Banditen som blev folkets hjälte

Christopher "Dudus" Coke. Foto: Scanpix

Knarkkungen Christopher Coke betalade för jamaicanernas kultur, skolavgifter och sjukvård. Hur vi väljer att förstå Cokes engagemang beror på hur cyniska vi vill vara och hur vi vill förstå kriminalitet, skriver Carl Cederström.

Poliserna vek sig av skratt när de fick se fotot på Christopher ”Dudus” Coke. Äntligen hade han gripits, Jamaicas mest beryktade knarkkung. Men det som hade satt poliserna i sådant gott mod var inte bara att han nu var i deras förvar. Utan själva bilden. Blicken var fokuserad, minen allvarlig, precis som man kan vänta sig. Men resten … Smala omoderna glasögonbågar. Yvig svart peruk. Och en liten läderkeps, snett vilande över krullet.

Vem försökte han föreställa egentligen? En äldre tant? Tant Coke? I baksätet på bilen som han färdats i hittades ytterligare en förklädnad: en rosa peruk. ”Vi kunde omöjligt tro att den store bossen hade en rosa peruk i sin bil”, berättar en fnissande polisman till The New York Times (25/6-10) ”Rosa! Vi är fortfarande i chocktillstånd!”

En månad tidigare, i slutet av maj 2010, förberedde jamaicansk polis tillsammans med säkerhetsstyrkor en omfattande operation. De skulle storma den fattiga stadsdelen Tivoli Gardens i västra Kingston, där Coke sedan länge styrde, och nu troddes hålla sig gömd. Uppdraget befarades bli blodigt.

Tivoli Gardens. Foto: Ian Allen

Premiärministern, Bruce Golding, hade vädjat till alla ”laglydiga invånare i Tivoli Gardens” att omedelbart lämna stadsdelen. Men de flesta vägrade. För dem tycktes valet mellan Coke och Golding – mellan den lokala hjälten och den korrumperade makten – självklart.

Tusentals kvinnor från Tivoli hade dagarna innan demonstrerat i centrala Kingston för att visa var de stod. ”Taking Di Boss is Like Taking Jesus”, stod det på ett plakat. ”After God, Dudus Comes Next!”, på ett annat. Och: ”Jesus Die for Us. We Will Die for Dudus!”

Bilder av militärfordon och beväpnade styrkor med M-16 på väg in i stadsdelen för att gripa Coke kablades ut till resten av världen. Samtidigt hade Tivoli Gardens förvandlats till ett fort, redo att försvara sin ledare.

I ett par dagar rasade gatustriderna. Sammanlagt dödades 77 personer i skottlossningarna. Fördelningen var skev. 73 civila, mot fyra soldater. Coke hade försvunnit spårlöst.

Historien fascinerade omvärlden, som med spänning följde jakten på den spöklika Coke. Det var självklart att han gjort sig skyldig till storskaliga narkotikabrott – det var det ingen som betvivlade.

Ändå fanns det en annan sida, som inte heller gick att förneka. Varför riskerade invånarna i Tivoli sina liv för en person vars timmar redan var räknade? Det verkade osannolikt att det uteslutande skulle handla om hjärntvätt – att Coke höll dem i ett psykologiskt järngrepp, och att de slogs av rädsla för vad han annars skulle göra. Deras lojalitet måste varit genuin.

Det var flera häpnadsväckande detaljer som kom till ytan i och med Cokes utlämning. Inte minst rörande jamaicansk politik. Osannolika berättelser började rullas upp, den ena mer besvärande för landets regering än den andra. Det var visserligen redan allmänt känt att regeringen varit långsam – eller direkt motvillig – att lämna ut Coke till USA. De hade utsatts för ihärdiga påtryckningar från Obama-administrationen i över ett år. Men de vägrade ge efter.

Den officiella anledningen var att bevismaterial införskaffats genom olaglig avlyssning. Men det var ett svepskäl, skulle det snart visa sig. Den egentliga förklaringen var att Christopher Coke stod nära, inte bara premiärministern, utan många högt uppsatta politiker från regeringspartiet, både på ett personligt och ett politiskt plan. Coke ansågs vara en så viktig del av det politiska livet, om än det politiska skugglivet, att regeringen medvetet försökt förhala utlämningsprocessen.

