9 av 10 lantbruk har lagt ner i vissa delar av Sverige det senaste kvartsseklet. Sanna Samuelsson rapporterar från de sista skälvande dagarna på hennes föräldrars mjölkgård.
14 februari
Mamma lägger upp auktionssidan på Facebook. Jag kan inte förmå mig till att läsa den.
24 februari
Mamma glömmer gratta när jag kommer hem på min födelsedag. Pappa glömmer gratta. De ler förtvivlat generat när jag påpekar att de har glömt. Pappa säger: det är kaos här. Mamma tittar på pappa.
Det finns saker som jag vet för mycket om för att ha en åsikt om. Positioner jag inte kan inta. Jag lägger handen på den blöta jorden och jag vet exakt hur hagarna ser ut här. Pappa har grävt dikena.
Mamma lagar hemmagjord bearnaisesås till mig på kvällen.
Det finns en oro i mig. Svenska mjölkbönder går på knäna. När mina föräldrar sålde sina kor i våras var det svårt att hitta en köpare. Till slut såldes de för ett lägre pris än vad det sammantagna kilopriset för nötkött är på slakterierna.
25 februari
I morgon är auktionen. Solen skiner i dag. Det är väldigt viktigt att det blir kallt på natten mellan onsdagen och torsdagen, för då kommer inte gärdet bli lika lerigt och förstört av alla fordon. Pappa kollar vädret fyra gånger om dagen. Han kollar alltid vädret fyra gånger om dagen, både norska, svenska och danska. Vädret brukar ofta bli någonstans mellan det norska och det svenska.
Det är den största auktionen för säsongen, säger auktionsförrättaren Stig–Arne. Det är inte så många längre. Det är flera gårdar som har med sina saker, men det är hos mamma och pappa den hålls. De säljer i princip allt som finns på gården, förutom korna som redan är sålda. Maskiner, verktyg, staket och grindar.
Efteråt ska auktionsförrättaren ha smörgåstårta. De hade tänkt beställa av grannen men så erbjöd sig drängen att göra smörgåstårtan.
Det är ingen som har hört av sig om den nyaste John Deere–traktorn. ”Johnen”. Det är oroande för det är den och grävaren som kan tänkas dra in pengar.
Nostalgi kräver distans.
Jag går runt på fältet där maskinerna är utställda i prydliga rader. Tidiga besökare går runt och tittar redan kvällen före. En kille med keps i min ålder går länge runt själv och betraktar traktorerna i den rosa skymningen.
Vi hälsar men jag är en alien här. Han är alien.
Jag träffar auktionsförrättaren på ladugårdsplanen. Han frågar vad jag jobbar med. Han frågar om jag ska skriva om det här. Jag säger kanske.
Whatever. Jag kan aldrig publicera det här ändå. Det är så off. Men det kan jag inte förklara för honom.
Det verkar som att mamma får göra smörgåstårtan ändå.
Det största problemet är parkeringen. Jag vet inte varför detta är det största problemet men på något sätt är det så. Pappa är rädd att folk ska fastna med bilarna i det blöta gärdet. Mamma säger att i så fall kan vi ju dra upp dem med traktorerna.
Jag och min syster är tysta.
Vi går igenom olika tidningsklipp där mamma och pappa, men mest mamma, har intervjuats eller debatterat om olika aktuella frågor inom lantbruket. Besvikelsen på EU i slutet av 1990–talet var stor. ”Jag röstade ja till EU men jag ångrar det nu.” Krisen inom lantbruket gjorde att bönderna inte fick tillräckligt betalt. ”Vi vill inte ha bidrag, vi vill ha betalt.”
Ett annat klipp. Den lokala LRF–föreningen som mamma var ordförande i protesterade mot att man spred rötslam från avfall på jordbruksmark. Det sprider tungmetaller som går upp i maten.
På många bilder i artiklarna är jag och mina syskon med. Lockiga sitter vi i våra föräldrars knän med hundar, får och katter omkring oss. Ser storögt in i kameran. Nu ser jag idyllen.
Ytterligare ett klipp. Mina farföräldrar som protesterar mot en bergtäkt som planerades precis vid deras hus, utan deras medgivande. ”Vi är 70 år och står här vid ättestupan.” På bilden pekar de på det gigantiska hålet som ligger bredvid deras ladugård. Jag brukade leka där när jag var liten, plocka smultron, prata med mig själv. Hålet var en exotisk öken med gul sand. De fick rätt till slut, det blev ingen bergtäkt.
