Bokstavshögern

Fraktionsstriderna rasar i den svenska högern. De som kallar sig verkliga liberaler hittar mest liberalt idégods i V och MP. Samtidigt är de liberalkonservativa på frammarsch och sägs representera en ny, yngre men strängare borgerlighet. ”Det påminner om striderna i den gamla bokstavsvänstern”, säger Ivar Arpi.

Den 13 januari meddelades det att Alice Teodorescu blivit utsedd till ny politisk redaktör på Göteborgs-Posten.

Chefredaktören Cecilia Krönlein och redaktionschefen Anders Goliger var nöjda när de berättade om värvningen på tidningens utgivarblogg.

Många skulle komma att ifrågasätta det valet. Vad som föregått utnämningen kom att sysselsätta de borgerliga opinionsbildarna i flera dagar. För om G-P sedan många årtionden haft en socialliberal ledarsida så stod Alice Teodorescu för en helt annan inriktning; hon var, sades det, en liberalkonservativ gammelmoderat, men också en av de politiska debattörer som kommit att symbolisera något nygammalt inom borgerligheten.

Såväl vänsterdebattörer som liberaler protesterade. För de som stod snäppet längre till höger verkade bråket framstå som obegripligt. Hon var ju åtminstone liberal på något sätt.

Efter valförlusten i höstas har de ideologiska skiljelinjerna inom högern blivit tydligare och ljudligare. Och konflikterna utspelar sig snarare på den liberal–auktoritära skalan än på höger–vänster-skalan.

Alliansen brottas med allvarliga frågor. Ska man helt frysa ut Sverigedemokraterna? Eller ska man samarbeta bara lite grann? Och vart ska man gå för att vinna nästa val? Behövs det rentav ett nytt högerparti?

Mitt i allt detta träder det fram en ny generation borgerliga opinionsbildare. Ekonomin som så länge stått i centrum har gett vika för något annat. Vissa talar om ett kulturkrig.

Det har länge kokat under ytan inom den intellektuella högern, på tankesmedjorna och tidskrifterna. Det har stridits om samma frågor som det nu strids om inom Alliansen – och i Folkpartiets fall inom själva partiet: Ska invandringen bergänsas? Eller ska den släppas fri, som de nyliberalt lagda vill, delvis för att det också är ett sätt att se till att Sverige då kan få en mindre – eller avskaffad – välfärdsstat.

Så länge Alliansen regerade pågick de här bråken utanför de flestas radar. Men nu står högerpartierna på samhällsdebattens scen och gormar på varandra.

Ibland, som i fallet Jan Björklund, kan de inte ens sitta i samma del av Aktuellt-studion som sina egna partimedlemmar.

Skribenten Ivar Arpi, som ofta kallas liberalkonservativ, tycker att den svenska högerns idékamp påminner om interna bråk i en sekt. Han drar liknelser med den gamla bokstavsvänstern, men också med religionen.

– Vem är liberal? Vem är renlärig? Vem är det inte? Det påminner lite om hur det var under den tidiga kristendomen då någon kunde bli halshuggen på grund av att han eller hon trodde att Jesus bestod av en annan substans än Fadern. Det är som upprorsrörelsen i Life of Brian: People’s Front of Judea eller Judean People’s front. Alla säger att det är en väldigt stor skillnad mellan de olika rörelserna men ingen kan hänga med i vad skillnaden är, säger han.

Han syftar på att de flesta ändå är överens om just marknadsekonomin. Men på andra områden finns en splittring.

– En splittring finns i migrationsfrågan och är väldigt synlig där. Ska vi ha öppnare gränser? Där enas nyliberala med vänstersossar, trots att nyliberalerna i själva verket vill avskaffa välfärdsstaten vilket det är få som påpekar i de här debatterna, säger Ivar Arpi.

Den andra märktes tydligast i samband med att FRA-lagen skulle röstas igenom år 2008. Då protesterade bland andra Annie Lööf och Fredrik Federley. Hotet mot den enskildes integritet bedömdes som för stort.

Lagen baxades igenom ändå och Fredrik Federley hånades för de tårar han fällde under det tal som hölls i samband med att han själv röstade igenom en mycket, mycket milt omformulerad lag. Enligt vissa förlorade den sanna liberalismen en del av sin själ i just det ögonblicket.

– Säga vad man vill om det gråtande FRA-talet, men Fredrick Federley tror ju på sådana frågor och försöker göra något åt dem på EU-nivå, säger den liberala debattören Isobel Hadley-Kamptz, som skrivit essäboken Frihet och fruktan om liberalismen.

– Men på ett plan har vi inget liberalt parti. Se på hanteringen av integritetsfrågan. Det finns inget parti som på allvar bryr sig om den sortens grundläggande liberala frågor.

På pressavdelningen i Riksdagshuset sitter Svend Dahl som är chef för Liberala Nyhetsbyrån. Här ligger företagets kontor.

Nere i det fik som präglas av en matpolitisk stiltje (fyllt av otidsenliga Delicatobollar och fritt från modernt bjäfsande om glutenfria produkter), utvecklar han sina tankar om valförlusten och de nya riktningar som måste tas.

Han ser, skulle man kunna säga, december-överenskommelsen som en sorts andningspaus. Ett tillfälle att fundera över en ny väg. Vilket kan vara ett måste.

– Svensk borgerlighet är ett ideologiskt märkligt projekt som egentligen bara kan förstås utifrån en enda faktor: socialdemokratins långa dominans såväl politiskt som i hegemonisk bemärkelse, säger Svend Dahl.

