Striderna om nationens vägval i Polen har ofta beskrivits på ett numera välbekant sätt: Ett »slutet« folk mot en »öppen« elit. Men vid sidan av kulturkampen är ekonomins betydelse tydligare än i många andra länder, skriver Gabriel Stille, journalist och universitetslärare i Warszawa.
»Det är våra föräldrar som protesterar«, fick jag höra från yngre vänner och bekanta. Det var i vintras, när de stora gatuprotesterna började samlas.
Den nya nationalkonservativa majoritetsregeringen hade snabbt lyckats lamslå konstitutionsdomstolen, som hade kunnat hindra vidare reformer. Nästa mål blev att ta kontrollen över public service. Demonstationerna blev stora – men hade hög medelålder. De som var där ville försvara det de hade, det många av dem hade kämpat så hårt för på åttiotalet. De yngre var inte där.
Det är nämligen svårt och dyrt att ta ledigt från osäkra jobb. Och inte så lockande att manifestera med Kommittén för demokratins försvar, som inte förstått att saker gått fel långt före senaste valet och att det är svårt att leva bara på löften.
Annars ser det ju tydligt ut: den polska regeringens traditionella och nationalistiska position, i kamp mot en bred demokratisk och liberal koalition. Ännu ett argument för att den ekonomiska vänster–höger-skalan nu är alltmer irrelevant, och att »öppen« nu står mot »sluten«? Nej, Polen är i själva verket ett tydligt exempel på att det inte är så enkelt.
År 2015 var supervalår i Polen. I presidentvalet i maj vann Lag och rättvisas nedtonade kandidat Andrzej Duda. Den impopuläre partiledaren Jarosław Kaczynski stod i bakgrunden, liksom i parlamentsvalet i oktober. I övriga Europa fick Kaczynskis utspel om flyktingar (och 54 svenska »shariaområden«) stor uppmärksamhet. Men redan i maj – innan flyktingfrågan börjat ta över rubrikerna – vann Lag och rättvisa alltså presidentvalet ganska oväntat, delvis på ekonomiska löften. Efter valet i oktober bildade de majoritetsregering.
Det social– och nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa är liksom sina ärkefiender i högerliberala Medborgarplattformen sprunget ur åttiotalets frihetskamp. Men medan det tidigare regeringspartiet identifierar sig med tiden av tillväxt och europeisk integration därefter, framställer Lag och rättvisa mer och mer tiden efter 1989 som ett totalt misslyckande. »Rättvisa« i namnet ger en fingervisning om att social och ekonomisk revansch för transformationens förlorare alltid varit en del av partiets dragningskraft.
Polen är på många sätt unikt i dagens Europa. För oavbruten tillväxt i över tjugo år har en stor inre konsumtion varit en ekonomisk motor. Men lönerna har förblivit låga. Yrkesgrupperna har avlöst varandra i demonstrationer för bättre löner och arbetsvillkor, och den unga generationen står ofta helt utanför de skydd som fasta anställningar ger. Samtidigt är den traditionella vänstern djupt diskrediterad, av både sitt realsocialistiska arv och senare korruption och hållningslöshet.
I det läget lanserar Lag och rättvisa en rad välfärdsreformer, som inte bara vänder sig till de mest utsatta, utan har mer generella drag. Flaggskeppet är ett rejält tilltaget barnbidrag: 500 złoty (cirka 1 100 svenska kronor) i månaden per barn. Med undantag för mycket fattiga familjer ges dock stödet först från och med andra barnet, vilket sätter traditionella familjer i främsta rummet. Trots det är en sådan reform uppseendeväckande mitt i åtstramningspolitikens tidevarv.
Detta har inte varit lätt att hantera för oppositionen. Tomma vallöften, sa man först, men barnbidraget har rullats ut snabbt. Liberalerna oroar sig för tillväxten. Till vänster fruktar en del att om de spretiga reformerna misslyckas, och framför allt om de följs av en ekonomisk nedgångsperiod, så kommer generell välfärdspolitik åter te sig omöjlig i mittenväljares ögon. Andra menar mer optimistiskt att ingen nu vågar avskaffa barnbidragen helt, och att man inte kunnat hoppas på att få igenom något liknande på annat sätt.
För det finns de som vill få igenom mer av välfärdspolitik. Före valen bildades partiet Tillsammans (»Razem« på polska), inspirerat av spanska Podemos när det gäller medel och de nordiska välfärdsstaterna när det gäller mål. Den rödlila färgen och tydligt frihetliga värderingar skiljer dem från den gamla vänstern. De har inte heller delat scen med nyliberaler under de stora gatuprotesterna. I stället har de fått uppmärksamhet för parallella initiativ och använt frihetsfrågorna för att så ofta som möjligt lyfta de ekonomiska.
För så är det – just nu står striden om frihet mot tradition. Men i det häktar kraven på en rättvisare fördelning av tillväxtens frukter, och det är svårt att få syn på när allt handlar om kulturkrig. Att se klarare på det här är viktigt för åren som kommer, och inte bara i Polen.
Gabriel Stille, journalist och universitetslärare i Warszawa.
Detta är en text publicerad i #5 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
