrigstid var inriktat på att ”motverka kapitalismens polariserande effekter, att utjämna sociala och ekonomiska klyftor”.

Att det skedde en ideologisk svängning bort från denna utbildningspolitik i Sverige ser Dahlstedt mot bakgrund av en liknande ideologisk omorientering även internationellt.

Tillsammans med sociologen Carl-Ulrik Schierup diskuterar Dahlstedt i antologin Utbildning, arbete, medborgarskap (2007) att målet med de utbildningspolitiska reformerna under efterkrigstiden var att ”gradvis utjämna sociala och ekonomiska klyftor”, där rätten till likvärdig utbildning betraktades som en grundläggande social rättighet.

Förändringen inom utbildningspolitiken innebar, enligt Schierup och Dahlstedt, att skolan alltmer kom att betraktas utifrån perspektivet om individuell valfrihet, en omsvängning som Socialdemokraterna påbörjade under 1980-talet och som efter regeringsskiftet 1991 blev alltmer påtaglig, bland annat med det fria skolvalet som infördes 1992.

Den övergripande förändringen av det svenska utbildningssystemet innebär, enligt Schierup och Dahlstedt, att utbildning allt mindre betraktas som en samhällelig angelägenhet, och allt mer som ett ansvarsområde för familjen och individen. Den svenska utbildningspolitiken har inte kommit till i ett nationellt vacuum.

Utbildningsforskaren Kathleen Lynch menar att det finns centrala politiska skiljelinjer när det gäller synen på utbildningssystemets roll i samhället.

En skillnad består i synen på hur relationen mellan utbildningsväsendet och det omgivande samhället ser ut: om det anses vara möjligt eller omöjligt att uppnå jämlikhet mellan olika klasser inom utbildningssystemet så länge vi lever i ett klassamhälle.

Lynch använder Sverige som ett exempel på det land där den sociala bakgrunden har haft minst betydelse när det gällde vilka som läste vidare. Hon kopplar detta faktum till att Sverige under 40 års tid hade en politik som var inriktad på att skapa jämlika villkor utanför skolsystemet.

Så ja, samhällsförändringar utanför utbildningssystemet kan vara avgörande för att åstadkomma mer jämlikhet inom utbildningssystemet.

Om den politiska praktiken och retoriken har handlat om att se utbildning som en väg bort från ett ojämlikt klassamhälle har utbildningsforskningen i hög grad betraktat utbildningssystemet som en arena för att reproducera klassprivilegier över generationer.

I den statliga utredningen Ursprung och utbildning (1993), den senaste statliga utredningen som specifikt har social snedrekrytering i fokus, pekas tre faktorer ut som avgörande för den sociala snedrekryteringen: föräldrarnas samhällsklass, utbildningsnivå och ekonomiska förhållanden, där föräldrarnas utbildningsnivå har störst betydelse när det gäller övergången till högre studier.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen satte år 2000 upp målet att 50 procent av en årskull skulle ha påbörjat högre utbildning före 25 års ålder.

Att ”bredda rekryteringen” till högre utbildning var ledord i propositionen Den öppna högskolan (2001).

Högskolor och universitet fick i uppdrag att aktivt arbeta med att bredda sin rekrytering, med det uttalade syftet från regeringen att minska social snedrekrytering och öka ”mångfalden”.  

Men människors klassbakgrund är fortfarande viktig för övergången till högre studier och även vilka högre studier människor går vidare till. Läsåret 2005/2006 kom 20 procent av landets 23-åringar från högre tjänstemannahem, men de utgjorde 28 procent av de som gick prestigeyrkesutbildningar (som läkare- och juristutbildningar).

Arbetarklassens barn utgjorde 35 procent av landets 23-åringar, men på prestigeyrkesutbildningar utgjorde de bara 24 procent. Och vad har hänt sedan dess? Ja, den officiella statistiken ger inga svar.

