Betongsossens återkomst

Socialdemokraterna är i kris – men Anders Ygeman går som tåget. Är det på hans hjälteaxlar det opionskrisande partiet bör vila? Och om så är fallet, var hamnar vi då?

Första gången jag såg Anders Ygeman utanför jobbsammanhang var någon månad efter valet. Han gick utmed Årstaviken med två kompisar. En av dem hade en svart kamphund, kanske till och med skinnväst?

Jag kände – han var real.

Anders Ygeman tar en stor tugga av ägg- och kaviarmackan. Smaskar. Ursäktar sig och fortsätter att prata samtidigt som äggmackan fokuserat ska in i munnen. Det är en avväpnande Anders Ygeman som just stegat in på Folkets hus i Årsta med stressade steg och två Säpokillar hack i häl. Först efter ett par tuggor fäster han blicken.

Ministern som, näst Alice Bah Kuhnke, anses roligast i regeringen. Ainornas aina, som den före detta kriminella Per i ur-produktionen Makt hos mig lite ängsligt kallade inrikesministern, innan Ygeman utan större betänkligheter ställde upp mot honom i ett dj-battle.

Det var i mitten av november som Ygeman blev Ygeman med svenska folket. Allt fler människor flydde från krig till ett relativt öppet EU. 129 dödades och 350 skadades i ett antal samordnade terrorattacker i Paris. En välslipad betongsosse intog scenen och skänkte trygghet åt befolkningen.

Hashtaggen #ygemania trendade på Twitter, berömmet flödade från såväl Göran Greider som moderata politiker. Svenska Dagbladets Ivar Arpi ville göra Ygeman till statsminister. Expressens Britta Svensson undrade vad vi skulle göra utan honom. Och Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron tipsade S om att börja sälja dockor där Anders Ygeman som barbröstad hjälte rider på en björn. En månad senare – några trötta tweets ger vid handen att Ygemanian nu är över.

En stabil, trygg man i sina bästa år som höll rösten låg och erbjöd lugn åt folket i en osedvanligt kaotisk tid, föll domen från en enig tyckarkår när stormen ridit förbi.

Anders Ygeman framstod vid årets bokslut som ett av ytterst få statsråd som lyckats med sitt uppdrag. Enligt Novus mätning hade väljarnas förtroende för honom ökat med 23 procentenheter sedan regeringen tillträdde. Vid hans sida på popularitetspiedestalen: försvarsminister Peter Hultqvist. Två vänstersossar med tunga och manligt kodade portföljer visade sig vara det som gick hem bäst under 2015.

Om man bortser från Margot Wallström då. Hon toppade förtroendemätningen trots att hon hade tappat lika mycket som Ygeman vann. En månad senare gick han om Wallström och toppade förtroendeligan i samma mätning. Anders Ygeman – Sveriges populäraste statsråd.

Inrikesministern driver en i stora delar konservativ agenda på en arena där Socialdemokraterna inte uppdaterat sin politik på åratal. Och i ett medieklimat där den reaktiva politiken tycks ha blivit en nödvändighet för att överleva. Han är sossarnas mediala krisklippa och i väljarnas ögon det nyaste partiet har.

I bok efter bok, på ledarsida efter ledarsida avhandlas socialdemokratins kris. Kanske kan Ygemans explosionsartade popularitet säga oss någonting mer om Socialdemokraternas framtid än att han var en trygg man i en kaotisk omvärld.

Är det på Ygemans hjälteaxlar de opinionskrisande Socialdemokraterna bör vila? Och om så är fallet, var hamnar vi då?

På 68:an är mjölken slut och Johan Sjölander är mitt uppe i att få undan de sista arbetsuppgifterna inför julledigheten. I mitten av 90-talet tog han över efter Ygeman som ssu-ordförande i det vänsterlutande förbundet Stockholms stad. I dag är han kommunsekreterare för S i Stockholm.

– Anders är synnerligen odogmatisk. Han är resultatinriktad och vill se effekt och förändring. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag aldrig att han skulle surra fast sig vid en position och köra i botten, snarare lämnar han ett sjunkande skepp och hittar ett nytt, flytande, säger Johan Sjölander.

Anders Ygemans politiska uppväxt startade i den mytomspunna ssu-klubben Lucidor i Rågsved 1984. Då var Anders Ygeman 14 år. I valrörelsen fyra år senare tog hans politiska intresse fart på allvar. Lucidor har fostrat framgångsrika politiker som Roger Mogert, stadsbyggnads- och kulturborgarråd i Stockholm, och Dag Larsson, oppositionsborgarråd i Stockholms län – av den anledningen anses klubben nästan besitta en slags kultstatus i partikretsar.