Det som enade allt från bönder till frikyrkliga till bibliotekarier och bolagshöger var att man var emot Socialdemokraterna. Utan Socialdemokraterna är det långt ifrån säkert att de här partierna skulle ha så mycket gemensamt.

Liberalerna var ju vänster från början, påpekar Svend Dahl. Fram tills dess att rösträtten var genomförd och de bytte sida för att slå vakt om marknadsekonomin. Vid den punkten vände de sig emot den framväxande socialdemokratin.

Polariseringen inom dagens borgerlighet visar sig ofta i moralfrågor. Genom skarpa och ibland moraliserande ställningstaganden driver personer som Ivar Arpi och Alice Teodorescu fram en värdediskussion.

Deras liberalism är inte Svend Dahls, trots att Ivar Arpi har ett förflutet på Liberala Nyhetsbyrån, men Dahl säger att det är en ”spännande tid” för borgerligheten.

– Det intressanta med Alliansen är att allt man varit emot har försvunnit, säger Svend Dahl. I dag lever vi med en marknadsliberal hegemoni och man har dessutom sänkt skatten. Allt i det gemensamma borgerliga projektet är uppnått. Det är som en sorts fyrtioårskris. De har gjort allt. De har förmodligen till och med lyckats över förväntan. Vad finns kvar att vara överens om?

En av de största frågorna som man måste komma att enas om ifall Alliansen ska hålla är migrationspolitiken.

Många är negativa till decemberöverenskommelsen eftersom den kan ses som ett totalt avståndstagande från Sverigedemokraterna.

En av de som gick ut hårdast var PM Nilsson som är politisk redaktör på Dagens industri.

Han har ett förflutet på Expressens ledarsida och drog en gång i tiden i gång debattsajten Newsmill. På DI har han inte hållit en överdrivet försiktig linje.

Han ser avståndstagandet till SD som ett hinder mot alliansens fortsatta överlevnad.

Utifrån hans och tidningens synvinkel så hade det varit bättre om Alliansen regerade med S, i andra hand med det man kallar passivt stöd av SD. PM Nilsson känner en rädsla att SD ska slå sönder borgerligheten inifrån. Men också att de, som vågmästare, omöjliggör starka borgerliga regeringar i framtiden.

– Moderaterna kan sjunka under tjugo procent och då är SD förmodligen jämnstora. Det möblerar om situationen på ett väldigt, väldigt dramatiskt sätt. Och de flesta väljare uppfattar dem som ett borgerligt parti, även om de delar synen på a-kassa och välfärdsstaten med Socialdemokraterna. Men deras självidentitet är tydligt borgerlig och det ger en risk att borgerligheten delas i två delar. Det är ett viktigt strategiskt mål för vänstersidan. Då blockeras Alliansen och är borta som regeringsalternativ för mycket lång tid.

Svend Dahl ser decemberöverenskommelsen som ett sätt att skjuta den frågan på framtiden. Men en dag måste de trots allt ta ställning till vilka de vill regera med.

Internationellt sett har högern sällan hållit så tätt mot rasistiska populistiska partier som högern under Reinfeldt.

Svend Dahl säger att det beror på slumpmässiga faktorer, varav den kanske viktigaste är den nyliberala trenden under 90-talet.

– De unga moderaterna var närmast libertarianer då. Ulf Kristersson, Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt drev krav på fri invandring eftersom det var en viktig del av nyliberal politik. De idéerna har också format partierna i dag, för några av de personerna fick väldigt tunga poster.

Under Alliansregeringens maktinnehav var det väldigt få som bråkade om den liberala inriktningen. På lokalnivå kunde man förstås höra en del missnöjda moderater, men på riksnivå och i opinionsjournalistiken var det en ickefråga.

– Det var egentligen bara Paulina Neuding på Neo och Svenskans Per Gudmundson som ifrågasatte om migrationspolitiken var bra och de upplevdes då som långt från mittfåran i  svensk borgerlighet. Men nu har allt fler av de som nyligen försvarade och sa sig vara stolta över Alliansens linje i stället börjat avfärda migrationspolitiken som ”miljöpartistisk”. Det hände över en natt, säger Svend Dahl.

Utvecklingen vände efter att det gick att se hur Sverigedemokraterna vuxit på Moderaternas bekostnad.

Isobel Hadley-Kamptz tyckte sig se en ”oerhört stor” omsvängning hos de borgerliga tidningarna i Stockholm. Nu ifrågasattes ”volymer” även där.

– Expressens Anna Dahlberg har drivit den linjen rätt länge, men också DN, SvD och DI har ändrat hållning. För Dagens industri verkar det mest handla om en elektoral analys: att en borgerlig regering är viktigare än att hålla dem helt borta från allt inflytande. Men de hade ju också artiklar om tiggare som i stort sett innehöll samma saker som det Sverigedemokraterna brukar säga. För ett år sedan var Dagens Nyheters hållning att det inte gick att tala om volymer. I dag skriver de att vi faktiskt måste prata om volymer, säger Isobel Hadley-Kamptz.

PM Nilsson tror att dagens generösa migrationspolitik – och att det så länge rådde konsensus kring att den var bra – till stor del faktiskt beror på Sverigedemokraterna. Hade inte det partiet existerat så hade antingen Socialdemokraterna eller Moderaterna stramat åt invandringen. Så som Göran Persson och Pierre Schori gjorde i mitten av nittiotalet.

– Jag tror att man ska vara mycket duktigare på Sverigedemokraternas specialfråga – migrationspolitiken. Där brinner det i knutarna även för Socialdemokraterna, annars kommer de att få ett dåligt track record för den här perioden vad gäller arbetslöshet och skolresultat. Mätningarna i höstas visade att bara sju procent av Sverigedemokraternas väljare sympatiserade med dem. Resten var proteströster mot den förda migrationspolitiken.