Mamma och pappa som var med och påverkade Arla till att börja sälja ekologisk mjölk. De hade odlat ekologiskt hela tiden, men fick inte mer betalt. En busslast med bönder som odlade ekologiskt åkte upp till Stockholm och lämnade in förslaget på Arlas huvudkontor.
Det har bedrivits en politisk kamp här. Som jag aldrig kände till.
26 februari
Auktionsförrättaren står på ett traktorflak som sakta körs runt i åttor på fältet, mellan rad efter rad med maskiner. Han talar i ett skruttigt högtalarsystem och slår i handen med klubban. Han har en liten auktionsförrättarväska med kassan i och en ung medhjälpare, som jag och mina syskon förvånat konstaterar är rätt snygg.
Pappas ansikte när ingen bjuder på John Deere–traktorn. Han vill ha minst 200 000.
Att vara ung tjej i den här miljön.
Vissa unga kvinnor, deras barn och män är här. De ser så saliga ut där de drar runt sina barnvagnar i leran och jag tänker på hur jag ser ut, hopbitna käkar, bitch face och krökt datarygg. Jag hade kunnat gifta mig med någon av de här männen. I ett annat liv.
Och så är det kufarna med tovigt skägg och skruttiga bilar. Pappa förklarar att det är skrotet som lockar dem. De kommer och köper hinkvis med gamla verktyg och järnskrot. Gör fynd. Det är kanske inte så ofta som de ”kommer ut”.
Auktionsförrättaren frågar efteråt: har ni inga män som kan ta över gården. Jag har ingen man och mina systrar ljuger förstås, låtsas att de inte heller har det. Skämt om det. Pappa säger att vi är kräsna. Jag säger inte att jag mest träffar tjejer.
På djurauktionen som jag av någon anledning känner att jag måste se. Det är ungdjuren som säljs, de som är kvar. De har nummer sprejade på sidan.
Djurens stressade ögonvitor när de blir fösta in i fållan men alla tycker att de är lugna. De halkar i leran, slår i sina knotiga koknän.
Auktionsförrättaren mässar: ”Nummer 33 tar vi nu, det är en kviga, vad får jag för den, 4000 har jag, 4 000, 45 000, 5 000, 6 500.” Det är samma personer som bjuder hela tiden.
”6 500, får jag inget mer så säljer jag. 7 000 har jag där. Gösabra.”
En av stutarna är så gosig att min brorsa får fösa bort honom. Han är helt sliten på hjässan, antagligen för att han stått och gnidit sig mot de andra djuren. Han är så där, säger pappa.
Nummer 34, nummer 35, nummer 36, 37, 38.
Alla säljs de för ett okej pris. Två tvillingbröder i min ålder är där. De är från Småland och har jackor från ett lantbruksgymnasium. De är där med sin pappa och deltar nervöst i budgivningen på djuren.
”Vissa satsar,” säger auktionsförrättaren, när vi äter smörgåstårta efteråt.
”Di satsar på ekologiskt. Det är det som gäller nu.”
Men här inom mjölknäringen finns inga glada opportunister. Det går inget bra nu. Ändå satsar de, jag älskar dem för det.
4 mars
Mamma och pappa håller på att flytta. Jag besöker gården en sista gång, hjälper till.
När man har arrendegård måste man återställa allt när man flyttar. Mamma och pappa har bott där i fyrtio år. Det är en del som behöver fixas. En gång sa pappa att om han skulle räkna upp alla saker som behövde göras så skulle det räcka till fyra års arbete.
”Allmänningen” som de arrenderar gården av har alltid varit en mystisk sammanslutning i våra öron. De äger gården, jorden och skogen och har rätt till fisket i sjön. Det är en sammanslutning av jordägande bönder i trakten har jag förstått i efterhand. Det är en rest av ett härads-allmänningssystem från medeltiden, som främst finns kvar i Östergötland. Från början var jorden alltså en riktig allmänning i socknen – inte längre.
Få av lantbruken i Sverige är på arrende i dag. De flesta köps för stora summor, vilket gör att det krävs eget kapital för att gå in i jordbruket. Du kan inte, som mina föräldrar gjorde, ta ett litet startlån för att köpa maskiner, och hoppas att det går vägen. Du behöver pengar på banken.
Jag läser en artikel om Lean inom lantbruket. Storskalig effektiv produktion. Detta är framtiden, tänker jag.
Jag sover sista natten på gården. Lägger handen mot väggen, gråter innan jag somnar, tänker ”en gång ska också du växa upp, hejdå, hejdå, hejdå”.
20 mars
Nu pratar även jag om jordbruket i dåtid.
Sanna Samuelsson är journalist
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