Framför mig har Anders Ygeman förlorat koncentrationen till förmån för äggmackan och rycker till när han hör »kultstatus«.

– Vi bråkade, gjorde bra politik och roliga saker. I samband med att Berlinmuren föll fixade vi tre minibussar och drog ner. Sedan var det det gamla vanliga med läger och sånt. Men varför sitter vi här och drömmer om gamla tider när vi lever med tiden? eller hur den där frasen nu går.

1992 valdes en energisk, på gränsen till hyperaktiv, Anders Ygeman till distriktsordförande för ssu Stockholms stad. Han var orädd och yvig med en förkärlek för hetsiga debatter. Och pratade så snabbt att många inte hängde med.

– Ibland var han lite väl förtjust i de retoriska slängarna. De äldre lucidorerna tyckte att han var en kaxig ung man. Men han hade också inställningen att det ordnar sig. Du vet en sådan där vinöppnare med två armar som man drar upp, vi kallade det »en Ygeman«, säger Johan Sjölander.

Två år senare drev Anders Ygeman ungdomsförbundets kampanj för ett nej i eu-omröstningen. Han kom sedan att bli en av huvudpersonerna i den bittra ssu-strid som för utomstående kan framstå som helt odramatisk, men som enligt många påverkar det socialdemokratiska partiet än i dag. 1997 kuppade högerförbunden bort den vänsterlutande Anders Ygeman från den kompromissenligt införda posten som ssu:s vice ordförande. En rasande Anders Ygeman lämnade kongressen i Göteborg. På en färja mellan Göteborg och Danmark, med hjälp av en ansenlig mängd alkohol, lämnade han Socialdemokraternas plantskola och falangstriderna bakom sig.
Vad han gjorde i Danmark? Fortsatte dricka sprit.

I dag ser han på den konfrontativa ssu-retoriken som fördummande.

– Man var helt låst i politiska avgöranden, allt var avgjort redan från början. Och tyckte man x, tvingades man också tycka y och z. Annars svek man sin falang, sina kompisar.

Redan innan kuppen hade Ygeman kommit in i riksdagen som ersättare för Maj Britt Theorin, nedrustningsivraren som skickades till Bryssel.

– I riksdagen var man inte en del av ett åsiktspaket. Jag gick inte med i ett politiskt parti för att ligga i konflikt med folk som jag i stora delar tycker lika som, utan för att kunna göra någonting åt det jag tycker borde förändras.

På ssu-tiden fick han kritik för att han bildade allianser och majoriteter för att nå fram. Många tyckte att han var för resultatinriktad och därmed för kompromissvillig.

– Exempelvis var vänsterdistriktet ssu Skåne ofta sura på Stockholms stad för att vi var lite beige. Min bild är att vi aldrig sågs som så där jättevänster inom vänstern, säger Johan Sjölander.

Det är kyligt och nästan tomt på folk i foajén utanför teatern i Folkets hus i Årsta. Anders Ygeman ber Sara Yazdanfar, politiskt sakkunnig hos inrikesministern, att hämta påtår på kaffet. Äggmackan är uppäten, Säpokillarna utom synhåll. En man går förbi, Anders Ygeman hälsar glatt. Det är sonens teaterlärare. Här i Folkets hus hängde Anders Ygeman ofta när han var föräldraledig med sin nu elvaåriga son och nioåriga dotter. Tillsammans med sin fru Elisabeth Brandt Ygeman, som han träffade redan under ssu-tiden, har han bott i Årsta sedan 1999. Elisabeth Brandt Ygeman kommer från Sundbyberg  – norr om Stockholm där Anders Ygeman aldrig skulle kunna tänka sig att bo. Själv kommer han från söder om söder, Hagsätra närmare bestämt. Årsta är kompromissen. Det är runt Årstaviken man kan se inrikesministern springa sin sjukilometersrunda med son och dotter hack i häl. Och ibland promenerande med kompisar i skinnkläder som ser real ut.

Anders Ygeman rynkar på ögonbrynen och brister ut i ett tveksamt skratt. På bordet ligger Christer Isakssons bok Den nya vän(s)tern från 2010. Christer Isaksson har kartlagt ett 50-tal ledande socialdemokrater och placerat in dem på en vänster–höger-skala. Få sossar verkar tycka att boken är något att ha.
Anders Ygeman är placerad allra längst till vänster.

– Det här suger ju. Jag och Marita Ulvskog är storstadsvänster. Och Anders Lago är från Södertälje och han får inte vara mer storstad än Ulvskog. Och Ingvar Carlsson, han får definiera hela socialdemokratin. Och Morgan, han är ju från Lund. Det här är ju helt vansinnigt så klart. Det är bara trams.