Det handlar alltså om en kombination av taktik, maktpolitik och kritik mot nivån på invandringen.

Där ligger PM Nilssons resonemang ganska nära en av de nyare, starka rösterna bland högerns opinionsbildare.

Ivar Arpi har bland annat skrivit för Hallandsposten, Axess, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Neo. Hans första ledartexter publicerades 2011 och han har snabbt blivit ett namn som hårdför högerskribent. En av de där som ofta brukar ställa sig på ”väljarnas” sida.

Han har också studerat Mellanösternkunskap och har, tillsammans med Svenskans Per Gudmundson, utmärkt sig för ett stort intresse för att debattera och varna för jihadismen. Eftersom han även skrivit om migrationsfrågan brukar hans motiv ifrågasättas rätt skarpt såväl av liberaler som från vänster. Men där ser han också en ändring. Allt fler borgerliga ledarsidor har gett utrymme för liknande åsikter och kritik.

– På Expressen har Anna Dahlberg varit strålande och problematiserat migrationsfrågan. Hon har skrivit ofta och insatt om frågan. Och Expressen är väl socialliberala? Sen tror jag exempelvis att Per Gudmundson och jag får mer skit eftersom vi är män. Det kanske låter hårdare när det kommer från oss, även om en skribent som Paulina Neuding också har kritiserats.

Det beror också på att han brukar ifrågasättas på grund av sin hållning gentemot Sverigedemokraterna.

Ivar Arpi protesterade när partiet kallades ”nyfascistiska” av Stefan Löfven och han har hållit en vänskaplig ton mot Linus Bylund, den kanske mest utåtriktade Sverigedemokraten. Arena har sett honom äta trevlig lunch med Bylund.

– Det kan säkert sticka i ögonen. Men jag försöker odla kontakter i alla riksdagspartier. Det är egentligen inget märkligt. Jag vill förstå vad som händer bakom kulisserna. Det gäller i allra högsta grad Sverigedemokraterna. Dessutom tycker jag att man bör behandla sverigedemokrater som vanliga människor, säger han.

– Just nu har Sverige gått om USA:s rekordnivåer från 1890-talet vad gäller proportionen utrikesfödda i befolkningen. Det finns ingenstans i Sverige där det inte syns. Min fru har ett sommarställe i Värmland. Det är per definition glesbygd. Inga tåg går dit. Men även där sitter tigare och tigger utanför butiken och många flyktingar har kommit dit.Det är en myt att bara vissa kommuner tar ansvar för flyktingmottagandet och att man kan lösa utmaningarna genom ett jämnare mottagande mellan svenska kommuner. Samtidigt finns det väldigt ont om lågkvalificerade jobb som skulle passa även för folk som inte är så bra på svenska. Det är det här som den stora integrationsutmaningen som borde diskuteras ännu mer, säger han.

Ivar Arpi tror att många väljare tycker att det totala avståndstagandet från SD är löjligt. Han tycker också att det borde finnas möjligheter att samarbeta om vissa, om än inte alla, frågor. Rädslan för en dansk situation, där alla partier sugit upp tankegods från Dansk Folkeparti, tror han också är ”ganska överdriven”.

– På många sätt skulle nog SD kunna anses vara ett borgerligt parti, även om de är mer skattevänliga och vill bevara välfärdsstaten i större utsträckning. Sett ur den synvinkeln är det en märklig parlamentarisk situation vi har fått i Sverige, där vänsterblocket är mindre än på länge men ändå har fått bilda regering.

Under hösten, kanske främst på grund av Niklas Orrenius intervju med Björn Söder, stod det klart för allt fler att Sverigedemokraternas politik inte främst vänder sig mot invandrare. De är för en omdaning av hela det svenska samhället. Partiet driver ett nationalistiskt projekt. Sverige ska bli ett annat.

Rädslan för att den politiken någon gång ska bli verklighet delas inte av Ivar Arpi.

– Jag tror knappt att det är fysiskt möjligt för svenskar att bli nationalister. Visst, vi kan älska Zlatans Volvoreklam och heja på fotbollslandslaget, men den här reflexmässiga stoltheten som andra länder verkar känna tror jag inte ens går att indoktrinera i oss. Det skulle sätta käppar i hjulet för ett parti som SD om de någon gång skulle få för sig att vilja göra det. Det är bara en liten grupp, ungefär fem procent enligt Demoskop, som definierar sig som nationalister i Sverige.

PM Nilsson förespråkar ett öppnande mot Sverigedemokraterna och han tror att SD skulle mildras om de inte konsekvent avvisades av de andra partierna.

– Mattias Karlsson sa ordagrant att de skulle fälla varje budget som ”inte minskar invandringen från dagens nivåer”. Och dagens nivåer är historiskt skyhöga. Han sa aldrig att vi fäller varje regering som inte dansar efter vår pipa. Han sa ”från dagens nivåer” och det är ett ganska modest krav för att vara ett nyfascistiskt parti eller vad man nu säger om dem.

Samtidigt tycker PM Nilsson att det är svårt att veta hur man ska ställa sig till deras mer idémässiga innehåll.

– Om man tittar rent formellt på deras officiella dokument så har de helt klart avradikaliserats. Går man några år tillbaka och läser gamla partiprogram och ser hur de ställde sig i sakfrågor så kan man med fog säga att det var ett främlingsfientligt parti. I dag är de inte det om man tittar i deras dokument. Det är fortfarande ett nationalistiskt parti, men har offrat framstående företrädare som varit främlingsfientliga. Men jag blev överraskad och chockad över hur islamofobisk Richard Jomshof var när han ställde upp i Agenda och drog paralleller mellan Charlie Hebdo-dåden och islam.

