De unga i Italien är en bränd generation, eftersom de är instängda i en evig nutid där de inte vet om de någonsin kommer få ett jobb. Silvia Avallones nya roman har redan fått föräldrar att gråta över sina barns framtid.
Den ekonomiska krisen har inte bara präglat senare års politik. Den har också gett upphov till en ny sorts arbetarlitteratur. En (relativt ung) generation författare skriver runt om i Europa berättelser som på ett eller annat sätt tar ställning till den nya verklighet som har sitt ursprung i ekonomisk kris. Berättelserna kretsar kring sätt att hantera arbetslöshet, de skildrar hur projektanställningar och avsaknaden av trygga anställningsvillkor sprider osäkerhet och desperation.
Framför allt visar de hur unga i dag hyser en dyster tilltro till möjligheterna att någonsin växa upp på riktigt – eftersom arbete saknas och då även möjligheterna till att på riktigt bryta sig loss hemifrån, vilket bland annat italienska stjärnskottet Silvia Avallone tematiserat i senaste romanen Marina Bellezza. Men de kan också ge sig på att tematisera problem som följer i krisens spår.
I Tyskland skildrar Clemens Meyer de pappers- och rättslösa prostituerades vardag i Im Stein. Från Schweiz blickar Dorothee Elmiger ut över ett Europa som präglas av nya flyktingströmmar och människosmuggling (i Schlafgänger) och i Sverige berättar Stefan Lindberg (i Du vet väl om att du är värdefull) och Felicia Stenroth (i Indianlekar) om den nya arbetarklassen: om sommarvikarier och managementkurser på Ica eller hur svenska lagerarbetare står långt ned i hierarkin i den norska fiskindustrin. Det här är bara några exempel – av många – på den nya arbetarlitteratur som i dag uppstår runt om i Europa. Den som kanske mer beskriver bristen på arbete.
Många proletärförfattare från det tidiga 1900-talet förhöll sig misstänksamma till att estetisera litteraturen. För dem räknades budskapet – och att ”göra litteratur” av arbetarens vardag var för många inte prioriterat. I vissa fall inte önskvärt. En modern skildrare av arbetarklassens vardag (som präglas av jobbrelaterade bekymmer, makthierarkier och utslagning till följd av den ekonomiska krisen) som Silvia Avallone tvekar inte att sätta problemen i fokus. Men parallellt med detta tvekar hon inte att skriva fram problemen med en vacker, estetiserande prosa. Hon väjer inte heller för att skildra skönheten i ett nedläggningshotat stålverk, eller en öde landsända där galleriorna tömts. Hon är både engagerad OCH intresserad av en vackert komponerad text. Forna tiders arbetarförfattare skydde eller misstrodde vad som kommit att kallas (överklass-)diktaren i elfenbenstornet.
Se exempelvis hur Hannah Arendt poängterar just Bertolt Brechts ”aversion mot allt slags pompöst tjafs – mot elfenbenstornets poser” i den berömda essä som ingår i 10TAL:s temanummer om Brecht, konst och samhällsengagemang i dag. Symbolen med elfenbenstornet är betydligt äldre än de dryga femtio år som gått sedan Arendt ursprungligen publicerade sin Brecht-essä i The New Yorker. Redan under 1800-talet användes den om diktare som världsfrånvänt ägnar sig åt språkkonst – utan tankar om samhället utanför. Till skillnad från många proletärförfattare – som engagerat framförde sitt budskap – sägs elfenbensdiktaren mest fokusera på stil och form.
Genom litteraturhistorien blir det tydligt att pendelrörelsen – från den engagerade samhällstillvända litteraturen till den estetiserande som skrivs i elfenbenstornet – pågår ständigt. Och samtidigt finns det ständigt utrymme för båda hållningarna. Faktum är att dagens nya arbetarförfattare varken skyr det sköna eller det engagerade (läs exempelvis Ola Nilssons beskrivning av en tunnelbaneförares färd genom Stockholms undre i Isidor och Paula – för en verkligt poetiskt vacker, och samtidigt svidande kritisk betraktelse över en nutida arbetares vardag).
