Arbetslinjen dissekerad

Agneta Berge

När arbetslöshet får Per-Erik att känna sig som en andra sortens människa, har något i vår konstruktion av lönearbetet gått snett, skriver Agneta Berge.

”Man är som en sämre människa, en andra sortens.”

Per-Erik Pinét har jobbat nära två decennier som sopåkare, men är arbetslös sedan ett och ett halvt år. I början av februari intervjuades han av Sveriges Television, i samband med att Arbetsförmedlingen släppte siffror som visar att allt fler är långtidsarbetslösa.

Per-Erik är en av dem. Och därför känner han sig som en andra sortens människa.

Sverige lider av hög arbetslöshet. Politikernas tävlan om att ha den mest trovärdiga arbetslinjen och om titeln arbetarparti eskalerar inför höstens allmänna val. I en tid som vår blir målet om full sysselsättning lätt förgivettaget.

Och precis som med allt som tas för givet, håller det först när vi klarar att ifrågasätta det.

Antologin After Work – farväl till arbetslinjen kan ses som ett svar på detta. I den ger sig nämligen 18 akademiker, aktivister och författare på att kritisera vår idé om arbetet i allmänhet, och lönearbetet i synnerhet. Och här finns insikter att hämta.

Huruvida vi bör arbeta mer eller mindre tål att tänkas på. Svaret beror delvis på vem och vilken typ av arbete vi menar. Men arbeta kommer vi alltid att göra. Både för att vi behöver det och för att vi vill det. Äldre kommer alltid behöva omsorg och sjuka kommer behöva vård. Mat kommer alltid behöva produceras och hem byggas. Lusten att skapa och utveckla kommer vi alltid att bära.

Istället är antologin som mest spänstig i sin kritik mot arbetets organisering. Och så fort arbete finns, finns även en organisering av arbete. Eftersom samhället präglas av maktstrukturer, gör även arbetets organisering det.

I praktiken blir detta en kritik mot lönearbete, som handlar om att formulera lönearbetets teoretiska och praktiska gränser, och om att fylla det med rätt innehåll. Och detta är grundläggande. För här fördelas makt och frihet.

I synnerhet är antologins diskussion om hur vi använder lönearbetet för att forma vårt mänskliga värde viktig. Att lönearbete kan skapa såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt värde är klart. Men när arbetslöshet får Per-Erik att känna sig som en andra sortens människa, har något i vår konstruktion av lönearbetet gått snett.

Bland andra Ann Ighe skriver om detta, och menar att lönearbetet har blivit en del av vårt medborgarskap. Hon frågar sig om vi anser att en person är värdelös om hen inte kan sälja sin arbetskraft.

Miriam von Schantz skriver att den rådande normen för människan inte bara är en vit man som talar ett standardspråk, utan att han också har ett lönearbete. Därmed har vi byggt in lönearbetet i en maktstruktur, med en överordning och en underordning. Hon menar att begreppet utanförskapet illustrerar att vi föreställer oss lönearbete som det rätta sättet att leva och vara människa på.

Gissningsvis är det i denna tankefigur Per-Erik plötsligt finner sig ha hamnat på fel sida.

Dagen efter att Sveriges Television sände intervjun med honom, rapporterade Sveriges Radio att antalet personer som kan leva på sina kapitalinkomster har nära tredubblats på tio år. Dessa 28 000 personer som inte behöver lönearbeta för sin försörjning räknas knappast till utanförskapet. Och jag gissar att de inte känner sig som en andra sortens människa.

Denna potentiella klassdimension missar både Ighe och von Schantz. Eva-Lotta Hultén lyfter den däremot i sitt kapitel om friåret. Hon menar att friåret avskaffades år 2007 i tron om att det är ”fult och farligt att låta människor vara lediga utan dåligt samvete” – men noterar mycket riktigt att denna tro inte verkar innefatta välbeställda personer som ”tar time-out”.

Arbetsmoralen har getts en disciplinerande funktion. Kanske håller den oss fjättrade, som Rasmus Fleischer skriver i sitt kapitel. Oavsett vilket verkar det vara arbetarklassen vi tror behöver disciplineras.

Både Lasse Ekstrand och Annie Hellquist menar att basinkomst kan bryta kopplingen mellan lönearbete och mänskligt värde. Idén är intressant, men jag är tveksam till genomförandet. Hellquist hävdar att basinkomst skulle stärka arbetskraften. Tvärtom ser jag en möjlig försvagning av den, särskilt om basinkomst finansieras genom att dra in alla nuvarande offentliga transfereringar, som Ekstrand föreslår.

Basinkomst har därtill goda chanser att bli en kvinnofälla som håller kvinnor borta från arbetsmarknaden, som Ighe påpekar i sitt kapitel.

Ytterligare andra diskuterar arbetstidsförkortning som verktyg. En sådan är klart möjlig, men inte konfliktfri i ett system där skatt på lönearbete är en central finansieringskälla av vår välfärd. Regeringen Reinfeldt har sänkt skattekvoten genom delvis kraftigt sänkt skatt på lönearbete. Vi behöver därför (bland annat) fler arbetade timmar istället för färre, för att kunna bibehålla nivån i offentlig sektor.

Men vårt skatteuttag behöver såklart inte se ut som i dag.

För mig innebär full sysselsättning att alla får lönearbeta så mycket de vill och kan. Och jag tycker – fortfarande – att det är en av vår tids viktiga uppgifter att nå dit. Men jag hoppas att den arbetskritiska diskussionen fortsätter. För vi behöver tänka oss ur uppdelningen av människor i innanförskap och utanförskap. Om inte annat så för den oerhörda makt det ligger i att få definiera några ”andra” som ”utanför”.

Vi behöver också synliggöra det obetalda arbetet, som framförallt kvinnor utför i hemmen. På en arbetsmarknad som vår, där det enda säkra för tusentals människor är osäkerhet, och där ytterligare tusentals jobbar mer än någonsin, behöver vi även förbättra villkoren för arbetet och fördela makten jämnare.

Och det är faktiskt vårt misslyckande att Per-Erik känner sig som en andra sortens människa för att han är arbetslös.

Agneta Berge

After Work.
Farväl till arbetslinjen
Kristian Borg (red.)
Verbal förlag 2013