Men, säger han: även Miljöpartiet har ”normaliserats” och ingår nu i en regering där man köper Jasplan. Det är inte omöjligt att Sverigedemokraterna kommer att utvecklas på ett liknande sätt (med brasklappen att det inte finns några likheter mellan partierna i övrigt).

PM Nilsson har fått mycket kritik för sina åsikter. Både från vänster och från höger.

Att diskussionen om framför allt migrationspolitiken är så infekterad tror han ändå handlar mycket om strategi framför genuin övertygelse.

– Inom vänstern finns det ett tydligt maktstrategiskt drag som i grund och botten är väldigt cyniskt. Ta Aftonbladet som exempelvis sällan skriver om själva integrationsfrågan men som är väldigt intresserade av högerskribenter som gör det. Det handlar om en maximal stigmatisering av beröringen, även i sakfrågor, mellan borgerligheten och Sverigedemokraterna, för att spärra även ett passivt samarbete. Socialdemokraternas strateger, och dit hör Aftonbladet, är noga med att i minsta kommatecken se till att det förblir en beröringsskräck.

Svend Dahl är skeptisk till PM Nilssons något krassa maktpolitiska överväganden.

– Jag förstår att det vore bekvämt. Om man kunde uppfostra SD till att bli för fri företagsamhet, som en PM Nilsson vill, så finns det säkert ganska många som skulle acceptera en restriktiv invandringspolitik som ett rimligt pris att betala för marknadsliberala reformer. Då handlar det nog om en töjbar liberalism.

Den här vintern ser vi hur liberalismen töjs ut för varje dag. FP är splittrat mellan de som vill begränsa asylrätten och de som vill fortsätta vara liberaler. KD:s ungdomsförbund påstår att islamismen hotar vår demokrati.

Samtidigt som många just nu diskuterar vad liberalism egentligen är kan man konstatera att Ivar Arpis och PM Nilssons resonemang är fullt begripliga i en borgerlig kontext. Men här finns något som har potential att bli en jättestor konflikt framöver.

– Jag har väldigt svårt att se ett parti som Centerpartiet sätta sig i en sån regering, säger Svend Dahl. Jag tror även att Folkpartiet skulle ha svårt att sitta i en sån regering. Och det gäller åtminstone stora delar av Moderaterna. Samtidigt är makt oerhört eftertraktansvärt i politiken. Borgerliga opinionsbildare antyder att en minoritetsregering med mer eller mindre stöd av SD hade varit att föredra framför decemberöverenskommelsen. Det antyds över huvud taget en väldig massa saker och alla vet att hur vi pratar förr eller senare har betydelse för hur vi uppfattar saker.

Författaren och journalisten Per Svensson är djupt skeptisk till strategin att försöka tämja Sverigedemokraterna och regera med deras stöd. Rent historiskt har det aldrig fungerat.

– Det är en falsk föreställning att man ska få dem att ta reson. Man tror att man är smartare än populisterna och fascisterna och kan få dem att ta sitt förnuft till fånga, men det är alltid populisterna som lyckas ta kommandot. För de har sina lättsålda recept och då kommer mer komplicerade partier till korta. Men många ledarskribenter lever i en värld av teknisk politik och uppfattar SD som ett parti bland andra, som precis som andra kan ägna sig åt en politik där man ger och tar. Ge dem ett finger så tar de hela handen och sedan kapar de armen. Så har sådana partier alltid agerat. Det ligger i deras natur att agera så.

Under kriget i det forna Jugoslavien skrev Per Svensson, som då jobbade på Expressen, stora reportage därifrån. För honom blev det ett uppvaknande: hur ett folk kunde slitas sönder på nolltid och att de vidrigaste grymheter och grövsta krigsbrott fortfarande kunde äga rum i Europa. Och det berodde på en plötsligt uppflammad nationalism.

– Det formade mig djupt och därför känner jag en emotionell upprördhet inför att Sverigedemokraterna över huvud taget kan sitta i riksdagen. Jag har svårt att hantera resonemangen om att vi måste tala med dem och att det skulle vara löjligt att ignorera tretton procent av väljarna. Jag tycker att allt sådant är förödande och aningslöst.

– Men visst, Svenska Dagbladet är ett moderat organ och det är klart att det finns en rädsla att Moderaterna ska förvandlas till ett smältande isflak. Men det krävs en oskuldsfullhet och brist på förmåga till kontextualisering för att inte se att minskad invandring inte är Sverigedemokraternas enda mål. De vill omskapa Sverige till ett land präglat av nationell samhörighet utifrån parametrar som man känner igen från trettiotalet. Deras politik är total och totalitär.

Sverigedemokraternas tilltagande makt är triggern för högerns inre strider just nu – men egentligen är det ett gammalt spörsmål som länge tragglats inom högern: vem är liberal – och hur ska en liberal vara?

I fjol skrev Per Svensson en bok i ämnet. Den heter Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. Den behövs. Svaret på hur en liberal ska vara är inte helt lätt att formulera kortfattat, men Per Svensson slår ett slag för den moraliskt starka liberalismen som alltid står upp för mänskliga rättigheter och säger ifrån mot förtryck och extremism.

I övrigt ska man tydligen mest vara allmänt försiktig.

– Det har sagts att liberaler är besatta av att vara småaktiga och bara ägna sig åt det materiella, pengar och skattesatser, säger Per Svensson. Och det är intressant för det är ju politik som bara ägnar sig åt det som politik faktiskt kan göra någonting åt. Politik kan inte göra något åt meningen med livet eller förhålla sig till högre makter. Det får man lämna till var och en. Och det skiljer oss från de konservativa som ser ett livssammanhang som politiken har till uppgift att återskapa.