Den kanske mest komprometterande detaljen var att en ledande person i regeringspartiet, strax efter kravet på Cokes utlämning, 2009, hade tagit kontakt med den välkända amerikanska lobbyfirman Manatt, Phelps & Phillips och gett dem i uppdrag att övertala inflytelserika personer i Vita huset att lägga ner jakten på Coke. Enligt Washington Post (16/4-10) hann Manatts advokater ha sex möten med tjänstemän i Vita huset, varav ett involverade en jamaicansk minister, innan lobbysamarbetet abrupt avbröts.

Premiärministern Bruce Golding, som till en början förnekat all inblandning i affären, erkände till slut att han sanktionerat beslutet och bad snart därefter, i ett tv-sänt tal, om ursäkt till det jamaicanska folket och meddelade att han var beredd att träda åt sidan. Trots det avgick han inte förrän året därpå, i samband med partiets kongress.

Men det var inte den nära relationen till det politiska etablissemanget som i första hand gav historien sin attraktionskraft. Utan den mytiska sidan av Coke. Hur hade han fått en så stark ställning i sin stadsdel, och varför vågade inte ens de mäktigaste politikerna röra honom?

När nyheten nådde utanför landets gränser presenterades Coke inte bara som en efterlyst kriminell, utan som en Robin Hood-figur. Dagens Nyheter (25/6-10) skriver strax efter attacken på Tivoli Gardens att Coke är känd som ”han som delat med sig av sina rikedomar så att invånarna har mat, jobb och så att barnen kan gå i skolan”. I Kingston ”är han folkets man – deras egen Robin Hood”.

Tidningar världen över fylldes med liknande rapporter. Coke gav pengar till de äldre, betalade för invånarnas sjukvård, hjälpte egenföretagare med lån och sponsrade barnens skolavgifter. ”Han såg till att jag höll mig utanför trubbel och betalade för min skolgång”, berättade en tonåring för BBC (8/6-12).

Till männen i Tivoli kunde han ofta erbjuda hederliga byggjobb genom sin entreprenad, Incomparable Enterprise, som inte sällan fick åtråvärda regeringskontrakt. Men kanske mest populär var han för sitt bidrag till Jamaicas kulturliv. Han drev det framgångsrika produktionsbolaget Presidential Click och anordnade två större festivaler årligen, där så gott som alla större jamaicanska artister hade uppträtt.

Efter hans gripande släppte Bunny Wailer, grundaren av The Wailers (vilka som bekant spelade med Bob Marley), en hyllningssång till Coke, Don’t Touch the President, där han sjunger: “Don’t touch the president in a the resident/ Because we confident say him innocent/ Don’t touch the Robin Hood in the neighborhood”.

Hur blev Coke en legend, hyllad i sånger av landets ledande musiker? Vad säger det om honom som person? Och vad säger det om Jamaica och dess politik?

För att få svar får vi backa bandet.

I början av 1960-talet, när Jamaica fortfarande var en brittisk koloni, fanns ännu inte Tivoli Gardens. På dess plats fanns i stället Back-O-Wall, Karibiens största och värsta slum, med endast två offentliga badrum för stadsdelens 5 000 invånare.

Den dåvarande utvecklingsministern Edward Seaga, som senare skulle bli landets premiärminister, påbörjade en omfattande renovering av området 1963. Han ville omvandla Back-O-Wall till en stadsdel för vad han kallade ”värdiga människor”.

Området revs och byggdes upp igen, och det var i den nya stadsdelen, nu med namnet Tivoli Gardens, som Christopher Coke skulle födas, det sista året på 1960-talet, in i en familj som redan då ägde stort inflytande.

Hans pappa, Lester Coke, eller Jim Brown som han gärna ville bli kallad – namnet var taget från den våldsamme svarte nazistjägaren med samma namn i filmen The Dirty Dozen – hade etablerat sig som en ledande gangster och don, alltså ett slags ledare för stadsdelen.

