Hur förs antirasismen framåt? Per Wirtén går igenom sin egen produktion och finner tio teman.
- Skärp samhällskritiken. Rasismen kan bara övervinnas genom att avslöjas och kritiseras. Det är samhällets orättvisor som är det avgörande problemet — inte den motbjudande Jimmie Åkesson.
- Den strukturella rasdiskrimineringen måste fortsätta belysas, undersökas och kritiseras. Olika liberalers kritik mot strukturella analysredskap av orättvisor ska envist avvisas. Dom har fel. Den vita hudfärgens privilegiesystem är en realitet. Alla är indragna i rasdiskrimineringens strukturer, ingen står utanför, alla bär ett ansvar. Det är inte så mycket annorlunda än de patriarkala strukturerna och klassamhällets. Innebär det att alla är rasister? Inte alls. Långt därifrån. Sanningen är den motsatta och det är vår styrka.
- Fortsätt identifiera rasistiska stereotyper. Små mjuka tecknade figurer hänger samman med gamla maktordningar. Att granska Tintin, godispåsar eller Shakespeares karaktärer är inte “fel” frågor – som vi ibland får höra. Glöm aldrig Edward Said. Vi behöver en … två … tre … nya Orientalism varje månad.
- Läs historia. Rasismen är inte en medfött mänsklig egenskap. Rasfilosofin uppfanns under 1700-talet med kolonialismen, upplysningen och vetenskapsrevolutionen. Den har varit integrerad i både kapitalismen och socialismen. Genom min vita hudfärg bär jag ofrivilligt på en historia av dominans och övergrepp. Historien ligger i och utanpå våra kroppar. Men att rasismen en gång framkallades med berättelsernas, bildernas och begreppens hjälp innebär att den också kan upphävas.
- Varje gräns måste först motiveras, innan den kan accepteras.
- Insistera på att de människosmugglare som gör sitt jobb med respekt för människors liv – och dom smugglarna finns – är värda uppskattning. Dom är många plågade människors sista livlina.
- Argumentera för att de geografiska zonerna för fri rörlighet ska försvaras och utvidgas. Sommarens och höstens uppgifter om döden i Medelhavet är chockerande. De närmar sig nu kategorin ”brott mot mänskligheten”. 2014 går till historien som det år när ingen längre kunde fortsätta blunda. Alla både vet och förstår. Men för många européer verkar det ändå vara ett acceptabelt pris för en föreställning om bevarad välfärd och trygghet. Det är en föreställning som måste motbevisas och förkastas. Ingen som bor i ett land präglat av invandring ska känna sig ekonomiskt eller socialt hotad av den.
- Försvara identitetspolitiken från ensidig kritik – men gör den mångsidiga kritiken till din egen. Ökad frihet och rättvisa kommer inte utan kollektiv handling från ett “vi”. Alla emancipatoriska rörelser har någon gång tillgripit identitetspolitik. Arbetarrörelsen, feminismen, hbtq-rörelserna. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen. De antikoloniala befrielserörelsernas. Men alla har också, för länge sedan, insett att kollektiva identiteter både låser in och stänger ute människor, kan tysta dom, kan våldföra sig på dom. Identitetspolitikens dilemma är antirasismens, och egentligen alla befriande politiska projekts, ofrånkomliga öde. Vi kan inte fly från det. Bara bråka med det.
- En antirasist behöver lära sig att avsky nationalismen och konservatismen. Men det räcker inte längre att säga nej. Det är dags att utveckla en kosmopolitik för gränslös rättvisa och gränsupplösande rättigheter. Mänskliga rättigheter går alltid före medborgerliga rättigheter.
- Genom att ta ställning förvandlas man från att vara människa till att bli mänsklig.
Artikeln är publicerad i Magasinet Arena #5 2014. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
