Svenska singer/songwriters har tröttnat på att sjunga om sig själva.
Internationalismen, det globala perspektiv som främst burits av hiphoppen de senaste femton åren, gör åter intåg i svensk pop- och rockmusik. Att aktivt ta ställning mot rasism och för global solidaritet är inte längre enbart hiphoppens och punkens lott.
Under förra året fick antirasismen många fler ansikten och ljudbilder. Man kan delvis likna fjolårets breda musik- och folkrörelse – på såväl glittriga musikgalor som längs morgontrötta tunnelbaneperronger eller vid laddade demonstrationer, 70-talets musikaliska vänstervåg mot fascistiska diktaturer.
På 70-talet gick den USA-kritiska och solidaritetsvurmande proggen som tåget. Proggrörelsen influerade också mer svensktoppsinriktade artister som exempelvis Robert Broberg till att bli mer politiska i sin musik. Till och med Lasse Berghagen och Anni-Frid Lyngstad sjöng råpolitisk mjukpop i ”Vi vet allt, men nästan inget”.
På 80-talet fylldes varenda folkpark, där Björn Afzelius och Mikael Wiehe drog fram, med smäktande ballader om världens stora konflikter. Den politiska musiken sålde som smör, samvetspopen klättrade högst på listorna.
Vid den här tiden var det mer intressant vad en sjöng, än vem som sjöng det. Till och med dansbandsmusiken manade till solidaritet med Nicaragua och Vietnam.
Men där 70- och 80-talens folkkära artister sjöng om Vietnam, Latinamerika och Grekland, så blickar popmusikerna av i dag mot Medelhavet – den dödligaste vägen till Europa.
Fler än 207 000 människor korsade Medelhavet som emigranter mellan januari och början av december 2014. Drygt 3 400 av dem drunknade.
I låten ”Working on the Side”, från skivan Trouble will Snowball, söker sextetten Winhill/Losehill ge den riskfyllda resan ett ansikte. Men också berätta om det ”nya” livet i Europa.
– De senaste åren har vi bombarderats med rapporter om emigranter som försöker att ta sig till Europa. Samtidigt har dessa texter blivit allt mer avhumaniserade. Det står inte ens människor i artiklarna längre, säger Carl Åkerlund, textförfattare i Winhill/Losehill.
– Med låten vill jag berätta om en enskild persons resa. Men jag har också velat ta berättelsen till en svensk kontext. Berätta om människor som bygger våra motorvägar och hus, men som saknar rättigheter.
I ”Hänger på en vajer”, en tonsatt betraktelse från den spanska semesterorten Almuñécar, sjunger Love Antell om en horisont som ”blir skuggor av pateras”, till en avskalad produktion och ett vackert – men olycksbådande – havsbrus. På skivan Barn av Amerika har Love Antell klivit ur sitt eget perspektiv. Låten ”Coyote” är exempelvis skriven ur en cynisk människosmugglares ögon, tillika en blinkning till Olle Adolphsons visa ”Konstnasaren”.
– Det finns en tyst överenskommelse om att sångare skriver texter om sitt eget liv på hemtama gator, men för mig känns det begränsande. Jag har inget behov av att uppfattas som autentisk på det sättet. Då sjunger jag hellre Cornelis Vreeswijks ”Deirdres samba” om en prostituerad i Rio. Jag saknar det perspektiv ut mot världen som fanns i musiken på 70-talet, säger Love Antell.
Där Love Antell har lagt sitt eget perspektiv åt sidan, så använder Jonathan Johansson sitt för att belysa de privilegier och den rörelsefrihet som nordeuropéer åtnjuter på sitt nya album Lebensraum. Titeln har, i en slags provokativ Knausgårdsk tradition, lånats från Hitlers vokabulär.
Johansson menar att det i dag kan appliceras på ”privilegierade människor som européer vilka åtnjuter total rörelsefrihet när de letar efter sitt livsrum, utan att någonsin hitta det – medan andra inte får något rum alls”.
Musikvideon till hans singel ”Ny/Snö” är inspelad i partymeckat Benidorm, vid den spanska solkusten. Den visar en fest – förbehållen vita turister – som pågår som om ingen morgondag finns, medan Jonathan sjunger att ”kropparna flyter i det perfekt turkosa vattnet” och om en läsvärd roman som har ”lika många bottnar som Schengen”.
– Jag är medveten om att jag – som man, vit och heterosexuell i Sverige – sitter i ett elfenbenstorn här. Samtidigt har jag stått mitt i problematiken. Jag växte upp i Malmö under tidigt 90-tal. Genom att använda min hemstad, ett ämne som förvisso använts till leda i popmusiken, vill jag blicka ut – prata om oss, prata om Europa. Och vilken stad passar bättre för detta än Malmö?
Även Love Antell konstaterar att det så klart är mer riskfyllt att sjunga om migration och människosmuggling än, låt oss säga, en pokerkväll i Vårby gård.
– Det finns ju alltid en risk att folk tycker att man koketterar.
Autenticitetskravet och det, till synes, självbiografiska tilltalet i den mer bredbenta och kommersiella pop- och rockmusiken sitter djupt. Den egna staden och de egna kvalen har också utforskats till leda, inte minst av manliga rockmusiker – och får en låt som exempelvis ”Vi vet allt, men nästan inget”, från 1971, att kännas nyskapande i sin världspolitiska utblick och sitt mångbottnade perspektiv.
”Här sitter vi och ser på tv-program / Vi ser på Harlems slum / På kriget i Vietnam / Och vi förstår, att det vi ser är sanning /En stackars själ, i Satans garn /Och vi vet allt, men nästan inget /Om våra barn” .
Gemensamt för Barn av Amerika, Lebensraum och ”Working on the side” är det internationella perspektivet och den tydliga geografiska utblicken i kombination med raka, ibland naiva, texter och en traditionellt lättillgänglig ljudbild. Allt det som gjorde Afzelius och Wiehe så folkkära, på 80-talet.
Alexandra Sundqvist är journalist.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