Som forskarna Mattias Bengtsson, Mikael Börjesson, Martin Gustavsson och Magnus Hörnqvist påpekat har den svenska staten ”helt slutat att redovisa vissa data som rör klassbegreppets kärnområden: ekonomi och utbildning. Efter läsåret 2005/06 redovisar inte SCB längre uppgifter om socialt ursprung för studenter i den högre utbildningen”.

Det är lätt att glömma bort att utbildningsväsendet inte alltid varit öppet för arbetarklassen. I själva verket har utbildningsväsendet varit en arena för politisk strid, där tillgång till utbildning för alla inte har en så lång historia i Sverige.

Tankarna om ”begåvningsreserven”, det vill säga att ”lyfta upp” dem som ansågs mest begåvade bland kategorierna ”kvinnor” och ”arbetarklassen”, baserades på idéer om att de skulle bidra till att bygga nationen.

Det är först i slutet av 1900-talet som klassresa i Sverige kommer att användas som en metafor för människors byte av samhällsklass, men fenomenet att förflytta sig mellan klasser fanns givetvis tidigare.

Ord som ”uppkomling” och ”parveny” användes men var snarare negativt än positivt laddade. Att lämna sin klass bakom sig för att ta sig uppåt var länge sammankopplat med att svika sin klass, genom att tro att man själv var förmer än andra.

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har i sin studie om skötsamhetsideal i den svenska arbetarklassen diskuterat de bildningsorganisationer som växte fram under 1860- och 70-talen i städerna, där ”filantropiskt inspirerade personer ur samhällets s.k. bildade skikt” ingick. Bland dem fanns en oro för det ”förfall och moraliska kaos” som de uppfattade fanns i ”samhällets lägre skikt”. Bildningen sågs som ett sätt för att höja ”de arbetande klasserna” moraliskt och ekonomiskt, och antogs dämpa de ökade motsättningarna i samhället.

Men detta ”höjande” var individuellt, inte kollektivt: ”De bildade sänkte sig socialt ner och gav av sin bildning åt de obildade vilka samtidigt tänktes höja sig ur sin ställning. En ofta oredovisad förutsättning var att detta höjande skedde enskilt, inte kollektivt.

Bildningen differentierade massan och sorterade ut de begåvade, ’överlägsna’ individerna; strategin kan ses som en ideologisering av den bildade medelklassens egen karriär och livsstil.”

Att sprida bildning var ett sätt att försöka dämpa social oro och ökade samhälleliga motsättningar. Viktigt att komma ihåg är också folkrörelsernas och arbetarrörelsens bildningsprojekt, som grundades i en tanke på att kunskap skulle spridas av ”av folket och genom folket”.

Den givna slutpunkten var inte att klättra i samhällsstegen, utan i stället att genom bildning kollektivt lyfta människor.

En avgörande skillnad mellan att utvalda ”begåvade” och ”duktiga” ur arbetarklassen ska göra klassresor och arbetarrörelsens strävan att bilda folket handlar just om det individuella och det kollektiva. ”Självbildningen” inom arbetar- och nykterhetsrörelserna var en kollektiv bildning, enligt Henrik Nordvall, forskare i pedagogik.

Nordvall varnar för att romantisera det emancipatoriska i folkbildningsprojektet, eftersom idealen om skötsamhet och disciplinering hade baksidor, som att de som avvek från dessa ideal uteslöts. Men, skriver han, där fanns också en möjlighet att utmana den rådande samhällsordningen: ”En grundläggande tanke bakom självbildningen var att den skulle utgöra en integrerad del av rörelsens arbete för att åstadkomma förändringar i samhället.”

I Sverige har den uppåtgående klassresan ett välfärdsstatligt sammanhang, som syftade till en förändring av villkoren för en hel klass, genom en utbildningspolitik som – åtminstone tidigare – har haft som mål att bryta den sociala snedrekryteringen.

Uppåtgående social rörlighet har betraktats som en välfärdsindikator.

I rapporten Det svenska klassamhället 1975–1985 från SCB (1987) skriver sociologen Joachim Vogel att social rörlighet har betraktats från tre olika utgångspunkter: som en egenskap hos individer, som egenskaper hos en viss grupp och som kännetecken för ett samhälle.

