Nästan dagligen brottas Henrik med frågor som huruvida ett liberalt synsätt på världen fungerar som en psykologisk skyddsmekanism för individen. Psykologen och filosofen ger honom svar.
Hej,
Skulle en lite tillspetsat kunna säga att ett liberalt synsätt på världen fungerar som en psykologisk skyddsmekanism för individen därför att det är för jobbigt att hantera det faktum att omvärlden är orättvis och ojämlik?
Personligen brottas jag med dessa frågor nästan varje dag, men hade jag anammat det liberala tankesättet att det inte fanns strukturer i samhället och att individen i mycket större utsträckning var ansvarig hade det ju blivit lättare att acceptera att jag själv har det bra medan många andra har det dåligt.
Med vänlig hälsning,
Henrik
Psykologen Karoline Östman svarar:
Din iakttagelse stämmer, en meritokratisk syn på världen har i hög grad visat sig fungera som ett slags skyddsmekanism. Den skyddar oss mot det obehag – även kallat kognitiv dissonans – som uppstår när vi konfronteras med orättvisa. Att privilegierade vill rättfärdiga den egna positionen är kanske inte så konstigt, oavsett sosse eller moderat.
Visst kan liberaler i högre grad försvara meritokratiska värden, men det är få som kallar sig socialister som inte också njuter av sina privilegier. Förmodligen har de andra uppsättningar av tankar som ingriper för att skapa mindre dissonans i huvudet.
En mer kontraintuitiv iakttagelse är att även utsatta grupper ofta försvarar ojämlikhet trots att de själva missgynnas av den. Behovet att för sig själv rättfärdiga det rådande systemet kan faktiskt vara större hos den på botten. Amerikanska studier har visat att låginkomsttagare i högre grad än höginkomsttagare anser att stora löneskillnader är nödvändiga för att få folk att jobba hårt och att ekonomisk ojämlikhet är rättfärdigt och nödvändigt. De försvarade också oftare än andra begränsningar av rättigheter att kritisera regeringen.
Lidande kan göra människor extra hängivna lidandets själva ursprung, i det här fallet ojämlikhet – om den upplevs som meningsfull så lider man i alla fall inte i onödan. När ojämlikheten rättfärdigas så fyller det egna eländet ett syfte och blir därmed mindre smärtsamt. Idén om det egna ansvaret skapar också hopp om att kunna kämpa sig upp från botten.
Det har visat sig att känslan av att själv vara ansvarig för sin situation gör att människor mår bättre, oavsett hur den situationen ser ut. Att skuldbelägga systemet kan inge en känsla av maktlöshet och göra att man mår sämre.
Systemkritik från samhällets bottenskikt kan alltså vara mer smärtsamt och psykologiskt påfrestande – och ju mer ojämlikt samhälle desto mer smärtsamt. Samhälleliga omvälvningar kommer därför ofta från ett mittenskikt som orkar brottas med det obehag orättvisa skapar. Bra att ha i åtanke nästa gång någon avfärdar en feministkille eller champagnesocialist.
Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback svarar:
De flesta moderna filosofiska debatterna handlar om att reda ut hur individen och världen kan förhålla sig till varandra på ett sådant sätt att ansvaret för samhället inte tar något ifrån den individuella “friheten”. Denna syn på människan som individ och på friheten som autonomi och självständighet utgör basen för ett liberalt tankesätt. Denna moderna liberala syn förutsätter individualiteten såsom en given substans i människan.
Det förutsätter att det finns “något” i varje människa som är odelbart såsom en atom. Medan den samtida fysiken har klarat av att dela atomen, har vi än så länge inte kunnat bryta ned denna moderna uppfattning om individen. Det märkliga är att individualiteten, förstådd som ”att vara sig själv” inte är någon substans eller något givet utan en oavbruten process, ett ständigt sökande.
I denna bemärkelse är ”individen” aldrig ”i” sig själv. Den är utan och utom sig själv, i sökande efter sig själv. Individen kan därmed ses som en öppen process, en respons till världen, till samhället, alltså till de andra.
Människan kan göra sig till individ, hon kan stänga av sig inom ett skyddat rum som hon kallar för “individ”, men vars mer precisa beteckning är egoism. Människan är snarare en “i-världen-varo” för att använda ett begrepp präglat av den tyske filosofen Martin Heidegger.
Idén om individen vill befria människan från världen utan att märka att på detta vis blir människan en slav under sig själv.
Den som söker skydd från världen, från de andra i individualitetens kokong, förnekar inte bara världen och de andra utan först och främst ”sig själv” som ett blivande. Individualismen kan förvisso ses som en skyddsmekanism, men som en skyddsmekanism mot att vara människa.
Om individualismen har möjliggjort den allt mer härskande bekvämlighetens kapitalism och dess konformism, så är det på bekostnad av denna levande öppenhet. Frågan är vem som mår dåligt? Den som inte har bröd eller den som inte kan dela sitt bröd?
Vad plågas du av i samtiden? Mejla dina frågor till arenapsykologen@gmail.com och arenafilosofen@gmail.com.
Texten finns i #4 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena.
En prenumeration av tidningen kan tecknas här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