– Om du frågar mig tio frågor kommer det att se ut som att någon skjutit med hagelgevär på den här skalan. Den kan ha ett värde partipolitiskt ideologiskt – S är vänster, M är höger och C, ja vad vill de egentligen? Men att beskriva politiken enbart utifrån den skalan är värdelöst. Att placera en politiker till vänster exempelvis, gör att man förutsätter att personen har vänsteråsikter inom alla områden. Kraftfulla åtgärder mot terrorism, är det höger eller vänster? Peter Hultqvists årliga två miljarder till försvaret, är det höger eller vänster? M skar ner försvaret med samma summa, betyder det att de är vänster?

Han pekar vänster om mitten – där är partimedlemmarnas medvetande. Och berättar att där, allra längst ute till vänster är det inte alls kul att vara för då är man kommunist. Han pekar längst ut till höger.

– Och att säga att någon befinner sig där, vid Stig-Björn Ljunggren, det är som att säga att någon är dum i huvudet och det är inte heller särskilt kul. Att beskriva politiken enbart utifrån en höger – vänsterskala är värdelöst.

Det är inte många som frågar om hans vänsterpatos, berättar han – i dag var tredje gången han fick frågan sedan han blev minister.

– Jag har ägnat många timmar åt att försöka övertyga Göran Eriksson på SvD om höger–vänster-skalans förarglighet. Men han har inte slutat använda den. Jag kan leva med mediernas etikett, alla som är socialdemokrater har valt att placera sig till vänster om mitten, men jag skulle inte definiera mig som vänstersosse. Det är väl som Marx sa: Jag skulle aldrig själv definiera mig som marxist. Så fick jag in det också!

Han har suttit sina timmar på riksdagsbänken, vår inrikesminister. I 20 år har han tragglat med motioner om Värnpliktsnytt, hastighetsbestämmelser och Bromma flygplats. Men också om mördarsniglar, där Ygeman gick i bräschen för partiets krav på att anta en nationell strategi för att bekämpa inkräktaren som beskrevs spridas explosionsartat. Han gjorde också politik kring krigsleksaker – i en motion krävde han åtgärder för att »komma tillrätta med den krigshysteri som nu råder i leksaksaffärer«.

Anders Ygeman har haft stort inflytande i Stockholms arbetarekommun – »Helvetets förgård« som Per Albin Hansson kallade den på 1930-talet och vars interna stridigheter det skrivits spaltmeter om. Paret Ygeman-Brandt tillhör en av »familjerna« som tillsammans med kompisarna och paren Veronica Palm och Roger Mogert (nu skilda) och Karin Wanngård och K-G Westlund, enligt kritikerna, styrt Stockholmsregionen. Den allvarligaste kritiken rörde hur de olika topposterna fördelades. »Familjerna« ska genom en medveten strategi ha skaffat sig starkt stöd i de maktcentrum som avgör vilka som får de tyngsta posterna i partidistriktet. Något som Anders Ygeman avfärdar.

Hela sitt vuxna liv har Anders Ygeman vandrat i riksdagens korridorer, förhandlat, debatterat, läst promemorior och bråkat och kommit överens med partikollegor innan han knep inrikesministerposten. Inte en pangpost i 2014 års politiska läge och inte en helt skräddarsydd portfölj – han har själv uttryckt förvåning.

– Ja, om jag någon gång skulle få frågan trodde jag att det skulle bli någonting inom trafikområdet, det är ju det jag gjort mest.

Men att vara politiker i dag är mer komplicerat än någonsin. Det kräver sin skolning. Och det är förmodligen Anders Ygemans sittfläsk som gjort honom till en fena på att svara på journalisternas frågor på ett sätt som verkar uppriktigt. Det är det som gör att han kan stå på presskonferens efter presskonferens och förmedla budskap på ett trovärdigt sätt medan påsarna under ögonen blir tyngre för var dag som går. Man skulle kunna anföra honom som ett bevis på att professionaliseringen inom politiken kan anses vara helt nödvändig.

Den andra sidan av myntet är att Anders Ygeman utöver sin politiska karriär endast har jobbat ett och ett halvt år som butiksbiträde på Konsum och gjort en snabb vända som ordförande för den lokala fackklubben. Det gör honom till ett typexempel på den i allmänhetens ögon så föraktade broilern. Om än en välmarinerad alternativt hängmörad sådan. Anders Ygeman föredrar hängmörad.