När hög rörlighet är ett mål för samhället refereras det till både rättviseskäl och effektivitetsskäl.

Ett exempel är hur de som anses vara mest begåvade i arbetarklassen ”lyfts upp” till högre klasser. Men social rörlighet kan enligt Vogel även ha en annan funktion: ”hög rörlighet kan tänkas ge större legitimitet åt den rådande klasstrukturen, maktrelationerna och välfärdsfördelningen.” Möjligheten till uppåtgående klassresor kan alltså ge legitimitet åt den existerande klasstrukturen, samt åt välfärdssamhällets förmåga att omfördela resurser.

Att göra en uppåtgående klassresa är dock inte bara ett erbjudande som välfärdsstaten gav medborgarna, utan klassresan kan ses som en del i det svenska nationsbygget.

Jag kan inte låta bli att tänka på Mona Sahlins tal i Almedalen 2010.

Hon beskrev sin vision av Sverige: ett land där klassresor ska vara möjliga och där den sociala rörligheten ska öka.

Det är en bild av Sverige som de uppåtgående klassresornas land och Sverige som möjligheternas land passar – så klart – in i en politisk retorik.

När den klassmässiga rörligheten uppåt betonas, i stället för att exempelvis bedriva politik för att förbättra arbetarklassens villkor, innebär det att arbetarklassen framställs som något att sträva efter att lämna bakom sig.

Sociologen Roland Paulsen skriver i boken Arbetssamhället från 2010: ”Social jämlikhet är ett begrepp som inte ens kvalar in som floskel i dagens realpolitik; vad man nu eftersträvar är social rörlighet, den amerikanska fiktionen om att vem som helst oavsett bakgrund ska kunna ta sig till vilken position som helst i samhället.

Social rörlighet fungerar som ett mått på grad av meritokrati, hur mycket meriter och prestation betyder jämfört med namn och härkomst (aristokratins stratifieringsprinciper).

Strävan efter social rörlighet är idag så överordnad alla andra rättviserelaterade frågor att man rentav likställer rörligheten med begrepp som ’jämlikhet’ och ’rättvisa’.” Utan att på något sätt vilja tona ner de utestängande mekanismer som folkhemsbygget och den svenska välfärdsstaten också innebar är det ändå relevant att fråga sig vad välfärdsstaten lyckades med.

Enligt sociologen Ulla-Britt Wennerströms forskning var välfärdsstaten, som hon beskriver som ett resultat av arbetar- och fackföreningsrörelsens kamp, central för kvinnornas klassresor, liksom den bildningstradition som funnits inom arbetarklassen.

Hon skriver om kvinnors uppåtgående klassresor under det moderna samhällets framväxt – en tid som karaktäriserades av utbyggnad av den offentliga sektorn, vilket innebar att en ny arbetsmarknad skapades samtidigt som utbildningssystemet förändrades.

Detta, menar Wennerström, innebar nya möjligheter för kvinnors sociala rörlighet. Hon betonar betydelsen av att det har funnits politiska mål att ”utjämna sociala skillnader och ge likvärdighet i chanser till utbildningsmöjligheter för alla”. Konkreta åtgärder inom utbildningssystemet, som studiebidrag, studiemedel och särskilda intagningskvoter för personer med arbetslivserfarenhet var avgörande för möjligheterna att klassresa. Att utbildning blev en rättighet för alla, oavsett klassbakgrund, var en central förändring i det svenska samhället.

I dag ser situationen annorlunda ut, när det gäller såväl arbetsmarknaden som utbildningsväsendet. De formella möjligheterna att utbilda sig finns för alla, men betydelsen av utbildning har blivit alltmer påtaglig i samhället.

Sociologen Lars-Olof Hilding menar att utbildning framstår som självklart i den rådande utbildningsdiskursen – och förknippas med centrala värden för samhället och nationen. Utbildning har, enligt Hilding, blivit en del av samhällets normalitet, vilket gör att de som inte utbildar sig därmed placeras utanför. Hans resonemang grundar sig på slutsatserna i den statliga utredningen Mångfald i högskolan (2000).