Men bland poliser – och i synnerhet FBI, som länge haft ögonen på honom – var han främst känd som ledare för den mytomspunna gruppen The Shower Posse, vars huvudsakliga verksamhet var att smuggla narkotika och vapen till USA. Namnet var en passning till deras våldsamhet, och att de gärna ”duschade” sina offer i kulor.

Bara i USA var Jim Brown och hans Shower Posse efterlysta för över 1 000 mord. Men Brown var inte lätt att få tag i. Med åren hade han blivit en oerhört inflytelserik figur i Tivoli, och även i Kingston. Han stod nära Edward Seaga, som numera hade avancerat till att bli landets premiärminister. Och så länge Seaga höll honom under sina vingar kunde inte USA göra så mycket. Brown och hans gäng kunde fortsätta sin verksamhet så gott som ostört.

Men lyckan vände för Seaga, som förlorade valet 1989, delvis för att han gjort andra eftergifter till USA och implementerat marknadsvänliga reformer enligt IMF:s och Världsbankens riktlinjer, med våldsamma masstrejker som följd.

Kort därefter var även Jim Browns lycka över. Han greps och häktades misstänkt för mord och narkotikasmuggling. Men det blev aldrig någon rättegång. I väntan på att bli utlämnad till USA dog Brown under mystiska omständigheter i en fängelsebrand. Kontroversiellt valde Edward Seaga att visa sina sympatier en sista gång, helt öppet, och ledde begravningståget med ett följe på 35000 personer.

När Christopher Coke nåddes av nyheten om sin pappas död befann han sig på en annan begravning. Det var hans äldre bror som nyligen avlidit, stupad vid en skottlossning.

Med pappan och den äldste brodern i jorden, föll det på Christopher Coke, nu 21 år gammal, att ta över inte bara affärsimperiet och ledarrollen för The Shower Posse. Han skulle också bli don i Tivoli Gardens.

Jim Brown var kanske inte lika skräckinjagande för de lokala invånarna i Tivoli som han var för rivalerna i Florida. Men han var fruktad. Sonen hade en mjukare framtoning.

Visst, det fanns våldsamma historier om Coke också. Det sägs bland annat att han har kapat en levande människa med motorsåg, även om saken aldrig prövats rättsligt. Men det var som ansvarstagande ledare, med fokus på lag och ordning, som han hade profilerat sig.

Bunny Wailer var inte ensam i sin åsikt när han i en intervju hävdade att ”Dudus är en fredens man, som ser till att ingen i Tivoli begår brott”. Tivoli Gardens omnämndes ofta som ett av Kingstons säkrare områden, även om det var säkrare för vissa än för andra.

Polisen och elektriker gjorde bäst i att hålla sig undan. Polisen, för att de sågs som den gemensamma fienden. Elektrikerna, för att Tivoli sedan länge lånade den el de behövde utan att betala – och det ville de inte ändra på. Men turister kunde i regel komma in i området utan att utsätta sig för någon större risk, åtminstone när det anordnades större festivaler.

Tivoli Gardens. Foto: BBC World Service

Lag och ordning var centralt i Tivoli, även om Cokes idé om juridik var idiosynkratisk, och inte direkt kompatibel med mer accepterade versioner om hur ett fungerande rättsväsende bör se ut. Hans egensnickrade version – kort kallat ”systemet” – inkluderade improviserade häkten, fängelser, rättegångar och domare.

Straffen var i regel hårda, och användes i avskräckande syfte. Ungdomar som stal fick handen bruten. Och våldtäkt straffades med en fruktansvärt svår misshandel med en varierande grad av allvarliga skador som följd.

Filantropisk samhällsbyggare. Upprätthållare av lag och ordning. Det här var den alternativa bilden av den man vars gripande skulle kräva 77 personers liv, och ytterligare en månads intensiv polisjakt.

En lokal hjälte, hyllad för sitt starka engagemang i en stadsdel som annars lämnats till sitt öde. Medan staten och polisen hade vänt de fattiga ryggen, gjorde Coke vad han kunde för att upprätthålla en fungerande vardag.