Han ser allt detta som det bästa med liberalismen men också som dess allra största problem. Liberalismen framstår helt enkelt som tråkig i all sin sundhet. Då har ju nyliberalismen – med Ayn Rand-kult och radikala samhällsförändringar – mer att erbjuda unga människor som vill åstadkomma samhälleliga stordåd. Och så finns ju liberalkonservatismen som kan driva de andra liberalerna till vansinne genom sin blandning av vurm för fri marknadsekonomi med stränghet och måttlighet.

Ivar Arpi skrattar åt frågan om hur man ska definiera liberalism.

– Inom svensk liberalism finns en förkärlek för att berätta för andra liberaler att de inte är renläriga nog. Ett exempel kanske är Per Svensson. Jag gillar honom, men han har ett problem som han delar med många väldigt intellektuella människor. Ställ frågan vad liberalism är – då måste han nästan skriva en hel bok för att förklara sig. Och för att uppfylla alla kriterier måste man nog exakt likadant. Lite så är det med även med en debattör som Isobel Hadley-Kamptz eller Svend Dahl. Det är bara de som verkligen har förstått vad frihet är. Alla andra har missförstått.

Inför valet i höstas satte sig Isobel Hadley-Kamptz ned och kollade igenom alla partiprogrammen.

Hon lade störst vikt vid integritet, invandring och missbrukspolitiken, men också den ekonomiska politiken. Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om hur kapitalismen ska räddas från utmaningar som antimarknader och privilegieproblem.

– Det parti som jag var som mest överens med var Vänsterpartiet. Det kändes jättemärkligt för mig som liberal, men de har en gedigen humanistisk och liberal inställning till missbrukare, står upp för integritet och vill se över finansmarknaderna. Något har blivit jättefel om detta är frågor som de liberala partierna inte själva bryr sig om. De har gett upp integritetsfrågorna och stödjer en hårdför kriminaliseringslinje i missbruksfrågorna och bryr sig inte om utsatta. Och de står på kapitalisternas sida gentemot kapitalismen.

Har liberalerna helt enkelt blivit för borgerliga?

Bertil Ohlininstitutets Karin Rebas tycker att problemet med beteckningen ”borgerlig” är att den riskerar att dölja de konflikter som faktiskt finns mellan liberalismen och konservatismen. Som när det gäller synen på individen kontra familjen och det normbrytande.

– I mina ögon är borgerlig en livsstil, inte en sammanhängande ideologi. En del liberaler betraktar snarare Alliansen som en pragmatisk lösning för att bryta Socialdemokraternas hegemoni, och skulle gärna se att renodlat liberala idéer fick större genomslag i politiken.

Denna mindre hemkära grupp har visat sig vara ett potentiellt problem, och det problemet förklarar varför Miljöpartiet mer och mer kommit att användas som ett tillhygge av borgerliga opinionsbildare och allmänna sympatisörer. Många intellektuella har kliat sig i huvudet över att MP plötsligt seglat upp som det stora hatobjektet. Det handlar helt enkelt om att försöka hindra de mer ”frihetliga” elementen i borgerligheten att se dem som ett alternativ.

Under lång tid brukade Socialdemokraterna attackera Folkpartiet extra mycket, eftersom partiet, åtminstone teoretiskt, skulle vara det lättaste att samarbeta med. Även när det gäller högerns attacker mot Miljöpartiet finns en sådan komponent. Där finns en potentiell möjlighet att komma överens. Och det stör. För då skulle ju faktiskt väljarna även kunna attraheras över till den andra sidan.

Det försvaret kräver en särskild strategi och Svend Dahl tycker sig se tendenser till ett mindre kulturkrig under det senaste året.

– Det handlar om att skapa en konflikt där verklighetens folk står mot Södermalm, och då faller ju Miljöpartiet väl in i den kontexten. Vissa opinionsbildare menar att de vågar prata om viktiga samhällsproblem – som invandring – till skillnad från de där motståndarna som bara äter surdegsbröd. Det är en bisarr bild som målats av bland andra Ivar Arpi och Alice Teodorescu när de var sommarvikarier på Svenska Dagbladet. De skrev om saker ”vi inte får prata om” för eliten, säger Svend Dahl.

Han tror att det kan handla om en strategi att bygga nya väljarkoalitioner. I frånvaron av en grundläggande marknadsekonomisk konflikt blir den där sortens kulturkampsretorik en ny spel-arena. Den får ersätta höger–vänster-konflikten i den värld där alla blivit marknadsliberaler på ett eller annat sätt.

Mattias Svensson är redaktör på Neo och har som sådan suttit alldeles bredvid Ivar Arpi.

De kommer väl överens, men står också för två helt olika inriktningar. Mattias Svensson är libertarian, en tvättäkta klassisk nyliberal. Han har dessutom varit öppen med att ha röstat på Miljöpartiet, vilket är värt att göra en utvikning om eftersom Mattias Svenssons anledning till det valet faktiskt var synnerligen liberal.

– Jag röstade på Miljöpartiet 2010 lite som en påminnelse till Alliansen om att de var dödliga, att det inte var okej att expandera övervakningen med FRA-lagen etcetera. Där var MP mycket aktiva i opposition. De drev också ett antal frihetsfrågor: fria skolval, nej till värnplikt, för tolerans och öppnare migration. Väldigt lite av denna profil har överlevt förhandlingarna med Socialdemokraterna, vilket jag tror förklarar en del av besvikelsen på den andra kanten. Jag tror fortfarande att en blågrön koalition är betydligt bättre än en rödgrön, eller en blåbrun för den delen, och skulle kunna vara bra för Miljöpartiet också. De verkar inte må bra som parti för närvarande.