I utredningen argumenteras det för att utbildning har blivit ännu viktigare än tidigare och detta innebär att den sociala snedrekryteringen till högre studier därmed har blivit ett ännu större samhällsproblem: ”Det framstår då som allvarligare än tidigare att någon hindras från att utbilda sig, inte minst som utbildning nu i mycket högre grad än tidigare bestämmer individuell samhällstillhörighet på ett sätt som liknar lönearbetets roll tidigare.”

Min egen forskning handlar om förutsättningarna för kvinnors klassresor i generationerna efter de som Wennerström har studerat. Kvinnorna i min avhandling är födda under 1970- och 80-talen och har alltså gjort sina klassresor under en period när den svenska välfärdsstaten, utbildningssystemet och arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar.

En av kvinnorna jag har intervjuat, Marta, är uppväxt i en ytterstadsdel i en större stad. Marta beskriver hur föräldrarna under hela hennes uppväxt betonat att hon måste utbilda sig: ”Skolan var jätteviktig. Jättejättejätteviktig. Dom ansåg att utbildning var den enda vägen till förändring.” Likt Marta framställer flera av kvinnorna i min forskning den uppåtgående klassresan som ett sätt att åstadkomma en förändring av klassamhällets effekter.

För flera av kvinnorna handlar klassresorna om att ta sig bort ifrån klasspositioner som inte anses ha ett värde, till positioner som är förknippade med såväl symboliskt som materiellt värde. Att investera i utbildningsframgångar blir för flera av kvinnorna det som ger dem en möjlighet att ta sig bort från de underordnade positioner som de förknippar med sina föräldrars och sina egna liv i arbetarklassen.

Att ha lyckats i skolan innebär att skriva in sig själv i en samhällelig framgångsberättelse, där kvinnorna trots de strukturella villkor som håller dem tillbaka kan använda utbildning som ett medel för att ta sig bort från klassmärkta positioner. Hur föreställningar om unga kvinnors utbildningsframgångar hänger samman med större samhällsförändringar har diskuterats i ett brittiskt sammanhang av ett flertal feministiska forskare. Unga kvinnors utbildningsframgångar ligger i linje med vad som krävs i den ”nya ekonomin”, där flexibilitet, föränderlighet och prestation värderas.

Dessa utbildningsframgångar förväntas unga kvinnor omsätta i uppåtgående klassresor. Att unga kvinnor betraktas som metaforer för samhällelig förändring har diskuterats av kulturteoretikern Angela McRobbie. Unga kvinnor får förkroppsliga den nya meritokratin, som McRobbie knyter till framväxandet av en global nyliberalism.

Uppåtgående klassresor har, under lång tid, betraktats som ett medel för samhällelig förbättring och skolframgångar kan ses som en strategi, som ett skydd mot osäkra villkor.

Socialpsykologen Valerie Walkerdine betraktar klassresan som en del i en nyliberal diskurs, där den självständiga och självuppfinnande individen framstår som ett ideal.

Hon tar sin utgångspunkt i 1950- och 60-talens Storbritannien, där hon menar att fokus låg på att skapa uppåtgående klassresenärer av arbetarklassens pojkar, som en del i ett samhälleligt jämlikhetsprojekt. Genom att arbetarklassens mödrar skulle lära sig att ”göra rätt” skulle ojämlikheten i samhället upphöra.

Denna individualisering av samhälleliga problem knyter Walkerdine samman med senare nyliberala diskurser, som hon menar innebär att frågor om att ”lyckas” eller ”misslyckas” knyts till individens förmåga att uppfylla de krav som ställs i den nyliberala ekonomin.

Vad fyller berättelser om de ”lyckade” uppåtgående klassresorna för funktion? Ett svar är att när möjligheten att klassresa finns närvarande i samhället minskar också behovet av att tala om ojämlikhet. Själva möjligheten lämnar öppet för att det går att förändra sina livsvillkor, för den som bara vill tillräckligt mycket.

Det är berättelser som fyller en funktion i ett samhälle där skillnaderna mellan de som arbetar och de som inte arbetar har ökat. Men också där hudfärg, hårfärg och namn spelar roll för vilket jobb du får eller om du får något jobb alls.

Att högre utbildning blir en väg för att motverka diskriminering i det svenska samhället har sociologen Evin Ismail (Sociologisk forskning, 2011/4) illustrerat.

Hon beskriver högre utbildning som en ”destigmatiseringsstrategi” för människor med utländsk bakgrund som lever i Sverige. En av intervjupersonerna som läser juridik har bakgrund i Mellanöstern. Hon beskriver en avgörande skillnad hon menar finns i Sverige: ”I samhällets ögon är det en stor skillnad för att en invandrare utan utbildning är en invandrare medan en invandrare med utbildning blir svensk om hon lyckas såsom Zlatan.”

Vi älskar historier om den som, mot alla odds, har lyckats förändra sina utsatta levnadsvillkor. Vi älskar undantagen som gör att vi kan tillåta oss att glömma de som utgör regeln. Det skriver den amerikanska sociologen Julie Bettie, apropå varför uppåtgående klassresor utgör ett av grunddragen i det amerikanska samhället.

Det sen-kapitalistiska samhällets ideal om uppåtgående rörlighet hänger samman med den amerikanska drömmen om att ”lyckas” genom att göra en uppåtgående klassresa.

Men, menar den amerikanska antropologen Sherry B. Ortner, det är ett ideal som osynliggör människor som befinner sig i arbetarklasspositioner. Dessutom är det ett ideal som krockar med en verklighet där möjligheterna att göra uppåtgående klassresor inskränks.

Att det svenska utbildningssystemet under lång tid gjort uppåtgående klassresor möjliga är tydligt, även om klasstabiliteten inte ska underskattas.

Men vart är vi på väg egentligen?

Det går så klart att vara kritisk mot att uppåtgående klassresor hjälper till att upprätthålla bilden av ett någorlunda rättvist samhälle, när förflyttningen bygger på att enbart några kan få bättre livsvillkor. Men bortsett från detta: låt oss stanna i realpolitiken ett tag. För att utbildningssystemens utformning har en avgörande betydelse för människors levnadsvillkor är helt klart.

Jag blev påmind om samhällsstrukturernas verkan och hur politiken brutalt stänger dörrarna för de som inte hade turen att födas av ”rätt” föräldrar när jag i maj förra året var i London.

Efter de senaste årens kraftiga nedskärningar i det brittiska utbildningssystemet – ett utbildningssystem som redan tidigare gjort det betydligt svårare än i Sverige att läsa vidare – har studenterna med arbetarklassbakgrund på universitet där jag var blivit ännu färre än tidigare.

Och när jag frågade varför det finns så mycket brittisk forskning om klass men betydligt mindre forskning om klassresor fick jag alltid samma svar: ”Klassresor genom utbildning? Nej, det har vi inte här.”

En liknande beskrivning ger journalisten Suzanne Moore (Guardian 23/5 2012): social rörlighet existerar knappt längre i Storbritannien. Moore beskriver att ett fåtal för 40 år sedan kunde förflytta sig klassmässigt men att klassystemet snart blev intakt igen: slut på rörligheten.

Hon skriver att om det inte längre går att tala om omfördelning, vad är då poängen med nonsenspratet om möjligheterna till social rörlighet?

Är det, frågar hon retoriskt, bara en ”feel-good”-övning?

När socialt uppåtstigande från arbetarklassen blir avgörande för att kunna få ”ett bättre liv” bygger det på att majoriteten lämnas kvar i de livsvillkor som några har lämnat.

Men vi verkar ständigt vilja glömma bort en sak: när ett land behöver klassmässig rörlighet betyder det att det var ojämlikt från början.  

Lena Sohl, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet