Flera av Storbritanniens största tidningar tänker inte skriva på politikernas förslag till nya pressetiska spelregler efter avlyssningsskandalen kring News of The World. Andres Lokko läser en biografisk analys av mediemogulen Rupert Murdochs väg mot politiskt världsherravälde. Från Magasinet Arena #2.
Vem är Rupert Murdoch egentligen? Är han just den maktlystet hänsynslöse Bond-skurk klappandes en vit katt i ett retro-futuristiskt undervattenspalats som vi inbillar oss?
När man läser den australiensiska journalistprofessorn David McKnights biografiska analys av sin före detta landsman Murdochs väg mot både medialt och, därmed, politiskt världsherravälde så känns det efter varje vänt blad ganska exakt så.
Det är en bisarr saga som sträcker sig över mer än ett halvt sekel och de första smärre motgångarna kommer inte förrän 2007.
De anti-kommunistiska nätverken, den bitvis nära men i slutändan porösa vänskapen med Margaret Thatcher och de inre striderna på både The Sunday Times och The New York Post är djupt fascinerande läsning.
Eller när den brittiska tabloiden The Sun valde att plötsligt backa Labour – eller snarare Tony Blair personligen – i stället för sina då sedvanliga Tories. Som svensk är det lätt att glömma bort exakt hur uttalade dessa allianser har varit – och fortfarande är – i brittisk press.
McKnight fångar dem alla.
Därför finner man just i dessa kapitel också de mest skrämmande illustrationerna av tabloidvärldens råhet. Allra mest i beskrivningarna från det tidiga 1980-tal då The Sun verkligen hade förmågan att förändra valutgångar och göra det på sätt som knappast skulle kunna genomföras – ens rent lagligt – i de flesta andra europeiska länder.
Innan valet 1987 gick Rupert Murdoch längre än vanligt och gav annonsplats i The Sun till det lilla högerextremistiska partiet Committee for a Free Britain för ett värde av sisådär 3,5 miljoner svenska kronor. I helsidesannonser fick ”vanliga människor” pratbubblor där de yttrade saker som ”om du röstar på Labour kommer mina barn att tvingas lära sig om bögar och lesbiska i stället för att få riktig undervisning!”. Som ett av många exempel.
Labour-ledaren Neil Kinnock fick på valdagen 1992 pryda samma tidnings hela förstasida med ett fotomontage där han har huvudet i en glödlampa. Under bilden stod det: ”If Kinnock wins today will the last person to leave Britain please turn out the lights”.
Dagen därpå (efter Tories seger) porträtterades Kinnock i en skämtteckning där han hängde med en snara kring halsen, nyavrättad med tungan utanför munnen. En ton som påminner mer om andra världskrigets Tyskland än om modern tid. Det rör sig för övrigt om en högst sansad socialdemokrat, om än på vänsterkanten av sitt parti.
De senaste årens – fortfarande pågående – Leveson-förhör på The Old Bailey i London har gett hela världen en insyn i Rupert Murdochs organisation som vi aldrig har fått förut. Vi har gissat, men vi hade aldrig ändå riktigt vågat tro hur djupt korruptionen gått i hans imperium.
Frågeställningarna av domare Leveson kring Murdochs News International och dess illegala telefonavlyssning lär fortsätta decenniet ut.
Och det är verkligen ett imperium av romerska mått som Murdoch styr.
McKnight kallar honom redan i inledningen till sin bok för den tveklöst mäktigaste mediemogulen i vår tid och påpekar hur enormt hans inflytande är på politiska beslut på högsta nivå i både Australien, Storbritannien och USA.
Det är det sistnämnda författaren i synnerhet har valt att nysta i. Och han gör det med förstoringsglas och pincett. Långsamt, metodiskt och med imponerande precision visar han hur Murdoch ”Foxifierar” verkligheten via sina internationella och uttalat konservativa nyhetskanaler (med just Fox News i spetsen) för att helt enkelt styra världen i den riktning han önskar. Hans nyhetsvinkling är just hans egen, diktatorisk genom samtliga led. De som inte är med Murdoch är mot honom, det är han och ingen annan som sätter den politiska agendan i sina medier. Men det är också uppenbart hur hans nära relationer till politiker har svalnat och försvagats av alla skandaler. Ingen som riskerar att bli fotograferad vill synas lämnandes hans jättelägenhet i Mayfair. Inte heller hjälpte hans omfamnande av Mitt Romney inför förra amerikanska presidentvalet till.
Rupert Murdoch är 83 år gammal – hans mor (som dog förra året) blev långt över hundra år – och han kan fortfarande, rent teoretiskt och med dokumenterat seglivade gener, härska vidare över sitt imperium i många år till. Och tronföljden är säkrad genom hans barn, varav flera sedan länge beter sig som yngre megafoner för sin fars politiska åsikter.
Huruvida skandalerna kring News of The World, ekonomiskt blödande tidningar och efterdyningarna av mängder av murdochska felbeslut under finanskrisen kommer att utgöra hans undergång har McKnight inget egentligt svar på. Det får nästa, troligen postuma, Murdoch-forskare utreda i en ”del två”. Men bakgrunden kommer knappast att presenteras mer pedantiskt än den gör här.
Andres Lokko
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