De nedlagda industrierna, de hopplösa framtidsutsikterna (med ströjobb som aldrig leder till fast anställning), den övergivna landsbygden och mediernas glittrande löften om att den som sjunger bra, är snygg eller vågar visa mycket hud kan bli någonting – är teman som återfinns här och var i samtidslitteraturen. Inte minst hos Italiens just nu kanske mest intressanta författare: Silvia Avallone – just nu aktuell med sin andra roman i svensk översättning: Marina Bellezza. Den första – Stål – kom för tre år sedan.
Det som gör hennes prosa så intressant är att den är extremt vacker samtidigt som den rymmer en frustande ilska över sakernas tillstånd – över stålverken som läggs ned, över omöjligheten att ta sig ut ur arbetslöshet, över landsbygdens död och inte minst: över sexismen i Italien och över de år Berlusconi satt vid makten. Stål handlar om de båda tonårstjejerna Anna och Francesca, två vänner som växer upp i de deprimerande arbetarkvarteren i kuststaden Piombino. Deras unga kroppar är både åtrådda och bespottade, men alltid sexualiserade – i stålverket Lucchinis skugga är det männen och den manliga blicken som styr. Tjejerna vet det som huvudpersonen i Avallones nya roman också anammat: sättet att ta sig bort är att vara vacker. Endast så blir man framgångsrik som kvinna i ett fattigt arbetarsamhälle där männen arbetar och därmed styr familjerna (ekonomiskt).
I den nya romanen har Avallone flyttat fokus till norra Italien – upp i bergen. Till skillnad från Piombino där stålverket fortfarande slukade arbetarna varje morgon är alla fabriker här tysta. Den ekonomiska krisen har slagit hårt. Butikerna är stängda och ungdomarna flyr. Marina som tillbringat hela sitt liv framför tv:n tänker lyckas som artist – och på så sätt komma undan tristessen, fattigdomen och arbetslösheten.
De senaste åren har flera italienska författare som Andrea Bajani skrivit om italienska arbetares alltmer osäkra situation. Medieskygga Elena Ferrante har tematiserat genusfrågor på ett sätt som ger de konservativa i Italien magkatarr och Margaret Mazzantini har skrivit en kortroman om ett brännande politiskt problem – flyktingströmmen från Afrika till Europa. Själv nämner Silvia Avallone reportageboken Gomorra av Roberto Saviano som en bok som inspirerat henne, eftersom den är ett bevis på hur det skrivna ordet kan förändra samhället.
Jag mejlar Silvia Avallone och frågar om hon tror att även den fiktiva litteraturen, alltså romanen, kan åstadkomma förändring.
– Kan böcker förändra världen? En fruktansvärd fråga som inte kan besvaras utan att känslor av förlägenhet, otillräcklighet och naivitet dyker upp. Bortsett från alla utopier, som i viss mån behövs i alla ambitiösa projekt, tror jag att leva andras liv – det vill säga läsa – är en aktivitet som vi inte kan vara utan. Jag är övertygad om att ett liv inte är tillräckligt. Och att läsning är en övning i frihet, uppror, med en blick som ständigt rör på sig, vilket har en betydelse som också är samhällelig, svarar Silvia Avallone via e-post.
Silvia Avallone har berättat att hon skrev Stål i ett tillstånd av raseri, över den italienska situationen och framför allt över hur kvinnor blev behandlade.
– Våld mot kvinnor är fortfarande ett stort problem som vi möter dagligen. Det hjälper knappast att hälften av den kvinnliga italienska befolkningen inte arbetar och därför inte är ekonomiskt oberoende. En annan stor svårighet är att kvinnor är tvungna att välja mellan arbete (med lägre lön än män) och familj. Alltför ofta utesluter karriär och moderskap varandra. Den ekonomiska krisen intensifierar alla dessa problem. Jag vill tillägga att den dominerande machokulturen kvarlever överallt, och den mildras sannerligen inte av TV:ns framställning av kvinnor som objekt, där skönhet och ungdom reduceras till varuhandel. Problemen är många och stora, men den goda nyheten är att de har diskuterats mycket under åren som ligger mellan Stål och Marina Bellezza.
Marina Bellezza är en berättelse om kärlek i en svår tid. Om den ekonomiska krisen som rivit upp den italienska landsbygden – och om människors sätt att hantera denna kris. Återigen handlar det om arbetarklassen och om de som inte har någon ekonomisk krockkudde. De som är utlämnade åt den bistra verkligheten. Det handlar främst om de unga – en förlorad generation som aldrig kommer att ha ett fast arbete. Deras tillvaro består av stor osäkerhet och en dröm om att en dag kunna bli vuxen. Avallone berättar att det är sådan stämningen är i Italien i dag:
– Siffrorna för ungdomsarbetslösheten har i månader legat över 40 procent. När jag besöker skolor för att diskutera mina romaner och frågar eleverna var de har för planer för framtiden, svarar de allra flesta att de vill utomlands. Det är också därför jag med Marina Bellezza har velat gå mot strömmen och berätta om de som stannar kvar i Italien trots allt. Vad jag har kunnat märka i min generation, men också i de följande, är en stor misstro mot politik, en känsla av svek för den enkla kulturen som har fostrat oss, men också en stark vilja att inte ge upp.
Huvudpersonen i den nya romanen är starkt präglad av det italienska medielandskapet – med sina dokusåpor, reality- och tutt-tv som frodades under Berlusconiåren och som fortsätter att ge ”vanligt folk” något att drömma om framför tv-apparaterna.
– Marina är utan tvekan den frispråkiga dottern av de senaste tjugo åren av stark berlusconisk kultur: hon bryr sig inte om fabrikerna i hennes hemstad stänger eller om hennes vänner kämpar för ett dåligt betalt och osäkert jobb. Hon bryr sig bara om en enda sak: att lyckas. Hon, själv. Bli synlig, känd, och på så sätt existera. Hon förkroppsligar jakten på framgång som måste vara allt och nu, en triumf för den enskilde, den enda vägen till social frigörelse för endast en individ: en själv. Marina röstar inte, hon är inte intresserad. Det var detta jag tyckte om att berätta i båda mina böcker: effekten av tv-tittandet i småstaden. Myterna som tv förmedlar, speciellt i hem där det finns högar av räkningar att betala och lite pengar.
Silvia Avallone kanske inte har för avsikt att förändra världen. Men som författare befinner hon sig långt ifrån elfenbenstornet. Hon skriver engagerat och sätter definitivt problem under debatt. Efter att ha granskat sexismen i arbetarnas förorter, drogerna och kriminaliteten som följer i spåren efter monotona och lågt betalda fabriksarbeten har hon nu siktat in sig på en avbefolkad landsbygd och en förlorad generation där arbete är en sann bristvara. Hennes sätt att skriva är lika delar estetik och brinnande politik. På hennes läsarturnéer genom Italien har hon mött italienare som både velat diskutera kvinnorollen och arbetsmarknaden med henne.
– Marina Bellezza har – bokstavligt talat – fått många redan bekymrade föräldrar att gråta för sina barns framtid, eftersom de är dömda till prekära jobbförhållanden – exploaterade eller arbetslösa. En generation som är bränd, förrådd, lurad eftersom den är instängd i en evig nutid där det inte går att planera eller veta om och när man kommer att få ett jobb, köpa ett hus eller själv bli förälder. I en sådan situation går det inte att leva, man kan endast överleva, skriver Silvia Avallone.
Mats Almegård
Den här texten är publicerad i Magasinet Arena #2 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Magasinet Arena #2 2015 finns i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