Det var självklart också den här sidan som Christopher Coke ville lyfta fram när han 2011 stod inför New Yorks tingsrätt. Han hade förberett ett handskrivet brev till rätten, där han berättade om sitt lokala engagemang. ”Jag var involverad i samhällsutveckling och har implementerat mängder av välgörenhetsprojekt och sociala program”.

Det visade sig att Coke inte helt och hållet talade för döva öron. Domaren, Robert P. Patterson, medgav faktiskt att Coke hade ”gjort goda saker”, men ansåg trots det att brotten han stod åtalad för var av sådan allvarlig art att de i slutändan förtog det goda.

Hur vi väljer att förstå Cokes engagemang i Tivoli beror dels på hur cyniska vi vill vara, dels på hur vi vill förstå kriminalitet. Det är förstås lätt att vara cynisk och se hans filantropiska sida som en del av en strategisk plan, där invånarnas stöd är en viktig bricka i ett större spel vars egentliga syfte är att vinna terräng och stärka sina positioner gentemot konkurrenter.

Från den synvinkeln är Coke inte mer än en skoningslös kriminell, fullständigt egoistisk, och helt och hållet motiverad av ekonomiska intressen. Det lilla han skänker till de fattiga i sin stadsdel är för att behålla sin makt, och för att hålla dem tillräckligt nöjda för att undvika onödiga uppror.

Eller så tar vi kvinnorna, som gav sig ut på gatorna för att försvara Coke, på orden. Coke = Jesus. För dem som vuxit upp parallellt med det övriga samhället är det inte Coke som är kriminell. Det är de politiska makthavarna som i åratal sålt ut landets tillgångar. Och den nya finansiella eliten som stoppat pengarna i egen ficka.

I en värld som definieras av orättvisa, och där spelet redan från början är riggat, är det inte konstigt att en person som Coke blir hjälte. Han bryter inte bara mot reglerna. Han ändrar dem.

Det är den här sidan av den kriminelle som intresserade den marxistiske historikern Eric Hobsbawm, som avled förra året, 95 år gammal. I sitt mästerverk Bandits från 1969 beskriver han banditen som kriminell enligt de officiella institutionerna, men som hjälte bland sitt eget folk.

När Hobsbawm radar upp kriterierna för vad som kännetecknar den ädle rånaren – själva urtypen för banditen – är det svårt att inte se Coke framför sig.

Enligt Hobsbawm är banditen någon som rättar fel, tar från de rika och ger till de fattiga, är beundrad av samhället han är en del av, är osynlig och osårbar.

Men enligt Hobsbawm är banditen en förmodern figur. Han (tyvärr ger Hobsbawm bara manliga exempel) är en produkt av bondesamhället, särskilt där det råder arbetsbrist och där bönderna känner sig förtryckta.

Banditen är ett slags rebell som fått nog och vänder sig mot samhället. Bergen och skogarna blir banditens hemvist. Där lever han, utom räckhåll för den makt som är honom på spåren. Han dyker upp ibland, rånar, och försvinner sedan spårlöst igen. Pengarna behåller han inte själv. De finansierar fler attacker. Eller fördelas till bönderna.

Banditen är en fri man. Han väljer hemlösheten, faran och en säker död. Men i utbyte får han ett liv av frihet, jämlikhet och brödraskap.

Det är en minst sagt romantisk bild. I mitten av boken hittar vi några bilder. Banditen tycks ha ett särskilt utseende. Som mexikanen Pancho Villa. En stadig man med hatt, mustasch och två patronbälten korsade över bröstet. Eller som sicilianaren Salvatore Giuliano, med uppknäppt skjorta och handen innanför bältet. Blicken sträng, men medvetet förförisk.

Det är män som inte låter sig kuvas. De är frihetskämpar utan agenda. Men inte ideologer eller profeter med utvecklade visioner om ett framtida samhälle. De tror kort sagt på rättvisa, och att de kan återställa en särskild moral.

Tivoli Gardens. Foto: BBC World Service

Tivoli Gardens är inget bondesamhälle. Men det är ett parallellt samhälle. Och precis som i bergen och skogarna, är det en plats dit den officiella makten inte når. Den gör sig ständigt påmind, genom förtryck och orättvisa, men på distans.