– Nu hängmörar man visserligen inte broilrar, det är en gödkyckling som växt upp snabbt och som inte smakar något – i politiska termer en ung person som utvecklats snabbt och inte gjort så mycket annat i livet. Men jag har ju suttit i riksdagen i åratal.

Smakar du mer än en broiler?

– Ja, det hoppas jag verkligen.

Men det krävs mer än sittfläsk, hårt arbete och skolning i politikens konst för att bli en framgångsrik politiker. En statssekreterare som heter Ann Linde till exempel. Med en bakgrund på topposter som chef för Europeiska socialdemokratiska partiets internationella avdelning och internationell sekreterare för Socialdemokraterna vet hon precis hur man framgångsrikt ska föra sig i Bryssels korridorer. Det är också med henne, och endast henne, han har lov att bolla sina allra känsligaste frågor.

Även pressekreteraren Fredrik Persson har dragit sitt strå till stacken. Vältajmat placerade han inrikesministern i kvällstidningarna i samband med terrorattentatet mot Lars Vilks i Köpenhamn.

– Jag minns inte det tillfället specifikt men vi försöker alltid svara på frågor och ibland ringer vi upp medierna. Att jag skulle ha bett honom säga »jättefint« i stället för »jätteschyst« för att tillfredsställa de borgerliga ledarskribenterna? Nej, det är inte jag som har lärt honom det.

Innan socialdemokraternas valförlust 2006 hade Anders Ygeman en blogg. Bäst i världen hette den. Där pumpade han ut siffror från studier som visade vad Sverige var bäst på: skola, välfärd, jämlikhet. Även om klyftorna hade börjat öka så låg Sverige, jämfört med andra länder, fortfarande rätt bra till vid tidpunkten.
Bäst i världen, eller i alla fall i närheten, det är tillbaka dit Anders Ygeman vill ta Sverige på sikt. Men hur? Vad vill Ygeman göra politiskt för att få tyst på alla som säger att de inte vet vad socialdemokratin står för längre?

Med åtta partier i riksdagen och en borgerlig riksdagsmajoritet, ett allianshot om att fälla regeringen, en opinion som S verkar oförmögen att ta kontroll över, en skakig statsminister och en oerfaren regeringspartner, kan »bäst i världen« låta som ett högt uppsatt mål. Lägg till det en fälld första budget, en bruten decemberöverenskommelse, en stor flyktinginvandring och de lägsta opinionssiffrorna någonsin – gång på gång upptryckta i ansiktet, och du har en mardröm.

– Det är lätt att man fångas av den tidsanda man lever i, men om tio år ska Sverige återigen ha börjat bli ett land som urskiljer sig positivt, säger Anders Ygeman när jag frågar vad han tänker om den verklighetsbeskrivningen.

Optimistiskt, visst. Men trovärdigt? Socialdemokraternas politiska läge har i vissa aspekter förbättrats efter att regeringen med hårda medel har avstyrt det så kallade krisläget i migrationspolitiken. Många anser att Sverige har större behov av en stark stat än på länge. Men Ygeman menar att samhället måste »sugna till« för att partiet ska kunna driva en tydligare fördelnings- och välfärdspolitik.

Äldreomsorgen är underbemannad, anställda i offentlig sektor underbetalda, det saknas lärare, socialsekreterarna vill lämna, det finns ett skriande behov av tusentals bostäder. Listan kan göras oändlig. Konjunkturinstitutet räknar med att skatterna behöver höjas med 160 miljarder kronor de kommande fyra åren bara för att finansiera det offentliga åtagandet i den omfattning det har i dag. Räcker inte den bilden för att åtminstone prata om höjt utgiftstak, lånefinansierade investeringar eller höjd skatt? Räcker inte den för att få folk att »sugna till«?

– Nej, för det är många som är väldigt nöjda med välfärden.

Han tar en klunk av det svarta kaffet. Han menar alltså att de flesta människor i Sverige är för nöjda. Jag gör ett nytt försök. Krisen inom flera av landets offentliga verksamheter var påtaglig redan innan flyktingkrisen – ett enligt många ypperligt tillfälle att prata om att det är den nedmontering av välfärden som pågått under åratal som är problemet, inte att Sverige får tiotusentals nya invånare. Anders Ygeman missförstår med avsikt: Men hur skulle det se ut om vi hade skolor som stod redo för att ta emot 40 000 människor?

– Jag tror att diskussionen om skillnaden mellan privat och offentlig konsumtion har varit svår för oss att ta generellt. Där kan jag känna att vi har dåligt självförtroende i partiet. Nu när bnp växer hade vi kunnat prata om hur mycket som ska gå till hamburgare och gummistövlar och hur mycket som ska gå till dottern på fritids eller mormor på hemmet. Men jag tror inte att vi missade momentum att ta den diskussionen i förhållande till flyktingarna. Då hade välfärdspolitiken också blivit flyktingifierad, och det är en farsot att göra alla frågor till flyktingfrågor.

