Våldet, det blodiga eller oblodiga, är fortfarande det som håller hierarkierna i vårt samhälle på plats. Varför skulle vi inte intressera oss för det? Det frågar sig Kerstin Gezelius.
Läste på svt.se att Netflix inköpschef var förvånad över hur stor skillnaden är mellan de skandinaviska länderna när det gäller vad vi väljer att titta på. Hon berättade att danskarna gillar familjedramer och gemytliga kompisgäng som Vänner, att norrmännen favoriserar politiska thrillers som Homeland och House of Cards, men att svenskar i stället är besatta av ”mörka berättelser med män i huvudrollen”.
Dexter och Breaking Bad toppar svenska Netflix-listan. ”En seriemördare och en narkotikalangande kemilärare är tydligen karaktärer som attraherar den svenska publiken.”
Inköpschefen skojade lite om att det kanske hade varit mer väntat i Finland, antagligen inte fullt lika världsberömt för sin feminism, laglydnad och jämställdhetssträvan som Sverige är.
Men det är väl kanske just ovanan vid och tabut kring faktiskt våld som gör berättelser om våldsamma nördar så intressant. En tidig förelöpare till Walter White är ju Jerry Lundegaard i Fargo, den konflikträdda och ofrivilliga våldsverkaren personifierad. Och var väljer bröderna Coen att placera honom? I svenskstaten Minnesota.
Man efterlyser berättelser om kvinnor, men är det så självklart att det är vad vi vill se? Så länge branschen var helt och hållet styrd av män och kvinnokampen kokade under slutna lock, var det kvinnliga mörkret på tapeten.
Den billiga noirens ”dubbelbottnade kvinna” som kunde spela på sin sexualitet, låtsas älska och sen svindla och sätta dit den godtrogna mannen. Eller den konstnärliga filmens gåtfulla, krisande kvinna. Monica Vittis vilsna vandringar i Antonionis arkitektur eller Liv Ullman viskande i diskret konvulsiviska tillstånd framför Bergmans kamera.
I Fellinis filmer sprakade kvinnorna över duken; egendomliga, vackra, löjliga, åtråvärda varelser som desperat sökte uttryck för sin onödiga men fabulösa kvinnlighet.
Nu finns det kvinnliga perspektivet bakom kamerorna, i manus, i foto, ibland i regi och även som en självklar del av manliga kreatörers blick. Nu är den där egendomliga, vackra, löjliga och åtråvärda varelsen kanske mannen, som söker uttryck för sin onödiga men fabulösa manlighet: med pulserande tinningar, revanschistiska drömmar, med sitt begär efter makt, sex och status på ständig kollisionskurs med längtan efter kärlek och inre växande.
Män är fascinerande. De styr fortfarande världen, att de är lite skadeskjutna gör dem bara ännu farligare. Våldet, det blodiga eller oblodiga, är fortfarande det som håller hierarkierna i vårt samhälle på plats. Varför skulle vi inte intressera oss för det?
Eller ska man dra en annan slutsats av svenska kvinnors kärlek till Walter White: att under allt heminredande och hälsotänkande och lappande och lagande och val av bästa skolor och bästa lekar för våra telningar så växer det inre odjuret: det som ska försörja familjen i en hårdnande värld, utöva makt i chefspositioner, bruka blodigt och oblodigt våld när det behövs.
Hon är som Brechts Goda människa i Szechuan: På dagarna drömmer hon om jämlikhet och humanism och i vargtimmen ligger hon vaken och suger i sig antihjältarnas mörker för att kunna axla sin nya roll. ”Come you spirits, that tend on mortal thoughts, unsex me here”, som Lady Macbeth så vackert uttrycker saken: ”And fill me from the crown to the toe top-full of direst cruelty”.
Kerstin Gezelius
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