Det är här banditer som Coke kommer in. De är inga revolutionärer, men de visar hur saker kan vara annorlunda. Banditen är en outsider och en rebell, förklarar Hobsbawm. Han är en fattig man som vägrar acceptera fattigdomens rollfördelning. Han skapar sin egen frihet med de enda medel som finns till hands för den fattiga: styrka, mod, list och beslutsamhet. ”Detta drar honom till den fattige”, menar Hobsbawm. ”Han är en av dem.”

Man kan läsa Banditer som en romantisk hyllning till den laglösa mannen, och då blir boken problematisk. Men det är inte där styrkan ligger. Utan i förmågan att upphäva begrepp som vi annars tar för givet.

Banditen är inte kriminell, understryker Hobsbawm, men han är ytterst våldsam och livnär sig på rån. En motsägelse?

Ja, om vi kategoriskt säger att våld är våld, och brott är brott, utan att vilja lyfta blicken och fråga hur dessa begrepp ingår i ett större sammanhang.

Vår fascination för våld tycks omättlig. Samtidigt är den förvånansvärt enfaldig. Det våld som säljer, och som vi ständigt tjusas av, är nästan alltid av samma slag: synligt, blodigt och med en identifierbar gärningsman. Och ju konstigare gärningsman, desto bättre.

Allra helst vill vi ha ”nuts, sluts and perverts”, som sociologen Alexander Liazos skriver i en klassisk artikel från 1972, publicerad i tidskriften Social Problems.

Vi ser sällan bortom tabloidernas våld. Eller subjektivt våld, som Žižek kallar det i sin bok Violence. Men det subjektiva våldet är knappast det mest skadliga.

Desto mer allvarligt är vad Žižek kallar objektivt och systemiskt våld. För att förstå den här dimensionen måste man ändra perspektiv, och flytta på själva utgångspunkten. När vi ser eller läser om våld så tänker vi på det som något avvikande. En händelse som bryter med den icke-våldsamma vardagen som vi annars lever i. Våldet är skräckfyllt och lämnar offer efter sig med vilka vi känner medlidande. Men vi ser det hela tiden från en synvinkel där vår egen position är undantagen från våldet.

Men Žižek riktar vår blick mot det våld som är inbyggt i systemet, det våld som undandrar sig målande beskrivningar, men som inte desto mindre finns där, som ett påtagligt inslag i livet. Inte i våra liv, kanske. Men i andras. Och vi är omedvetet en del av det system som producerar det våldet.

Det bedrägliga är att offren i regel inte syns. De har skjutits undan, bort från vårt kollektiva synfält. Vi behöver vare sig se våldet eller de drabbade. ”Det må vara osynligt”, skriver Žižek om den här typen av våld, ”men nödvändigt att ta med i beräkningen om vi ska förstå det som annars ser ut som irrationella explosioner av subjektivt våld.”

Den här tvetydigheten – mellan våldet vi ser och tar avstånd ifrån, och det vi inte ser men är en del av – löper som en osynlig tråd genom Hobsbawms detaljerade beskrivningar av bondesamhällets banditer.

De är offer för det systemiska våldet. Inte bara de, utan det samhälle de från början tillhört, och fortfarande har starka band till. De har valt bort systemet eftersom det har en och endast en roll i beredskap för dem, och det är en roll som de vägrar acceptera.

Banditen har flera skepnader. Utöver den ädle rånaren beskriver Hobsbawm också vad han kallar hämnaren. Här är våldet än mer framträdande. ”De är hjältar”, skriver Hobsbawm, ”inte trots den skräck som deras handlingar skapar, utan i någon mån på grund av den.” Till skillnad från den ädle riddaren försöker de inte ställa saker och ting till rätta. De försöker inte ge de fattiga det som staten förvägrat dem. De vill bara utkräva hämnd. De vill bevisa att även de fattiga kan ge uttryck för makt. Däri ligger deras sociala roll, som symboler för vedergällning.