Jag lyssnar igenom den bandade intervjun igen.

Anders Ygeman pratar om faran med arbetslöshet som går i arv, att vi behöver ett arbetsliv som inte slår ut människor och en fördelningspolitik som värnar den generella välfärden. Han säger att S har definierat problemen, men bara delvis. Att man måste förklara för väljarna att man har sett deras problem, det har man till viss del misslyckats med. Och för att få människor att förstå att man sett deras problem måste man skärskåda samhället och då börja med att prata om klassklyftor – men man är lite rädd för att prata om klass i partiet, berättar han.

De tydligaste problemformuleringarna jag kan uttolka är: växande klyftor, en arbetslöshet som inte är under det europeiska snittet, växande antal bostadsområden där alltför många människor saknar jobb, inte har schyst samhällsservice och utbildning. »Bread and butter« som offentliga investeringar och satsningar på näringslivet, innovationer och att ge unga jobb och tillgång till utbildning är den övergripande lösningen. Det låter mer som politikens vardagsfraser på 10-talet än som en plan för att rädda det socialdemokratiska projektet undan sotdöden.

Får man inte uttrycka sig tydligare än så som statsråd? Eller, är denna beskrivning den minsta gemensamma nämnaren partiet kan stå upp för? Då bådar det icke gott för Löfven och gänget inför valrörelsen 2018.

För man har inga färdiga lösningar, det medger Ygeman. Både på grund av att det är »för tidigt« och för att man aldrig ska slå sig till ro i tron att man sitter på den perfekta lösningen. Men färdriktning, det har partiet i hans ögon. Och det är någonstans där man ligger och skvalpar. Följdriktigt – letar man efter en dröm om en annan ekonomisk och politisk ordning, då får man leta någon annanstans. Och vill man hitta någon som känner stresspanik över att S har 23 procent får man äta lunch med någon annan än Anders Ygeman.

Anders ygeman nämner att det kan bli aktuellt att trappa ned jobbskatteavdraget lite för de som tjänar allra mest för att kunna få bukt med bostadskrisen och segregationen. Men utan trovärdiga lösningar, upprepar Ygeman, är det uteslutet att säga något konkret om hur lösningarna ska finansieras.

– Hur långt är man inte från väljarna om man säger att det är hur mycket vi lånar som kommer lösa deras problem? Det är ett fattigdomsbevis. Vad man gör då är att man börjar leta i verktygslådan bara för att göra något radikalt. Har du försökt slå in en spik med en skruvmejsel någon gång? Det finns en risk att väljarna inte ser problemen utan bara svulstig retorik.

Det är å ena sidan svårt att säga emot honom. Å andra, vad jag saknar både svulstig politik och retorik. Något att tro på. En statsminister som berättar vart vi är på väg. Radikala, progressiva förslag som kan göra faktisk skillnad. Ett samhällsomdanande projekt. Vad är det för rut-fjanterier man håller på med? Varför skyller man på Bert Karlssons sunkiga moral när man kan göra flyktingbaronernas utnyttjande av den oreglerade välfärdsmarknaden till en stridsfråga? Den här riskminimeringsstrategin man kör för att inte tappa väljare, den är ju uppenbart en riktigt dålig idé. Och den höjda a-kassan som regeringen fått igenom, varför berättar man inte om hur fett det är? Berätta konkret hur våra nya medborgare ska integreras, hur vi kan hjälpa till. Driv förkortad arbetstid eller medborgarlön. Vad som helst, bara gör någonting!

Mitt emot mig på affärslunchstället Stockholms fisk äter inrikesministern torskrygg med räkor och skirat smör. Det är andra gången vi ses och han är precis hemkommen från två veckor på Curaçao. Mitt desperata tjat får mig att känna mig som 14 år i mötet med denna försiktighetens retoriker.
Ygeman tror att S till viss del fokuserat för mycket på hur politiken ska paketeras, om paketet ska ha röda eller gröna snören.

– Samtidigt, Europas lägsta arbetslöshet 2020, tycker du det är blygsamt? Vi har tagit de första stegen men jag gissar att många tror att det är ett orealistiskt mål. Det är det inte. Som en kollega sa till mig: Någon måste ju ha den lägsta arbetslösheten i Europa, varför kan det inte vara vi?

