I dag var det åtta år sedan journalisten Anna Politkovskaja blev mördad. Rebecka Bülow skriver om hur censuren får fritänkande journalister som Politkovskaja att kompensera lögner.
”Bara en sovjetmänniska kan förstå sovjetmänniskan. För någon annan skulle jag aldrig berätta det här.”
Svetlana Aleksijevitj återger en röst inifrån Kreml i Tiden second hand (Ersatz 2013). Boken är en kör av berättelser och tankar om Sovjetunionen. Enligt Aleksijevitjs intervjuperson är den ryska och sovjetiska historien, människan och mentaliteten komplex på gränsen till oförståbar för den som inte har sitt ursprung i området.
Men vissa ryskspråkiga skribenter ger oss politisk, historisk och kanske allra mest emotionell inblick i det postsovjetiska samhället och därmed möjlighet att greppa åtminstone delar av den ryska komplexiteten.
Liksom alla reportage gör Aleksijevitjs texter anspråk på att vara dokumenterande men inte objektivt sanna. Journalistens subjektivitet i Ryssland är annorlunda från svenska journalisters och det speglar sig i texternas innehåll. Vad i det ryska journalistiska klimatet formar skribenternas subjektivitet så att läsaren får perspektiv som är bildande både emotionellt och informativt om det postsovjetiska samhället?
Åren 2006/2007 var Johanna Melén, senare anställd som Rysslandskorrespondent på Sveriges Radio, delaktig i ett samarbete mellan Aftonbladet och den ryska oppositionella tidningen Novaja Gazeta. Under sina redaktionsbesök såg Melén skillnader mellan den journalistiska kulturen i Sverige och den i Ryssland.
”Det som slog mig var att journalisterna där på ett annat sätt än här kunde dra sina egna slutsatser och lägga in sina egna värderingar.”
En av dem som tog tydlig ställning var Anna Politkovskaja.
”Hon, som innan hon mördades var tidningens starkast lysande stjärna, kritiserades ibland för att lika mycket agera journalist som människorättsaktivist. Två roller som inte på samma sätt går att förena i Sverige”, fortsätter Melén.
Även Kalle Kniivilä, svensk journalist aktuell med boken Putins folk (Atlas 2014), tar upp ryska journalisters deltagande roll.
”Skribenter som Politkovskaja, Aleksijevitj och Babtjenko är imponerande på grund av sin närvaro i texten och sitt personliga engagemang, de är inte distanserade observatörer utan deltagare i händelserna”, påpekar Knivilää. På det viset blir läsaren inte en fluga på väggen utan får ta del av en undran och ett lidande som bultar mitt i rummet. Deltagandet gör subjektiviteten extra tydlig.
Det uppstår en distanslöshet i texten som tillsammans med texternas litterära och journalistiska kvaliteter blir trovärdig. I den enskildas berättelse, mikronivån, hittas en sanning som är sann just därför att den inte gör anspråk på att vara annat än subjektivt ärlig.
Arkadij Babtjenko, som Kniivilä nämner, har skrivit från krigen i Tjetjenien, Sydossetien och Abchazien. Det är ett sällsynt närgånget berättande om lidande och död. Babtjenko varken romantiserar eller försöker förklara annat än genom nära gestaltning. Texterna landar i gränslandet mellan undersökande, dokumenterande reportage och suggestiv poesi. Krigets färger (Ersatz 2008) om Babtjenkos upplevelser som soldat i Tjetjenienkriget är direkt smärtsam att läsa:
”Vi vet att liken svullnar upp i hettan och vi har hört hur de vansinniga hundarna ylar bland ruinerna om nätterna. Det har vi hört. Hört! Och vi började själva yla, därför att det är fasansfullt att dö när man bara är arton.”
På detta vis skriver sällan svenska journalister. Så varför har journalistrollen i Ryssland blivit mer deltagande? En stor skillnad mellan länderna är den ryska censuren som skapar ett polariserat medieklimat. Melén förklarar vad det leder till:
”Journalister för vissa regimkritiska medier ser i vissa fall som sin uppgift att väga upp den bild av verkligheten som ges av statstrogna medier, främst tv, som ofta anklagas för att ljuga eller förtiga fakta för den stora publiken som får sina nyheter främst därifrån.”
Censuren och osäkerheten i Ryssland delar upp medierna i två läger. Den dominerande sidan är trogen Kreml medan ett fåtal journalister och publikationer arbetar regimkritiskt. Deras journalistroll blir automatiskt aktivistisk och texterna därmed starkt subjektiva.
Visserligen finns sociala medier men där försvinner ofta strävan efter att skapa en helhetsbild. Bra journalistik kräver att vi tar del av flera olika perspektiv, men i sociala medier väljer vi ofta att bara följa de nyheter vi vet att vi intresseras av. I ett polariserat medieklimat som det ryska kan detta skapa extra snäva informationsbubblor.
I Aleksijevitjs bok Tiden second hand ges däremot ett brett spektrum av perspektiv. Soldater, hemlösa, föräldrar, en åttondeklassare, en ingenjör, en reklamchef, flyktingar, alla f.d. sovjetiska medborgare, berättar om sina liv. Aleksijevitj försöker inte förklara hur samhället är utan återger andra människors syn på hur det är.
Att hon inte tvekar inför subjektiviteten, inför den deltagande rollen blir en nyckel för att texterna ska kunna spegla den sovjetiska/ryska kulturens komplexitet. Så kanske krävs det inte en ”sovjetmänniska för att förstå sovjetmänniskan” när vi kan ta hjälp av skribenter som Aleksijevitj och Babtjenko?
Rebecka Bülow, frilansjournalist
Texten publicerades i #4 av tidskriften Arena, september 2014.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