För Mattias Svensson handlar politiken mycket om ekonomi och han talar om en generationsskillnad som en möjlig anledning till att han skiljer sig så mycket från exempelvis sin skrivbordsgranne Ivar Arpi.

När han själv växte upp var Berlinmuren och dess fall en definierande fråga. Tanken att få resa och handla fritt i Europa. Passkontroller som avskaffades. Diktaturer som föll. Och så alla liberala ekonomer och filosofer som Hayek, Friedman, Nozick och Rand.

– Det blev en mix av fri rörlighet, fria marknader och rättigheter som sitter i ryggmärgen, säger han.

Nästa generation växte upp i skuggan av 9/11. De blev mycket mer definierade i termer av utrikespolitik och en värld där det är Europa, Israel och USA som bygger murar mot omvärlden. Och där alla bekände sig till marknadsekonomin.

– Därför blev ekonomiska frågor aldrig så intressanta, det liberala tänkandet blev förnöjt och stagnerande. Jag har intrycket att det vänt igen med generationen som definieras av finanskrisen, och kanske också av övervakningen. I den generationen är många betydligt liberalare igen. Men liberalismen förlorade en generation med kriget mot terrorn, och det är de som sätter mycket av agendan i dag, säger han.

De som de frihetliga liberalerna ofta placerar längst ut på den nykonservativa skalan är just Ivar   och Alice Teodorescu.

Därför var det inte jättekonstigt att det blev bråk på Göteborgs-Posten när den senare anställdes som chef för ledarredaktionen, utan att ledningen ens meddelat de andra som jobbade där.

Isobel Hadley-Kamptz säger att hon absolut tycker att tidningsledningen har rätt att byta politisk linje.

– GP har verkligen varit tydligt borgerlig och hejat på Alliansen, men i sakfrågor har den stått för traditionell socialliberalism. Medan Alice Teodorescu beskriver sig själv som en mörkblå gammelmoderat. Det är inte alls samma sak. GP:s ledning verkar inte bra på att driva tidningsföretag, så det kanske inte är så smarta människor i toppen.

På Bertil Ohlininstitutet har Karin Rebas följt utvecklingen. Hon tycker att oförståelsen inför skillnaderna mellan Alice Teodorescus hållning och GP:s är intressant. För den liberala idédebatten är den egentligen klassisk.

– Jag såg en hel del kommentarer i stil med: vad klagar de om, hon är ju liberal, gillar marknadsekonomi och individens val, säger Karin Rebas.

–Skillnaderna återfinns snarare i synen på till exempel välfärdsstaten, rättsväsendet, jämställdheten – synen på socialt ingenjörskap, om man så vill.   

Det riktigt intressanta med Alice Teodorescu-diskussionen är att den bryter ett mönster. För första gången på länge protesterade högerns allra mjukaste gäng.

– Det händer då och då att personer som ser sig själva som klassiska liberaler eller högerliberaler hävdar att socialliberaler inte riktigt hör hemma i den liberala familjen, de betraktas som alltför principlösa, luddiga och paternalistiska.

Däremot händer det mer sällan att socialliberaler hävdar sin rätt till renlärighet, säger hon.

Svend Dahl ser Ivar Arpi och Alice Teodorescu som skribenter med en tydlig funktion.

– Båda två är oerhört begåvade personer som nu passar in perfekt i tidsandan, säger han. För en borgerlighet som frågar sig vad den ska ta sig till efter att ha sänkt skatten har de pekat ut någon form av möjligt projekt där tanken är att den verkliga konflikten i samhället står mellan en kulturelit och vanligt folk.

Det handlar i så fall om en klassisk Nixonsk strategi. Olika gruppers försök att peka på orättvisor i samhället avväpnas genom att i stället kopplades de till en elit. Då går det lätt att avfärda dem och få det att framstå som att de orättvisor de lyfter fram inte har med verkligheten att göra. På den punkten får Svend Dahl medhåll av andra.

– Det verkar som att de [Arpi och Teodorescu] anser att någon form av identitetspolitik är liberalismens främsta fiende, säger en av deras kollegor som vill vara anonym.

– Samtidigt, fortsätter hen, skulle man fråga dem så skulle de knappast medge att deras strategi är att SD:s väljare på sikt ska börja rösta på borgerliga regeringar, eller att SD ska ingå i sådana.

Deras åsikter hänger ihop med statsvetaren Samuel Huntingtons teorier om konflikten mellan olika stora civilisationer. Den mer eller mindre liberala demokratin hotas av starka kraftfulla kulturer med mörkare och mer medeltida agendor. Huntingtons recept var, något förenklat, betydligt mer ordning och reda i väst. Och han har på senare tid även fått stöd från sin forna trätobroder Francis Fukuyama som en gång predikade historiens slut, men som även han, numera, tror på starka stater.

Både Alice Teodorescu och Ivar Arpi har, fram tills dess att Alice Teodorescu fick jobbet på Göteborgs-Posten, saknat fasta anställningar och gått mellan olika vikariat och tillfälliga lösningar. Men deras inflytande har vuxit snabbt, inte minst eftersom Ivar Arpi varit mycket aktiv i sociala medier.

Över en frukost på ett hotell i Stockholm berättar han att det närmaste han varit en fast anställning var när han jobbade som sanerare i Danmark.

– De tyckte att jag var så bra på kloakrensning och sånt där, säger han.