Det är ofrånkomligt att fundera över hur väljarna ska kunna tro på de socialdemokratiska visionerna när ingen berättar hur de tänker göra dem till verklighet. Visst, det parlamentariska läget är inte helt okomplicerat. S har till stor del tvingats spela på en borgerlig planhalva, vilket är en av förklaringarna till att det är svårt för partiet att måla upp en tydlig konfliktlinje.

– Vi kommer behöva göra saker som inte är vårt förstahandsalternativ eller ens andrahandsalternativ, och det strider mot politikens väsen. Det kräver att man säger att man förlorat något. Vi måste bli bättre på att förklara vart vi vill långsiktigt, vad vi kompromissar om och varför vi gör det.

Han förklarar att man inte riktigt har hittat balanspunkten mellan vad man ska samarbeta kring och vad man ska ta konflikten om. Exakt vad S aldrig kommer att kompromissa om är oklart. Ygeman nämner demokrati, Genèvekonventionen, flyktingkonventionen. Det är många som inte skulle hålla med honom om den saken. Exempelvis Amnesty. Organisationens chefsjurist Madelaine Seidlitz var bara en av många som varnade för de förödande konsekvenser för asylrätten som regeringens gränskontroller kunde få runt om i eu. En kritik som växte explosionsartat vid införande av id-kontroller och som i stora delar visat sig vara rättmätig – vi ser nu en dominoeffekt av åtstramande asylregler och stängda gränser runt om i Europa.

– Jag tror att vi kan hitta röda linjer i varje fråga egentligen. Frågan är snarare kring vilka områden kompromisser kan leda framåt och det kan man omöjligt säga på förhand. För ett år sedan hade jag inte varit beredd att skära ner asylpolitiken till ett eu-minimum. Då hade jag sagt »aldrig« och då hade jag haft fel.

Jag berättar att jag brukar se honom springa runt Årsta. Och att jag en gång såg honom med två killar varav en kanske hade skinnväst, men definitivt en svart kamphund. Jag blev lite ställd den gången men kom sedan på att Ygeman brukar ha en grov silverkedja som syns när skjortan är uppknäppt och då föll bitarna på plats. Han passade perfekt in i min fördomsram för vad som är »real«. Vem var han med kamphunden?

– Va, näää, jag tror inte att jag har någon kompis med kamphund. Låt mig tänka efter, nej det kan inte ha varit mina kompisar. Men har du sett den där bilden som florerar på sociala medier, där jag blir biten av en polishund?

Och så försvinner samtalet ut i ett snack om bilder på Twitter där han, ofta ironiskt, porträtteras som en hjälte. Han är lätt att snacka med – en riktigt trevlig prick, pratar snabbt – »full fart, spar tid«. Anpassar svaren skickligt efter frågorna, vet precis när han ska dra sina talepunkter och när han kan vara slängig i käften, passa på att vara en skön snubbe. Även om han stundtals slingrar sig har han en optimism som smittar. Vid några tillfällen kommer jag på mig själv med att tro på honom – på att socialdemokratin har svar. I bakhuvudet – vetskapen om hur socialdemokratin faller runtom hela Europa.

I en ledarkrönika i Aftonbladet i början av det nya året beskriver Katrine Marçal skeendet med begreppet pasokifiering – efter det grekiska socialdemokratiska partiet Pasok som gått från att dominera den politiska scenen under 21 år till att i det senaste valet få ett stöd på 6,3 procent. En kollaps i ordets rätta bemärkelse. De olika europeiska socialdemokratiska partiernas fall har sina egna förklaringar, men enligt Marçal finns några gemensamma nämnare. En av dem är att de tar för givet att de alltid kommer ligga runt 30-procentsstrecket, bara på grund av att de alltid varit stora partier. Hon konstaterar att S måste hitta en kritik av den moderna kapitalismen och reformera marknadens logik för att vinna mark.

2014 tog Socialdemokraterna snarare än vann regeringsmakten och plågas nu av det lägsta väljarstödet någonsin. sd knackar på dörren och Moderaterna är i en rad opinionsundersökningar större än S. Jag undrar hur han tänker kring den ideologiska utarmningen och idéfattigdomen som kritikerna menar är socialdemokratins stora problem.

– Neheeeeeej, backa bandet lite nu. Det är lätt att glömma att vi vann ett val för 15 månader sedan. Borgarna gjorde sitt sämsta på åratal. Och den här diskussionen om var idéutvecklingen är, den fanns redan på Per Albins och Erlanders tid. Då var vi ju idéstarkare än någonsin och det land som hela världen tittade på. Läs deras dagböcker, den frågeställningen är inte direkt ny.

Men med tanke på ert stöd i opinionen kanske frågan är mer befogad att ställa i dag än på Erlanders tid?

