Vad får människor i ett demokratiskt EU-land att protestera med samma kraft som i arabiska diktaturer? Men den bulgariska våren dröjer. På söndag 12 maj går EU:s fattigaste land till val.
I Bulgarien har sex personer tänt eld på sig själva sedan årsskiftet. En av dem var Dmitar Dimitrov, 53 år. Han ville inte dö, han offrade sig för sitt land.
– Jag tror att jag uppnådde vad jag ville. Jag kanske gjorde något dåraktigt, men jag hoppas att det kommer att förändra saker till det bättre, säger Dmitar Dimitrov till BBC.
Fem män har dött efter självbränningar. En var konstnären Plamen Goranov, 36 år, som tände eld på sig själv i turistparadiset Varna. En annan var Ventsislav Vasilev, en 53-årig fembarnsfar från en mindre stad utanför Plovdiv.
Bulgarien har de senaste månaderna drabbats av enorma protester och massiv politisk turbulens. Tusentals människor har gett sig ut på gatorna för att visa sitt missnöje med låg levnadsstandard, absurda elpriser, social och ekonomisk stagnation. 80 procent av landets 7,3 miljoner invånare stöder upproret, även om protesterna emellanåt har kidnappats av politiska partier och främlingsfientliga krafter.
Vad får människor i ett demokratiskt EU-land att göra uppror på sätt som liknar vad som skett i arabiska diktaturer?
Aktuella dokumentärfilmen Sofia’s last ambulance kan ses som en mikrospegling av det bulgariska samhället i dag. Filmen följer ett av alltför få ambulansteam i huvudstaden Sofia. Men glöm Grey’s anatomy. Sofia’s last ambulance ger en dyster bild av hur den offentliga sektorn urholkas.
Ambulansen skumpar över slitna, gropiga vägar i stadsmiljö. Den kommer ofta fram för sent, ibland inte alls, för att radiosystemet i ambulansen inte fungerar. Sjukvårdsteamet arbetar ständigt i kamp mot tiden, i ambulansen, i människors hem. Läkaren övertalar en äldre kvinna att låta sin sjuka man stanna hemma i stället för att åka in till sjukhuset. Det finns ingen hjälp för honom att få där. Mellan utryckningarna pratar teamet om alla kollegor som har lämnat landet.
Befolkningen i Bulgarien har minskat med en och en halv miljon sedan 1985. När jag talar med människor i landet får jag gång på gång höra rasistiska myter. Att minoriteterna snart kommer vara fler än de “riktiga” bulgarerna. Att romerna och de mest utsatta blir allt fler. Att turkarna, som ockuperade landet i nästan 500 år, fortfarande vill “ta över”. Men detta är omdiskuterat.
Alla befolkningsgrupper minskar och kommer att fortsätta minska. Landet har i dag nästan samma invånartal som efter andra världskriget.
I Sofia’s last ambulance pratar ambulansteamet om allt de behöver men inte har råd med – en uthärdlig bostadssituation, pengar över när månaden är slut, ledig tid med sina barn. Samma grundläggande behov som demonstranterna nu skriker efter.
Efter två decennier av avregleringar och utförsäljningar har Bulgariens befolkning fått nog av fattigdomen. De som protesterar kräver en granskning av alla utförsäljningar sedan kommunismens fall.
De vill ha enkla saker som hanterbara elpriser – i dag lägger vissa uppemot halva lönen på el. De vill “kunna äta upp hela brödlimpan, inte bara en bit”, som en person jag talat med uttrycker det.
Bulgarien är EU:s fattigaste land med näst högst korruption efter Grekland. Mer än en fjärdedel av befolkningen lever i fattigdom. En genomsnittlig månadslön ger omkring 4 360 kronor. Och människor blir allt fattigare. Samtidigt är det politiska systemet outvecklat.
Den avhoppade premiärministern, högerkonservative Bojko Borisov, var en gång i tiden diktatorn Todor Zjivkovs livvakt. Själv kommer jag att minnas honom som kebabministern. När Borisov fick frågan om Bulgariens säkerhetsåtgärder efter terroristdådet på Moskvas flygplats 2011 svarade han: “Det finns inget terrorhot mot Bulgarien. Vi har en kebabkiosk i varje gathörn.” Under en valkampanj senare samma år skänkte han bort 12 000 kebaber och anklagades för tre sorters mutbrott.
Det ultra-nationalistiska partiet Ataka har suttit i det bulgariska parlamentet sedan 2005, men de senaste åren försvagats på grund av inre splittring. Innan den senaste tidens protester hade partiet svagt stöd i opinionen. Nu ökar stödet för Ataka igen. Den politiska oron innebär en ny chans för dem att samla landets nationalister.
Bulgarien skulle ha gått till parlamentsval i sommar, men sedan regeringen avgick har valet tidigarelagts till den 12 maj. Två månader efter kebabminister Bojko Borisovs avgång ställer han upp i parlamentsvalet på söndag och hoppas bli omvald. Kommer valet att lösa bulgarernas problem? Kan protesterna komma att starta en “bulgarisk vår”? Vanliga människor har gått ut på gatorna för att de vet att systemet är orättvist.
Bulgarien har också en historia av röstfusk i samband med politiska val. I politiken, såväl som i medierna, märks en elitism. Rapporteringen är präglad av klassförakt, vanliga människor beskrivs som ”för dumma” för att veta sitt bästa. Både journalister och politiker hakar upp sig på att demonstranternas krav tycks motstridiga. I nyhetsmedierna får en nästan intrycket att hela Bulgarien är en bortskämd 90-talist som bara gnäller, vill ha och vill ha. I själva verket är de protesterandes krav helt berättigade.
Det är tveksamt om socialisternas ledare Sergej Stanisjevs årgärdsprogram, som påstås kunna leda Bulgarien ut ur ekonomisk och social kris på 100 dagar, är mer än ett pr-jippo. Den politiska osäkerheten kommer att fortsätta, oavsett vilket av maktpartierna – socialistpartiet BSP eller högerpartiet Gerb – som vinner valet.
Vad borde politikerna göra för att bryta människors frustration och självskadebeteende? Fokusera på att lösa korruptionen, inte bara på administration och privatiseringar. Och ta ansvar för det som i slutändan är Bulgariens dominerande samhällsproblem: fattigdomen.
Det är talande att en vanligt förekommande metafor inom bulgarisk politik är det tomma kylskåpet.
När jag har frågat bulgarer varför de talar illa om romer och turkar har jag ofta fått svaret “varför har vi som faktiskt jobbar i det här landet inte mer i kylskåpet än dom där andra?”. Och socialisten Stanisjevs kommentar till protesterna var givetvis: “Den här gången vann kylskåpet över tv-apparaten.” Med andra ord, det spelar ingen roll vad medier och politiker säger ifall människor inte har någon mat på bordet.
—-
Fakta om Bulgariens valsystem
Parlamentsval har hållits i Bulgarien sedan 1879. Kommunismen, mellan 1945 och 1989, var en period av enpartisystem. Fram till 1945 fanns ingen allmän rösträtt för kvinnor. Bulgarien väljer på nationell nivå en statschef – president – och en lagstiftande församling. Presidenten väljs för en mandatperiod på fem år. Nationalförsamlingen (Narodno Sabranie) har 240 medlemmar som väljs för en mandatperiod på fyra år, 209 väljs i proportionella val, vilket innebär att antalet platser vinns när ett parti eller grupp av kandidater står i proportion till antalet mottagna röster, och 31 väljs i enpersonsvalkretsar. Det finns en spärr på 4% för att få representation i parlamentet. Bulgarien har ett flerpartisystem, med flera partier där normalt inget parti har chans att få makt ensam. Partierna måste samarbeta för att bilda koalitionsregeringar. De senaste parlamentsvalen hölls i Bulgarien den 5 juli 2009. Det avgörande vinnaren med 40% av rösterna var Medborgare för europeisk utveckling i Bulgarien (eller GERB), som leddes av den tidigare premiärministern Bojko Borisov. Läs också: Hopplös bulgarisk vår “I Bulgarien finns ingen framtid” Maria Georgieva
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