Ivar Arpi har jobbat på Göteborgs-Posten och varit arbetskamrat med Alice Teodorescu. Därför vill han inte kommentera det bråket. Även Teodorescu har avböjt att medverka i denna artikel. Men det är ett typexempel på en utveckling som Arpi funderat över.

När det gäller reaktionerna i andra medier på Alice Teodorescus utnämning så tror han att det snarare handlar om att hon, med svenska mått mätt, är en färgstark person.

– Hon har en mer moralisk  ton än vad många andra skribenter har i Sverige. Vilket jag tycker är välkommet. Men hon är inte så otroligt höger som många har påstått. Hon är ganska normal liberal, tycker jag. Men folk har kallat henne ultrakonservativ vilket är helt absurt. På Wikipedia står det att ultrakonservativa vill ha en återgång till religiöst- eller kungastyre. Skulle Alice vara för att kungen ska styra Sverige? Så vad är det som är ultrakonservativt? Att hon gillar pärlor och är snyggt klädd?

Trots att han bara varit verksam som ledarskribent i fyra år känner han av en tilltagande politisk polarisering även mellan de olika blocken (och blocken i blocken).

– Man går inte ut och festar med de som befinner på motsatta sidan av blockgränsen. Som regel. Det gjorde  folk tidigare, bara för några år sedan.

Under uppväxten var han vänster, vilket var normen där han växte upp – i stadsdelen Majorna i Göteborg. En av hans allra bästa kompisar har fortfarande Lenin på väggen. I det gamla gänget är det bara han som blivit en avfälling.

Så vad hände? En formativ händelse var Göteborgskravallerna sommaren 2001. Ivar Arpi var med och demonstrerade.

– Jag kastade inte sten eller så, som svarta blocket gjorde. Men jag blev ställd över hur våldsamma stenkastarna var. Poliserna uppförde sig inte heller bra, men där många tappade förtroende för rättsstaten så blev jag snarare skeptisk till den egna gruppen. En annan formativ händelse ägde rum när han bodde i Danmark.

– Det var när Muhammedkarikatyrerna publicerades och jag tyckte att liberalerna var de som stod upp mest för yttrandefriheten.

Han började blogga för att skona sin närmsta omgivning från allt sitt prat om politik.

– I Sverige är man konservativ om man inte tycker som Miljöpartiet i livsstilsfrågor. Vi har en grupp inom borgerligheten som är mer åt det nyliberala hållet. De är för fri rörlighet utan krav och ägnar sig åt att smutskasta de delar av högern som diskuterar utmaningarna med migrationen.

Han tycker att de nyliberala egentligen är den mer extrema gruppen av de två, i och med att flera av debattörerna vill sänka skatterna så drastiskt att välfärdsstaten skulle få upphöra att existera. och där går det att ta turerna kring Centerns idéprogram som ett exempel.

– De flesta som är till höger är ju mer normala och tycker inte att vi ska vara polyamorösa. De flesta som röstar borgerligt tycker att höga skatter och mer valfrihet är viktiga saker. Sånt tänker människor på. Sen debatterar vi proffstyckare andra saker. Det är samma sak med transsexuellas rättigheter. Det är jättestort på Twitter och man läser en massa debattartiklar, men det berör en enormt liten del av befolkningen.

Där får han mothugg från Mattias Svensson som är oroad över att den antiliberala strömningen blivit så stark även om han kan förstå det på ett intellektuellt plan.

– Oroliga tider föder en rädsla som folk gärna tror kräver disciplin, ordning och starka ledare, säger Mattias Svensson. Det finns en föreställningsvärld om att landet och samhället hotas av förfall och att vi måste sluta oss och slå vakt om vad vi har. Eller hade; en nostalgisk bild av gårdagens Sverige. Detta underblåser en rädsla för människor som kommer hit och handel med andra länder, säger han.

Han fortsätter:

– I många länder ser vi ett slags dumhöger födas som är emot både ekonomisk och personlig frihet. Det finns en rädsla även för lössläppthet och främmande inslag i vårt personliga leverne. Förståelsen för att vuxna människor kan få ägna sig åt saker även om man själv inte begriper varför tycks vara som bortblåst i många kretsar.

Där måste man alltså se Ivar Arpi som ett typexempel på just den förlorade liberala generation som Mattias Svensson talar om.

–Jag tror inte på snabba omgörningar eller revolutioner, förutom när det kommer till företeelser som slaveri. Man behöver gemensamma spelregler och ska vara hård med upprätthållandet. Vi människor är inte så civiliserade att vi kan släppa de grejerna för ett plötsligt hopp framåt. Civilisationen är känslig och det har folk lätt för att glömma, säger Ivar Arpi.

Även Per Svensson tyckte att Centerns idéprogram var fel ute. Eller snarare ett exempel på liberal sekterism. Men han tycker sig också se hur en mer konservativ hållning börjat locka många yngre borgerliga politiker och opinionsbildare.

– Vänstern har haft hegemoni och livsstilsmässigt kan det framstå som chict och lockande att träda fram som konservativ. För det är förstås fräckare än att komma och säga att man är en reformistisk socialliberal som tycker att det är bra att diskutera pensionsnivåer i stället för en helt annan värld.

Ytterligare två exempel på en ny konservativ trend är politiker som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal, ledare för Kristdemokraternas ungdomsförbund.

– Det har hänt något när man träder fram och säger att man är borgerlig och inte liberal. Att man tror på familj och kristna värden. Jag förstår att det finns en lockelse och det kan mycket väl bli en ungdomsrörelse.

Frågan är om det räcker med en ungdomsrörelse.