– Jag vet inte, det har alltid funnits en uppfattning om att idéutvecklingen brister. Kanske ställde en journalist den frågan till en inrikesminister även på Erlanders och Palmes tid? Det är inte helt självklart att den är viktigare nu, men skit i det.

Anders Ygeman tycker inte att man kan jämföra de europeiska socialdemokratiska partiernas ras på det sätt som Marçal gör, men radar upp ett antal lärdomar man kan dra från det europeiska exemplet.

– S i Europa har varit brett med stark bas organisatoriskt och socialt. Det är klart att hur man definierar sig själv påverkar basens storlek. Där kan man fundera på om man har lyckats upprätthålla det. I Danmark bröt man med lo. Hur ser socialdemokratins koppling till faktiska och praktiska problem och ideologiska koppling till arbetarrörelsen ut? Och då menar jag arbetarrörelsen långt in i tco och kanske Saco. Är man löntagarnas parti i Sverige? Där är man utmanad av både Moderaterna och Sverigedemokraterna. Nu har vi en svagare ställning än vi tidigare haft. Vad kan man göra för att behålla och öka den maktbasen?

Ja, det är det som är frågan. Ygeman medger att Socialdemokraterna har en identitetskris som statsbärande parti. Och ett 58-procentsparti, det blir man inte igen. Nästa val är bara två och ett halvt år bort.

– Klart man känner ett frustande i nacken. Men vi måste varva upp igen. Vi kan pressa tillbaka arbetslösheten, vi kan vända skolresultaten, vi kan sluta klyftorna. Kombinerar vi det med områden där Sverige går framåt nu, som inom life science, it, startups, läkemedelsforskningen, musikindustrin och utvecklingen av det mångkulturella samhället med alla som kommer hit nu, då kan Sverige bli »jätteschyst«. Nej förlåt, »jättefint«, som de borgerliga ledarskribenterna tycker att man ska säga.

– Och också om svenskar börjar resa ännu mer och tar med sig kunskap hem, då blir Sverige ett jäkligt häftigt land. Nej, förlåt nu sa jag det igen, Anders »Mona Sahlin« Ygeman.

Den där scenen i Titanic, där orkestern fortsätter spela medan skeppet sjunker, dyker upp i mitt huvud. Anders Ygeman står bekymmerslöst på fartygets högkant och basunerar ut att Sverige minsann ska bli »bäst i världen«, som i bloggen han en gång hade.

Anders Ygemans son går förbi, hälsar, vill inte störa men vi är snart klara. Han har precis kommit från en teaterlektion i Folkets hus och får skjuts hem om han väntar fem minuter. Han sätter sig på stolen bredvid mig. Tar artigt av sig vanten när han tar i hand. Jag undrar vem som lärt honom det, hans pappa pratar ju med mat i munnen. Han kanske inte har tid med annat.

Under hösten klistrades epitet som landsfader på Anders Ygeman – ett sätt att klanka ner på statsministern enligt Ygemans teori.

– Vad är en landsfader?, frågar hans son.

– Ja, det är en väldigt bra fråga. Jag är en inrikesminister. Men är det inte märkligt att ett sådant positivt laddat begrepp används för att beskriva mig och Peter Hultqvist? Vi har fått ganska mycket positiv uppmärksamhet som män på typiskt manliga områden.

Att Anders Ygemans popularitet delvis grundar sig i att han är man är en inte banbrytande spaning. Det handlar delvis om patriarkala föreställningar om den manliga ledaren som pekar med hela handen. Mycket tyder på att Sveriges befolkning tycker att den mannen fortfarande behövs i oroliga tider.

– Det ligger någonting i att han och Peter Hultqvist, två habila, duktiga politiker, kan sitta där i sin gråa eminens och bara behöver ingjuta trygghet och svara rakt på frågor så tycker alla att oj, vad de är duktiga. Och så backas de upp av borgerliga opinionsbildare. Medan en briljant politiker som Ylva Johansson som sannolikt uppnått mer som statsråd inte alls lyfts fram. Men man måste också ta i beaktning att Ygemans frågor varit högaktuella och att han hanterat dem på ett skickligt sätt, säger Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete.

En annan aspekt är att det inte är farligt för Anders Ygeman att stå upp för sin politik: hårda, enligt vissa demokratiinskränkande, åtgärder mot terrorn, mer övervakning, hårdare straff och ökade befogenheter för polisen att bugga.