För dessa ”mordlystna barn av anarki”, som Hobsbawm kallar dem, finns inget hopp, ingen framtid. Det finns ingen agenda för hur saker ska förbättras. Allt som finns är viljan till destruktion. Det är deras vapen. När rättvisa definieras av någon annan, emot dem, får de kasta om begreppen. Förstörelse, menar Hobsbawm, blir deras sociala rättvisa.

Påminner inte det här om vad som på senare år utspelat sig runt Europas storstäder? Paris 2005, London 2011, och Stockholm 2013. Hobsbawm pratar om ett bondesamhälle som störtat samman: där livet blivit prekärt, framtiden osäker och rötterna uppdragna.

Filosofen Alain Badiou ger en liknande beskrivning när han pratar om kravallerna i Paris, och om hur förorten blivit vad han kallar ett universum utan värld. De befinner sig utanför den sociala sfären, oavsett om de lever i Paris bortglömda ’les banlieues’, eller runt Storbritanniens förfallande ’council estates’, eller Stockholms försummade förorter.

Efter kravallerna i Storbritannien skriver Žižek i London Review of Books att det är svårt att tolka upploppen i marxistiska termer, som en situation där ett nytt revolutionärt subjekt börjar ta form. Det skulle vara alltför hoppfullt. Vägen till revolution är för lång. Distansen till makten på tok för stor.

Inte heller har de några naturliga kanaler för att utöva makt. Missnöjet kan uttryckas på endast ett sätt, menar Žižek, genom irrationellt meningslöst våld.

Är det här kriminellt? Självklart enligt den konservativa uppfattningen. För dem finns ingen ursäkt för den här typen av vandalism. De är kriminella våldsverkare, som förstör för sina hederliga och hårt arbetande grannar.

Men andra ser kriminalitet som ett naturligt inslag. Det är oundvikligt, skriver Badiou i The Rebirth of History. Upplopp kan aldrig vara helt rena, och bör inte heller eftersträva det. Trots allt är kapitalismen också en typ av kriminalitet. Det är, som Badiou uttrycker det, ”en gangsterregim”. Så upploppen är i den meningen en anpassning till den kriminalitet som redan finns, och som definierar vår värld.

Men vi bör skilja mellan kriminalitet och kriminalitet. ”Medan det är nolltolerans mot en ung svart som stjäl en skruvmejsel”, fortsätter Badiou,”finns en ofantlig tolerans för de brott som begås av banker och som påverkar miljoner.”

Banditen är en våldsverkare och en kriminell, ofta brutal. Men det är våld mot våld, och kriminalitet mot kriminalitet. Det är någon, för att löst citera Houellebecq, som accepterat världens brutalitet och som svarar med ökad brutalitet.

Žižek och Badiou har blivit anklagade för att romantisera våld. Kritiken är inte helt ogrundad. Dels kan det vara besvärande med intellektuella analyser gjorda på tryggt avstånd, långt från händelsernas centrum, och som främst läses av likasinnade personer. Dels kan våldsromantiken leda in i en återvändsgränd.

I en debatt om våldets mening, ger Simon Critchley smeknamnet ”Hamlet från Slovenien” till Žižek. Enligt Critchley har Žižek fastnat i storslagna drömmar om hämnd. I romantiken förlorar han kraften att agera. Han förblir, precis som Hamlet, inaktiv, paralyserad, oförmögen att göra någonting över huvud taget.

Trots det ligger något oerhört viktigt i både Žižeks och Badious analyser: att det inte finns någon moralisk skyldighet för dessa personer, som genom det rådande politisk-ekonomiska systemet pressats så långt ut i marginalen att de blivit vad Badiou kallar icke-existerande, att lugnt acceptera dessa villkor. Och det är även budskapet hos Hobsbawm. Banditen vägrar acceptera ett liv predeterminerat av förtryck och fattigdom. Varför skulle de?

Men många försvarar fattigdom som ett existensvillkor, åtminstone för vissa personer i världen. Jeffrey Sachs är ett exempel. För ett antal år sedan berättade han att han inte var orolig över att det var för många sweatshops, utan för få. Enligt honom är sweatshops en symbol för utveckling.