Kanske behövs det mer för att de nykonservativa ska hitta hem.

De flesta av opinionsbildarna i den här artikeln är överens om att det finns utrymme för ett parti en bit till höger om Moderaterna. Ett parti som inte är Sverigedemokraterna, men som fångar upp konservativa väljare och tar dem och deras frågor på allvar.

En som funderat över det är Markus Uvell på Kreab som tidigare chefade på Timbro.

– Jag tror att det finns utrymme och behov av ett tydligt konservativt parti i Sverige. Framför allt därför att det finns en betydande konservativ opinion, tretton procent av befolkningen betraktar sig som ”konservativa” och andelen som har värderingar som delvis kan beskrivas som värdekonservativa är betydligt större än så, säger han.

Ett sådant konservativt parti skulle, enligt Markus Uvell, kunna bidra till att bryta den svenska höger-vänster-skalans fixering vid ekonomi. Han tycker att svensk politik är exceptionellt ekonomistisk.

– Till vänster utmanas ekonomismen av Fi och MP, till höger är det tystare, säger han. Och en positiv bieffekt skulle sannolikt också vara att SD skulle få något svårare att attrahera väljare.

Tanken på ett ”anständigt högerparti” tilltalar även Isobel Hadley-Kamptz.

– Man måste förstå att vissa konservativa inte känner sig hemma i de borgerliga partierna. Sedan finns det delar av konservatismen som är sympatisk. Där finns en miljömedveten sida som handlar om att vi vårdar jorden åt kommande generationer. Och det är ju bra.

Om ett sådant parti skulle dyka upp skulle dock alliansprojektet försvåras. Alliansen skulle kanske till och med spricka.

– Jag tror att ett sånt parti skulle kunna fungera som VPK före murens fall. Det skulle alltså kunna bli ett stödparti åt borgerligheten, men i någon mening stå utanför den. Jag tror det vore bra, för om vi hade ett anständigt konservativt parti som inte ägnade sig åt rasism så skulle många rösta på dem i stället, säger Isobel Hadley-Kamptz.

Markus Uvell tror att det partiet kanske redan finns. Göran Hägglunds tal om ”verklighetens folk” kanske var en trevare, men betydligt tydligare tankar har uttryckts i KDU.

– Det är partiet som har störst möjligheter att fånga upp den konservativa opinionen, och det finns en del strömningar i den riktningen. Möjligen krävs först ett generationsskifte i partiets ledning för att partiet ska kunna flytta sig ordentligt. Ungdomsförbundet har ju en mer tydligt konservativ profil.

Den förflyttningen pågår för fullt i detta nu. Hela KD:s partistyrelse avgick med Göran Hägglund.

Har det äldre gardet inom Allianspartierna drabbats av identitetskris? Hur ska man annars tolka det en gång socialliberala Folkpartiets svängning i migrationsfrågan?

Andra drömmer om en anständig nationalism. PM Nilsson tror att ett nytt högerparti skulle kunna locka till sig en del så kallade Sverigevänner. Det är egentligen inget unikt historiskt, och det finns exempel på partier som inte förvandlat sina länder till Ungern.

– Delar av borgerligheten har stått för någon slags nationalism, säger PM Nilsson. I andra länders politiska kultur är nationalismen något närvarande och naturligt integrerat. I Sverige har Socialdemokraterna varit duktiga på nationella projekt som vädjat till sammanhållning och före jul skrev Arenas Håkan A Bengtsson om att en lösning för att bekämpa SD var en inkluderande nationalism. Jag tror att det ligger något i den tanken.

– Ibland har jag tänkt att kronprinsessan skulle komma att ha integration som spår. Skulle hon kallas för en drottning för alla svenskar så skulle det räcka som symbolord. Det är diffust och svårt att integrera sig till att bli svensk, men att hålla på drottningen är jättelätt, säger PM Nilsson.

Det bästa vore alltså om Alliansens mer konservativa väljare kunde få flytta till en helt egen bostad.

För Alliansen och dess opinionsbildare har ju fler problem att lösa, förutom den stora sprickan i synen på migrationspolitiken. En anledning till att Alliansen förlorade valet var också den upplevda idéfattigheten. Den stora majoriteten av opinionsbildarna tyckte att de fyra regeringspartierna uppvisade en påfallande trötthet mot slutet.

Man hade som sagt lyckats sänka skatten. Man hade lyckats privatisera. Man hade lyckats bryta den socialdemokratiska dominansen. Man hade lyckats med en hel del – men kanske inte direkt med konststycket att bygga något nytt.

På lite längre sikt kan framtiden komma att kräva ett storslaget projekt. Eller åtminstone en stor idé.

Vilket alltså inte är det lättaste. För samhällsbyggande kräver att man enas om politiska metoder och sätt att bygga upp något nytt. Med några undantag anser de flesta opinionsbildarna att det kräver mer än bara tro på marknaden. Och det är där det blir bråk.

Om vänstern traditionellt bråkat om rätt marxistisk inriktning så har högern sin motsvarighet i detta med liberalismens väsen.

Kan det lösas?

Ivar Arpi skrattar. Frågan kan nog bli evig.

– Ingen kan ju enas. Ibland blir det så sekteristiskt att det är svårt att förstå för utomstående hur man ska vara en riktig liberal, säger Ivar Arpi.

En socialliberal som vill vara anonym har klagat för Svend Dahl.

– I mörka stunder brukar en vän säga att det till slut bara kommer att vara tio sanna liberaler kvar, säger Svend Dahl. Och att vi kommer att sitta och vara bittra i en bar.

Klas Ekman är frilansjournalist

Publicerad i #1 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här » Läs numret digitalt här >>.