För frågan formuleras enklast som huruvida svenskarna vill ha ett säkert samhälle eller inte. Och länge har det i princip bara funnits ett brett politiskt, och i den breda allmänhetens ögon rimligt, svar på terrorism och grov kriminalitet. Och det är det svar som Ygeman ger. I rakt nedstigande led från Thomas Bodströms superfängelser och partiets fra-vurm om man så vill. Det är inte heller inom kriminalpolitiken som Socialdemokraternas väljare traditionellt är progressiva. Med sin konservativa agenda stöter sig därmed Ygeman varken med partiet, borgerligheten eller den breda allmänheten. Och i dagsläget uppenbarligen inte heller med vad som förväntas av en vänstersosse.

– Det har inte funnits en kriminalpolitisk debatt inom vänstern sedan 70-talet. Socialdemokraterna har i princip lämnat walk over, det har varit Moderaternas superfråga. Avsaknaden av en politisk linje gör att S anpassar sig till borgerligheten och det som är gångbart i allmänhetens ögon, säger Helle Klein.

Migrationspolitiken är inte Anders Ygemans huvudsakliga område, även om hans portfölj sorterar under justitiedepartementet och vissa frågor överlappar migrationsministerns. Under hösten har han dock puttats fram och till stor del gjorts till budbärare för den socialdemokratiska vändningen i migrationspolitiken. Sannolikt på grund av sin kunskap och popularitet, tror statsvetaren Jenny Madestam. Hon menar också att det som i allmänhetens ögon upplevs som en kovändning av S i flyktingpolitiken är en mer retorisk än historisk vändning.

– Till en början försökte man framstå som att man ville något annat, men det har egentligen ingen koppling bakåt. Klassiskt är S ett parti som till stor del stått för nationalism. Det är paradoxalt för samtidigt har man värnat internationell solidaritet. Inom flyktingpolitiken har man traditionellt haft en mer konservativ hållning än i alla fall mp, säger Madestam.

Liksom inom kriminalpolitiken har Socialdemokraternas linje även i denna fråga varit otydlig. Eller snarare oförutsägbar. Och även här har S anpassat sig efter den breda opinionen och de borgerliga partierna. Argumentet att alla eu-länder måste ta sitt ansvar har bäring, men i S-strategernas huvuden fanns nog en och annan tanke om att efter »systemkollapsen« vill väljarna se hårdare tag. I en analys inför årets första riksdagsdebatt sa Sveriges Radios inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg att sd nu behöver kämpa hårt för att behålla sin särart. Anpassningen av flyktingpolitiken har gjort Centerpartiet och Vänsterpartiet till de tydligaste oppositionspartierna. Miljöpartistiska riksdagsledamöter har rasat. I de socialdemokratiska riksdagsleden har det varit desto tystare.

– Anders Ygeman är född i en statsrådsbil och tänker inte flytta på sig, säger Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg, som stod på Ygemans motståndarsida i ssu-striden en gång i tiden, med yvigt tonläge.

Det är en sanning med modifikation. Hans mamma är pensionerad socionom och hans pappa pensionerad journalist – den som gjorde den sista intervjun med Olof Palme.

– Nästa partiledare? Nä, det tror jag knappast kommer att inträffa. Det skulle säkert bli bra det med, men när Stefan inte vill vara kvar tror jag att partiet kommer att söka efter någon som är mer olik honom. På samma sätt som Mona inte var som Göran och Håkan inte var som Mona. Skulle jag gissa i dag kommer man leta efter en framgångsrik kommunpolitiker. Kanske Katrin Stjernfeldt Jammeh, säger Anders Lindberg.

Inte helt opåkallat började det i höstas spekuleras om Anders Ygeman som Socialdemokraternas nästa partiordförande.

– Det är en helt hopplös fråga. Mitt svar är en rimlig slutsats. Nej, jag är inte blyg, mitt alias på Wordfeud är »ödmjuk« på swahili, och det är inte för att folk brukar kalla mig ödmjuk, säger han över lunchen på Stockholms fisk.

– Det är en dum fråga, Stefan har bara suttit tre år. Om jag skulle bli bra? Det har jag ingen uppfattning om. Vad var det Juholt sa när han fick frågan? »Jag skulle bli en usel partiledare«?.

Om inte nästa partiordförande, så i alla fall en tyngre portfölj, tycker de opinionsbildare som ser regeringsombildning som den enda utvägen för S att hålla sig kvar vid makten.

– Du läser för mycket Aftonbladet, säger Anders Ygeman.

Tillbaka till Folkets hus. Äggmackan är upp-äten. Kaffet slut. Anders Ygeman tar sin son i handen, säger hej då och släntrar över Årsta torg. Det är fredag och tredje veckan i december – det betyder tacos i familjen Ygeman.

Johanna Senneby är reporter på Dagens Arena

Detta är en text publicerad i #1 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.