Det var samma process som västvärlden genomgick, för ungefär 200 år sedan. Därför, enligt en vulgärutilitaristisk princip, accepterar Sachs att vissa människor får lida ett helt liv, eftersom det på sikt kommer leda till något bättre.

Samma slags argument används oavlåtligen för att låta stora företag använda sig av fri arbetskraft. Ta till exempel workfare-systemet, som tvingade arbetslösa att jobba gratis på Poundland och Tesco om de ville behålla sina bidrag.

Att den typen av lågavlönade prekära jobb sällan leder till något mer kvalificerat och välbetalt – som ekonomen Guy Standing tydligt visat – är en detalj som gärna glöms bort.

Så här låter det också när vi börjar prata om världens fattigare delar. Där finns det för den utsatta lokalbefolkningen två val. Har de tur får de jobba på internationella företag, om än till svältlöner och dödliga risker. Eller så lämnas de till ett mycket värre öde.

För några år sedan, när jag undervisade en kurs i företagsetik och globalisering vid Cardiffs universitet, hade jag och en kollega bjudit in en CSR-chef från ett stort internationellt företag. Företaget är välkänt, och förekommer ofta i skandaler, inte minst för deras verksamheter i fattigare delar av världen.

Vi mötte honom på universitets kafé, strax innan gästföreläsningen. Han var stor, klädd i svart kostym, men påminde mer om en vilsen säkerhetsvakt än en företagsledare. Knappt hade vi satt oss förrän han frågade: ”Vet ni vad barnen som sydde fotbollar till Nike gör i dag?” Jag och min kollega tittade undrande på honom, sen på varandra. ”Nä.” ”De är prostituerade”, svarade han, ”hela bunten.”

Är inte det här själva kärnan i den ideologi som i dag gör mest för att rättfärdiga fattigdom?

Om inte ett internationellt företag får etablera sig där de vill, på deras egna villkor, så begår vi ett moraliskt brott, jämförbart med att sälja våra egna barn till prostitution. Mark Fisher, i Kapitalistisk realism, kallar det för affärsontologi. Oavsett vad problemet är – fattigdom, miljöförstöring, välfärd – så ligger lösningen hos företaget och dess vinstmaximerande strategi.

Var det här det mest provocerande jag någonsin hört? Kanske. Men låt oss ändå ge honom rätt i sak: det är bättre för barn att sy fotbollar än att vara prostituerade.

Men det betyder fortfarande inte att barnen skulle få det bättre om de jobbade för ett stort globalt företag (eller, mer troligt, en av deras underleverantörer) än om de jobbade för en kriminell ledare, som Christopher Coke.

Det här ”tredje” alternativet är ämnet för den lysande antologin Deviant Globalization. ”Att jobba i en kinesisk kolgruva må vara ett mer legitimt yrke än att vara pirat utanför Somalias kust”, skriver redaktörerna i bokens slutkapitel, ”men det är tveksamt om det tidigare är ett bättre jobb än det senare.”

Boken tittar på globalisering underifrån, eller snett från sidan. Blicken riktas inte mot den ekonomiska globaliseringens försvagande effekt på stater, och dess gynnsamma konsekvenser för stora internationella företag.

I stället får vi följa de mer ljusskygga figurerna, som, i skuggan av sina legitima motsvarigheter, utnyttjar globaliseringens nya möjligheter för sina egen verksamheter.

De utnyttjar samma maktvakuum som andra företag, ibland till och med mer effektivt. När Sovjetunionen kollapsade lämnades ett oerhört stort politiskt tomrum, vilket beredde vägen för nya maktkonstellationer.

Bulgarien är ett exempel, som ingående beskrivits i Misha Glennys McMaffia. Högt uppsatta personer inom säkerhetstjänsten tillsammans med framgångsrika fribrottare och tyngdlyftare – alltså samma personer som tillhörde landets elit under Sovjettiden – började efter murens fall starta säkerhetsföretag och försäkringsbolag och blev med tiden en integrerad del av den politiska och ekonomiska eliten.

Samma utveckling ser vi i Ryssland och Mexiko, där kriminella entreprenörer har nått hela vägen in till det politiska etablissemangets hjärta.

Men är de banditer, i Hobsbawms bemärkelse? ”Där staten är avlägsen, ineffektiv och svag”, skriver han, ”måste den komma överens med den grupp som inte låter sig besegras.” Överens kanske är fel ord, men det är onekligen sant att vi har att göra med grupper som inte låter sig besegras.

De påminner också om banditer i det att de spelar en social roll. Enligt journalisten Philip Caputo anställer de mexikanska kartellerna sammanlagt 450 000 personer. Betraktat som ett företag skulle de hamna precis utanför Forbes lista över världens tio största arbetsgivare, där det kinesiska rymd- och försvarsföretaget, AVIC, kommer på en tiondeplats med 480 000 anställda.

Att jobba för en mexikansk kartell är kanske inte så säkert. Men är det nödvändigtvis sämre än att jobba på ett av landets låglönefabriker, så kallade maquiladoras? Där är lönen sannolikt sämre. Och arbetsdagarna längre.

Men för att svara på frågan. Nej, mexikanska karteller är inga banditer. Inte den ryska maffian heller. För de revolterar inte mot makten, med livet som insats. De är inte längre fattiga, som slår underifrån. De är snarare en ny elit, som slår åt alla möjliga håll, och särskilt nedåt. Kort sagt är de en del av etablissemanget.

Om vi får tro den tidigare chefen för UNODC, Antonio Maria Costa, så kommer vi få allt svårare att särskilja internationella narkotikagrupper från stora finansiella institutioner. I en intervju från 2009 hävdar han att banksystemet hade kollapsat under finanskrisen, 2008, om inte stora summor narkotikapengar pumpats in. Det var nämligen bara de kriminella organisationerna som hade tillgång till likvida medel. De behövde inte ens jobba särskilt hårt för att få in en fot.

Bankerna kom, menar Costa, med tiggarmössan i handen. Pengarna ramlade in. Större delen av de 352 miljarder dollar som narkotikaindustrin sägs genera i årlig vinst ska enligt Costas ha absorberats in i det finansiella systemet.

Är det gangstrar som lärt sig av företagen, eller företagen som lärt sig av gangstrar? Både och, får vi förmoda. Jag påminns om Bertolt Brechts klassiska formulering: vad är det att råna en bank, jämfört med att driva en?

Gangstrar och banditer är inte samma sak. Banditerna står utanför systemet, och revolterar mot vad de ser som orättvist. Gangstrar är däremot en del av systemet, och revolterar inte mot någonting. De tjänar pengar, kör stora bilar, och konsumerar.

Vi måste slutligen fråga oss om Coke verkligen är en bandit. Sanningen är att han inte längre bodde i Tivoli Gardens när han greps. Han bodde med sin familj i en vit vacker villa, med utsikt över Kingston, i ett lugnt område för Kingstons välbeställda. Han var en framgångsrik affärsman med nära förbindelser till den politiska eliten, precis som andra mafiosi.

På vilket sätt skulle han vara annorlunda än till exempel Pablo Escobar, som också var populär bland de fattiga, och ofta omnämnd som en Robin Hood-figur? På så vis är Coke inte en renodlad bandit. Som andra gangsters, är han mer en boss än en rebell. Och är man för mycket boss kan man inte vara bandit, menar Hobsbawm.

Men det är svårt. Coke var kanske mer integrerad i systemet än vad en bandit kan vara. Dessutom har han ännu inte dött, som banditen enligt legenden helst ska göra, modigt och ärofyllt, under dramatiska förhållanden.

Nu sitter han i stället i ett amerikanskt fängelse, och lever, får vi förmoda, ett tillbakadraget och bekvämt liv.

Samtidigt lever myten om Coke kvar, och det är mytbildningen som är banditens främsta kännetecken. De lever kvar, som legender, förevigade i sånger. Och så länge Wailers låt fortsätter att spelas, om the Robin Hood in the neighbourhood, lever också Coke kvar som bandit.

Carl Cederström är lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet