De nya politiska spelreglerna

Ed Miliband. Foto: Lauren MacDougall

Ed Milibands Labour vill kasta omkull allt gammalt. Folk tycker han är ”konstig” – men han kan vinna valet ändå.
– Vi tror att spelreglerna har förändrats. De ting som tidigare gjorde någon ”icke-valbar” är numera sådana saker som man måste göra för att återvinna väljarnas förtroende, säger hans närmaste man, Stewart Wood.

Utsikten från ena sidan av korridoren är en grå innergård. Utsikten från den andra sidan är floden, den berömda klockan och det långsamt snurrande pariserhjulet.

Hela jädra vykortet, helt enkelt.

Vi befinner oss i landet som uppfann Antikrundan, möblerna är gamla och det luktar ganska illa på ett instängt engelskt vis. Jag föreslår introducerande av krukväxter. Stewart Wood öppnar fönstret. Han är förkyld, rödhårig och älskvärd på ett sätt som inte är ovanligt hos engelsmän, men ovanligt i den politiska miljö som är Westminster.

Efter två år i London och ett antal besök i de 900-åriga parlamentskvarteren vid Themsens norra strand är jag van vid att bli behandlad som luft. Är du inte “någon” kommer ingen att prata med dig. Och om du är kvinna är risken för att du inte är “någon” i högsta grad stor.

Kalla det för rationalitet. Men det ställer till det.

Någon månad tidigare har jag modererat ett panelsamtal med ministrar, efteråt reser sig en av deltagarna upp, skakar hand med de bägge andra männen, tittar inte ens på mig och går.

Jag åker omedelbart därifrån till L.K. Bennett vid Bond Street och inhandlar mitt livs första dräkt.
En mörk sådan. Med axelvaddar.

Den har jag på mig denna fredag en av de första vårdagarna.
– Kom en fredag, har Stewart Wood sagt. Det är lugnare på fredagarna. Ed är inte här.

Det finns två Ed.
Ed Miliband, partiledare för Labour och Ed Balls, skuggfinansminister.

Den senare sitter längre bort där korridoren tar av åt vänster. Bokstavligen. Inte politiskt. Det brukar sällan vara så i förhållandet mellan partiledare och deras finansministerkandidater.

Tidigare fanns det också två Miliband. Storebror David och lillebror Ed. De ställde upp i partiledarvalet mot varandra för snart fyra år sedan. Ed vann och David bor numera i New York. Vi återkommer till det där lite senare.

”Och här, som nästan överallt, hör man fortfarande Margaret Thatchers politiska fotsteg.”

Om så bara för att konstatera att ingen längre verkar prata särskilt mycket om det.

När Stewart Wood säger ”Ed” menar han alltså Ed Miliband. Den unge Labourledaren som i skrivande stund ligger ganska bra till för att bli Storbritanniens näste premiärminister. På fredagar brukar ”Ed” befinna sig i sin valkrets i Doncaster i södra Yorkshire. Stewart Wood är hans närmaste man och kontoret med den dåliga luften är samma kontor som den brittiska oppositionen alltid huserar i. Här satt David Cameron och ringde till Fredrik Reinfeldt i hopp om tips på hur man förnyar ett högerparti. Här diskuterade Tony Blair och Gordon Brown det som blev New Labour. Och här, som nästan överallt, hör man fortfarande Margaret Thatchers politiska fotsteg.

Ed Miliband försöker emellertid göra något nytt. Han kan också utan överdrift sägas vara den ende socialdemokratiske ledaren i Europa som har ett tydligt idéprojekt just nu. Jag har förklarat för Stewart Wood att det är därför jag är här.

Han såg nöjd ut. Det är så det här gänget vill se på sig själva.

Det betyder däremot inte att de automatiskt kommer vinna valet. Eller att de över huvud taget kommer vinna. Det betyder inte heller att Ed Milibands projekt går att genomföra.

Det enda det betyder är att Ed Miliband vill vara Margaret Thatcher.

Precis som Margaret Thatcher var övertygad om att den ekonomiska krisen på 1970-talet krävde en helt ny typ av politik och en helt ny typ av beslutsamhet, tror Miliband att den pågående finanskrisen har förändrat allt. Vi lever i ett nytt politiskt ögonblick som kräver en ny socialdemokrati. Så tänker inte Stefan Löfven, hur nära han och den brittiske Labourledaren än står varandra (de sms:ar). Så tänker inte heller Sigmar Gabriel i Tyskland eller François Hollande, i Frankrike.

Men så tänker Ed. Det var därför han blev partiledare för fyra år sedan. Det var också därför som Stewart Wood blev ”Lord Stewart Wood, of Anfield” ledamot i överhuset och Ed Milibands strategichef med uppdrag att formulera en ny socialdemokrati.

Jag vågar inte fråga om det där med Anfield. Jag gör det först efter att jag har kommit hem. Per e-post. Fotboll är inte min starka sida. Min gissning stämmer dock: när Stewart Wood valdes in i överhuset 2011 och fick välja vad han skulle vara lord av, valde han arenan som laget han har älskat sedan fyraårsåldern spelar sina hemmamatcher på.

Fotbollsklubben i arbetarklasstaden Liverpool har därmed fått en alldeles egen lord.
Tack vare en trotsig fyraåring.
– Jag och min bror, som då var sex år gammal, slogs. Han och min far var stora Tottenham-fans. För att hämnas svor jag att jag skulle stödja det lag som Tottenham spelade nästa match mot. Det råkade vara Liverpool. Jag har varit en passionerad supporter sedan dess.

Stewart Wood. Foto: Mark Earthy

Stewart Wood träffade Ed Miliband första gången i Berlin 1995. Stewart Wood var en ung Oxfordakademiker som befann sig i Tyskland för att arbeta på sin doktorsavhandling. Ed Miliband hade tagit uppehåll från sitt liv som politiskt sakkunnig på finansdepartementet, gick en masterutbildning vid London School of Economics. Han reste genom Berlin i något ärende som ingen längre minns. De hade gemensamma bekanta och någon tyckte att de borde ses.
– Hans far hade precis gått bort, minns Stewart Wood.

Ralph Miliband: Eds pappa. Känd marxistisk teoretiker som kom till Storbritannien som judisk flykting från Belgien 1940. Han blev en av de mest namnkunniga inom 60-talets nya vänster och och var med och grundade New Left Review. Hans stora verk Statsmakten i det kapitalistiska samhället gavs ut i Sverige av Raben & Sjögren 1970. Teorierna handlade om hur den härskande klassen i Storbritannien använder parlamentarismen för att bevara sin hegemoni. En parlamentarism som så småningom skulle göra bägge hans söner till både parlamentsledamöter och ministrar. David och Ed Miliband föddes 1965 respektive 1970. Deras mor hade kommit till Storbritannien som judisk flykting från Polen under kriget. Hon var och är fortfarande politiskt engagerad någonstans i Labours vänsterfåra samt i den feministiska rörelsen. Ed och David Miliband växte upp norr om Regent’s Park i ett hus på Edis Street i Primrose Hill. I dag är barndomshemmet värt tiotals miljoner kronor.

Kate Moss, Sadie Frost, Liam Gallagher och Jude Law omdefinierade kvarteren till bohemiskt svindyra kändisvatten under det glada 1990-talet. När Gwyneth Paltrow och Chris Martin i en annan tid var lyckliga och nygifta var det i Primrose Hill de fångades på bild.

I dag härskar därför makrobiotiska dieter och miljonärer.
Den gamla intellektuella atmosfären finns kvar, men är under ständiga hot.
Nu senast från Harry Stiles i One Direction.

Ed Miliband bor i dag längre norrut. I Dartmouth Park där marken börjar luta upp mot Highgate från Kentish Town. Två minuter från sin närmaste medarbetare Stewart Wood.
Det bara blev så, konstaterar Wood.

Nu umgås han med sin chef inte bara under veckorna utan även nästan varje helg. Det var Stewart Wood som bodde där först, påpekar han dock.
Och de har mycket att prata om.

Storbritannien drabbades hårdare än de flesta länder av finanskrisen. Den 13 september 2007, ett helt år innan hela världen lärde sig säga ”Lehman Brothers”, tvingades den brittiska banken Northern Rock söka akut livräddning. Det lilla lokala kreditföretaget hade växt med den skenande husmarknaden till Storbritanniens femte största huslångivare.

Expansionen hade varit möjlig genom det som kallas för värdepapperisering: att banken säljer huslånen vidare till andra aktörer. Northern Rock lånar ut 10 000 pund till familjen Smith som lovat att betala tillbaka pengarna på 25 år men istället för att sitta på lånet skapar banken ett papper som säger att vem som än äger det har rätt till pengarna.
Sedan säljer de pappret vidare.
De får därmed nya pengar. Ju mer banken lånar ut desto mer pengar tjänar den.
Problemet är naturligtvis att risken fanns kvar.
Någonstans i systemet.

När husmarknaden i USA hade börjat skaka sommaren 2007 gick Bank of England in för att livrädda Northern Rock. Beskedet var tänkt att lugna de brittiska spararna. BBC:s näringslivsredaktör Robert Peston rapporterade händelsen dock som det första tecknet på att ”krisen på finansmarknaden håller på att spilla över till sektorer av ekonomin som berör oss alla”.

Det var en helt korrekt rapport. Men oron spred sig. Och snart köade småspararna utanför Northern Rocks kontor.

Det blev den första bankrusningen i Storbritannien på 140 år. Desperata människor försökte ta ut sina pengar över hela landet och det tog inte lång tid innan Northern Rock kollapsade in i skattebetalarnas armar.
Fler banker kom att följa efter.

För att förstå inte bara den ekonomiska utan den existentiella aspekten, måste man ha i åtanke att detta var ett land som hade marknadsfört sig som den nya finansekonomins utvalda strand i världen. Bankskraporna hade växt mot skyn i London från 1980-talet och framåt. Spekulationsekonomin var den nya juvelen i kronan. Margaret Thatcher startade utvecklingen. Skatteintäkterna som bankmännen levererade finansierade dock både välfärdsstat, optimism och Labourparti så småningom.

Gordon Browns sista stora tal som finansminister i juni 2007 var en hyllning till finansekonomin. Bara månader innan Northern Rock kollapsade talade den blivande premiärministern om finanssektorns ”enorma framgångar” och förutspådde ”början på en ny gyllene era”.

Fyra år senare stod Gordon Browns efterträdare Ed Miliband på Labours partikongress.

”Vi behöver banker som tjänar ekonomin, inte en ekonomi som tjänar bankerna.”

Tonläget mot finanssektorn har onekligen förändrats. Och det är inte så att Ed Miliband kommer från en annan politisk falang. Tvärtom.
Han arbetade i många år för Gordon Brown.

Vilket även Stewart Wood gjorde.
– Jag kom i kontakt med Labour 1996 när jag undervisade vid Oxford. Jag och en kollega skrev ett brev till Tony Blair som var oppositionsledare. Vi kände en massa akademiker som gärna ville hjälpa Labour. Vi föreslog att vi kunde hjälpa till att bygga upp en formell struktur för Labourpolitiker och Labourakademiker att mötas. David Miliband, Eds bror, som jobbade för Tony svarade på vårt brev och frågade om vi ville komma upp och dricka kaffe. Så vi åkte in till London och drack kaffe med Tony …

Stewart Wood byggde upp organisationen Nexus.
– Vi gjorde det på vår fritid. Jag och min kollega hade haft tur och fått fasta jobb tidigt vid Oxford. Organisationen var verksam inför valet 1997 och sedan 2–3 år efter att Tony blivit premiärminister.

Stewart Wood konstaterar att han under alla dessa år i princip aldrig träffade någon ur Gordon Browns gäng.

De höll sig för sig själva på finansdepartementet.
– Den enda som visade något som helst intresse för vad vi gjorde där var Ed Miliband, som jobbade som politiskt sakkunnig åt Gordon Brown. En dag frågade han: du har aldrig tänkt på att börja jobba för Gordon?

Och det hela slutade med att Stewart Wood kom att göra just detta. Från 2001 och fram till valförlusten 2010.

Det olycksaliga valet 2010 var ett av Labours sämsta genom tiderna. Det näst sämsta för att vara mer exakt. Bara 1983 när man gick till val på ett manifest så verklighetsfrånvänt att det kom att kallas för ”det längsta självmordsbrevet i världshistorien” har det gått sämre.
– 2010 var mer eller mindre väljarnas svar på finanskrisen. De skyllde den på oss. Delvis var det helt rättvist. Vi var dessutom i slutet på 13 år av socialdemokratiskt styre. Många ville ha något nytt. För andra var det nya frågor, som invandringen, som kom in som en konsekvens av den ekonomiska chocken. Överlag var det dock ett klassiskt ”kasta ut den sittande regeringen-val”.

Han stannar upp.
– Det konstigaste med alltihop var faktiskt att de konservativa inte fick majoritet.

Och ja, till skillnad från Fredrik Reinfeldt 2006 kunde hans politiska själsfrände David Cameron inte bilda den majoritetsregering han ville. De konservativa tvingades in i koalition med Liberaldemokraterna.
– Det var ett val som ingen vann, men som vi definitivt förlorade, sammanfattar Stewart Wood.

Det var också efter detta val som Stewart Wood och Ed Miliband satte sig ner och pratade.
– När man förlorar så stort som vi gjorde 2010 måste man på allvar fundera över vad som gått fel. Det går inte att gå tillbaka till väljarna fem år efter en sådan förlust och säga: ni hade fel, vi hade rätt. Nu ställer vi upp med precis samma politik. Ed ville göra något annat, det var därför han valde att kandidera till partiledarposten.

Partiledarskapsvalet i Labour 2010. Såpoperan om de två bröderna. Labour är ett parti med öppna ledarskapsprocesser. Man annonserar att man kandiderar, debatterar mot varandra och slutligen röstar medlemmarna. I den kontext som är svensk socialdemokrati kan ett sådant tillvägagångssätt låta livsfarligt, för partiets interna liv rentav förödande. Och så hade det kanske också varit, givet den svenska partikulturen.

”I Storbritannien finns inte samma tabu mot att ställa sig upp och säga ”jag vill leda partiet och detta är vad jag vill göra”. Tvärtom.”

Så brukar det dock inte vara i Labour.
I Storbritannien finns inte samma tabu mot att ställa sig upp och säga ”jag vill leda partiet och detta är vad jag vill göra”. Tvärtom. Ofta kandiderar personer som inte förväntar sig att vinna bara för att genom uppmärksamheten skapa en bättre position för sig själva och sina hjärtefrågor.

Gör man bra ifrån sig har man större chans till en tung portfölj i skuggregeringen. Kanske var det detta som Ed Miliband ville. Kanske förväntade han sig inte att vinna.

Ingen vet.

Det är inte ovanligt att bröder konkurrerar. Jakob och Esau i Bibeln, Ray och Dave Davies i The Kinks, Barry och Robin Gibb i The Bee Gees, Liam och Noel Gallagher i Oasis.
Inom politiken blir det dock lätt komplicerat.

Storebror David Miliband hade varit den självskrivna kronprinsen i åratal. Han var utrikesminister. Lillebror Ed var ”bara” klimatminister.
När Ed Miliband annonserade sin kandidatur var det något av en chock. När han vann var det verkligen en chock.

I dag är det anmärkningsvärt hur brödramordet har lagts till historien, det uppfyller varken tidningsspalter eller Labours interna liv längre. Labour må ha sina problem, splittring är just nu inte ett av dem.
– Jag tror anledningen till att Ed vann partiledarvalet var att han var den kandidat som var mest beredd att argumentera för att Labour behövde förändras, säger Stewart Wood som också ledde Ed Milibands partiledarkampanj.
–Nu sitter han här på oppositionens kontor och funderar över hur Storbritannien, snarare än Labour, behöver förändras.
– Vad Ed argumenterade för var att Labour behövde tänka nytt. Inte bara om våra politiska förslag. Utan om hela ekonomin. Eds analys var och är att finanskrisen har exponerat fundamentala fel i den typ av kapitalism som vi har haft i Storbritannien de senaste 30 åren. Man kan inte söka väljarnas förtroende utan politik som tar itu med dem.

”Ed Miliband är övertygad om att den brittiska ekonomin behöver gå igenom ett paradigmskifte. En omvandling lika radikal som den Margaret Thatcher en gång i tiden genomförde.”

Ed Miliband är övertygad om att den brittiska ekonomin behöver gå igenom ett paradigmskifte. En omvandling lika radikal som den Margaret Thatcher en gång i tiden genomförde.
– Ett av alla märkliga ting med att växa upp i detta land har varit att sedan 1980-talet har alla de värderingar som vi hyllar i vår ekonomi varit de rakt motsatta till de vi hyllar i våra egna liv, säger Stewart Wood.

Han utvecklar paradoxen: hur ett land berömt för sin artighet, starka samhällskänsla och goda uppfostran ekonomiskt började hylla hänsynslös individualism, maximal konkurrens och egennytta.

Sedan oroar han sig för att jag inte har något fat att lägga min tepåse på, erbjuder sin kaffekopp och fortsätter:
– Solidaritet var ett fult ord. Skatter skulle minimeras till varje pris, marknader avregleras och alla som kritiserade detta ansågs vara sjövilda kommunister. Krisen 2008 har förändrat detta.

I Storbritannien kan man dela upp synen på ekonomi och stat i tre distinkta faser de senaste hundra åren. Den första kopplas till premiär- och finansministern William Gladstone, liberalen som styrde  landet  i  fyra  omgångar  i  slutet  av  artonhundratalet.

Begränsade statliga utgifter, låga skatter och balans i budgeten. Receptet Gladstone skrev ut bestod av frihandel och öppenhet, en lågkostnads-, lågskatte- och lågtillväxtsekonomi som alla mer eller mindre accepterade. Även Labours första finansminister, Philip Snowden, byggde sin budget 1924 på låga utgifter, sänkta skatter och mindre tull på te, kaffe, kakao och socker.

Det var först under 1930-talet som William Gladstones idéer började krackelera. Den stora depressionen var ett faktum och keynesianismen kom in på scenen. Det gick inte längre att argumentera för att staten inte hade ansvar för ekonomin som helhet. John Maynard Keynes hade pekat ut låg efterfrågan på varor och tjänster som det stora problemet i den deprimerade ekonomin. Staten måste börja använda statsbudgeten för att styra den aggregerade efterfrågan, gasa i dåliga tider och bromsa i bättre.

Ett nytt ekonomiskt paradigm föddes.

Ur den Labourregering som kom till makten 1945 skapades det som kom att kallas för ”efterkrigstidens konsensus”. Förutom Keynes hade vänsterliberalen William Beveridge stort inflytande över tankegångarna. Alla regeringar oavsett politisk färg accepterade de kommande åren att det hörde till deras jobb att upprätthålla full sysselsättning genom keynesiansk finanspolitik, att de skulle konsultera fackföreningarna, jobba för att landet skulle förbli en blandekonomi, statligt äga kol, gas, elektricitet och järnvägar, samt bygga ut välfärden.

Det var det nya sunda förnuftet.

Det konservativa partiet var övertygat om att de behövde stöd även i arbetarklassen. Även om det naturligtvis fanns kritiker utmanade partiets mittfåra inte det dominerande paradigmet.

Tills Margaret Thatcher kom till makten 1979.

Inflationen hade dragit i väg. Oljekrisen var ett faktum. När  James  Callaghans  vänsterregering  i slutet  av  1970-talet  försökte  ta  kontroll  över de skenande priserna  genom  att  begränsa  löneökningarna  bröt  strejkerna  ut  på  bred  front.

”Missnöjets vinter” kom de kalla månaderna mellan 1978 och 1979 att benämnas. På denna vinter kunde Margaret Thatcher bygga mycket av sitt psykologiska reformutrymme.

Ed Miliband menar att vi i dag befinner oss i ett liknande ögonblick. Krisen har skakat om det vi har tagit för givet. Finanskapitalismens väg är inte längre framkomlig. Det konsensus runt fria marknader, låga skatter och avregleringar som Thatcher formulerade har visat sig skapa ett samhälle och en ekonomi som inte går ihop.

Stewart Wood gillar att prata om det som en bil.
– Efter finanskrisen måste vi vara beredda att öppna motorhuven och titta på de fundamentala aspekterna av hur vår ekonomi fungerar. Det är inte bara ekonomiskt nödvändigt. Det är vad väljarna förväntar sig.

Storbritannien har utvecklats till en så kallad timglasekonomi.

Jobben har skapats i toppen – finansbranschens välbetalda herrar i glas- och stålpalatsen runt Liverpool Streeet. Samt i botten – kvinnorna och invandrarna i den allt större lågbetalda tjänstesektorn.
De där bra jobben i mitten har däremot lyst med sin frånvaro.

Medelklassen är på många sätt de största förlorarna på utvecklingen. Priserna har gått upp samtidigt som reallönerna för medelklassen har gått ner. Huspriserna i London ökar med nästan tio procent varje år. Två läkarlöner räcker knappt för att bo här om man inte har någon form av ärvda pengar eller en fot redan inne på bostadsmarknaden.

Snart kommer det inte gå att bo i London om man inte är bankdirektör. På riktigt.

Dagis kan kosta uppemot tusen kronor om dagen. I medeltal betalar brittiska familjer över hundratusen om året för att ha ett barn under två år på dagis.

Det är på många sätt mycket svårt att leva i Storbritannien.

Så vad hittar man om man som Stewart Wood försöker lyfta på motorhuven i ekonomin?

Enligt OECD är det brittiska skattesystemet bättre på att omfördela resurser än de flesta jämförbara länder. Det gör lika mycket för att minska klyftorna som skattesystemen i Sverige, Norge och Danmark. Trots detta är Storbritannien ett av världens mest ojämlika länder.
Skatterna kan alltså inte vara nyckeln.

Det räcker inte att ”omfördela” tillväxten efter att den har skapats utan politiken måste in i ett mycket tidigare skede. ”Predistribution” är det nya hopplösa ord som Stewart Wood nu ursäktar sig för att han använder.

Men ja, Ed Miliband vill skapa en politisk agenda som utgår från en sorts ”förebyggande fördelningspolitik.”

Det handlar om att utjämna kapitalismens resultat innan den händer. Motverka timglaset innan det står där. Socialdemokrater kan inte bara fokusera på hur resurserna ska fördelas utan måste lägga huvuddelen av sin tankemöda på hur resurserna blir till: det får inte längre ske genom en överdimensionerad finanssektor, det får inte ske på bekostnad av produktiviteten och det får definitivt inte ske på ett sätt som skapar återkommande kriser.

Under åren med New Labour, som både Stewart Wood och Ed Miliband i högsta grad var en del av, var huvudtanken att det inte spelade någon roll hur resurserna skapades. Det var inte något som politiken skulle lägga sig i. Så länge finanssektorn genererade skatteinkomster och regeringen kunde göra rekordsatsningar på offentlig sektor var allt väl.

850 000 nya välfärdsjobb skapades under Labours tretton år vid makten. Problemet var att pengarna kom ur en typ av ekonomi som inte var hållbar.

En ekonomi som skapade ojämlikhet snabbare än vad någon expansion av den offentliga sektorn kunde korrigera.
– Jag oroar mig väldigt mycket för den brittiska ekonomin i dag, säger Stewart Wood. Tillväxten har återvänt och det är bra, den stora frågan är dock vilken typ av ekonomisk återhämtning vi har. Produktiviteten är superlåg, husmarknaden växer med 15 procent per år, återhämtningen bygger på privat konsumtion samtidigt som arbetskraften är dåligt utbildad. Det är så här vår ekonomi har sett ut de senaste 20 åren om man ska hårdra saken. Det är inte den nuvarande regeringens fel, men de gör absolut ingenting för att åtgärda problemen.

Tvärtom. En av den konservativa finansministern George Osbornes reformer är det så kallade ”help to buy”. Staten går in och säkrar huslån till personer som annars inte hade fått lån, man blåser medvetet upp bostadsmarknaden. Samtidigt försöker regeringen stämma EU över de nya reglerna som vill begränsa bonusar.
Det är den gamla politiken och det gamla paradigmet.

Ed Miliband vill något annat.

I medierna anklagas hans stab ofta för att vara en grupp överintellektuella akademiker. De sitter och håller abstrakta seminarier i stället för att bedriva oppositionspolitik.
– Folk anklagar oss för att vara för intellektuella, så vi tänkte hålla ett seminarium om det, har de skämtat.

Stewart Wood kan dock även få ett passionerat uttryck i ögonen och tala sig rodnande om att man minsann inte ska skämmas för att man tror på idéer, ägnar sig åt idéer och har idéer.
– Valet nästa år kommer att handla om ekonomin. Frågan är bara vilken som kommer att vara den ekonomiska frågan. Vad vi lyckades med förra året var att ifrågasätta om återgången till tillväxt och lägre arbetslöshet betydde att krisen var över. Vi lyckades peka ut hur länken mellan högre tillväxt och högre inkomster för vanligt folk har brutits. Den ekonomiska återhämtningen vi ser just nu är en återhämtning för de rikaste. Detta är inte en politisk slogan. Det är en sann observation. Jag tror att det var därför som det fungerade.

Utifrån ovanstående lyckades Ed Miliband nämligen etablera ett nytt politiskt problem: levnadskostnadskrisen (the cost of living crisis) och ordet har i dag blivit samlingsnamn för mycket av vad den brittiska befolkningen känner. Det är en problemformulering som den konservativa regeringen inte längre kan ignorera. Ed Miliband får dock hela tiden kritik för att inte ha kommit med tillräckligt hårda förslag att fylla sina teorier med.

En del åtgärder har annonserats: banker som blivit för stora ska brytas upp. Unga arbetslösa ska erbjudas lärlingsplatser och praktik i industrin (ett initiativ som bekostas med en skatt på bankdirektörernas bonusar). De skenande energipriserna ska åtgärdas med ett prisstopp, ett kontroversiellt förslag som togs väldigt väl emot av vanligt folk. Den brittiska energimarknaden domineras av ett antal jättar som gör rekordvinst samtidigt som de höjer priserna.

Huruvida ett prisstopp kommer fungera i verkligheten är en annan fråga.

Barnomsorgen är ytterligare en grundbult i Milibands reformagenda. 25 timmar gratis barnomsorg i veckan till barn mellan tre och fyra lovar Labour (brittiska barn börjar skolan vid fyra). Dessutom vill partiet garantera att föräldrar med barn i skolan har tillgång till fritids fram till klockan sex på kvällen.
– Ofta när vi annonserar en ny åtgärd får vi en reaktion här i Westminster och en helt annan ute i landet, konstaterar Stewart Wood. Finanskrisen har skakat om de politiska attityderna. Folk är i dag i allmänhet långt till vänster om hela det politiska etablissemanget i ekonomiska frågor. De vill nationalisera järnvägen och förbjuda bonusar. Samtidigt är de långt till höger om alla partier i frågor som gäller invandring och bidragsfusk.
– Storbritannien är ett väldigt tolerant land, säger Stewart Wood med eftertryck. Vi är absolut inte ett rasistiskt land. Jag tror att invandringen har kopplats samman med en vidare ilska mot EU och hur unionen har utvecklats. Det är främst arbetskraftsinvandringen inom EU som debatten handlar om här. Tidigare Labourregeringar försökte med strategin att inte prata om frågan. Jag tror inte att det fungerar. Det förstärker bara känslan att politiker inte är en del av det land de säger sig vilja representera. Vad Ed har försökt säga i stället är att nej, vi kommer inte att vända ryggen till Europa. Nej, vi tror inte att lösningen är att bygga murar runt Storbritannien. Vi tror att lösningen ligger i att ta itu med hur invandringen påverkar förhållandena på arbetsmarknaden. Framför allt botten av arbetsmarknaden.

Här börjar han låta som en politiker.
– Förbättrade arbetsvillkor, åtgärder för att minska svartjobben och höjda minimilöner hoppas vi ska hindra arbetsgivare från att ta in och utnyttja utländsk arbetskraft på det sätt de gör. Men framför allt hoppas vi kunna göra invandringsfrågan mindre giftig. Det gäller att se till att den inte längre är en fråga om hur arbetare ställs mot arbetare i en kapplöpning mot botten och det gör man genom konkreta politiska reformer.

Debatten om invandringen i Storbritannien handlar i hög grad också om en allmän skepsis mot eliterna. I opinionsmätningar är detta exempelvis huvudskälet till att många är positiva till högerpopulisterna i det EU-hatande och främlingsfientliga partiet UKIP.
– Det farligaste är den bild som vanliga människor har av att alla politiker är samma skrot och korn, säger Stewart Wood. Att det inte finns några verkliga politiska alternativ. Brittisk politik är alldeles för mycket en fråga om vad som händer här i Westminster, ett sorts macho-shackspelande. Det går inte att förändra det över en natt, men det går att försöka.

Kan Ed Miliband, en person som aldrig har haft ett jobb utanför politiken, bära en sådan förändring på ett trovärdigt sätt?
– Man måste vara medveten om vem man är. Man kan inte låtsas vara någon man inte är. Det finns inte tillräckligt mycket mångfald i vårt politiska system. Vi har jobbat hårt på att få folk från andra bakgrunder att kandidera till parlamentet nästa val. Vi har fått in ett antal med militär bakgrund, något som Labour traditionellt har haft väldigt svårt med. För Ed personligen har en av de viktigaste reformerna dessutom varit att skapa en skuggregering med 50 procent kvinnor. Man måste ha ett parti som ser ut som landet man vill styra och vi jobbar på det.

Men nej, Ed Miliband är inte populär. Väljarna tycker att han är ”konstig”. Han ser för ung ut och han pratar som en akademiker från norra London.
Vilket han också är.

Detta hindrar inte att sannolikheten för en Labourregering nästa år är hög. David Cameron lyckades inte ens vinna majoritet 2010. Då stod han på höjden av sin popularitet – varför skulle han vinna majoritet nu? Till skillnad från då kommer Liberaldemokraterna om de ställs inför samma fråga hellre att gå i koalition med Miliband. Ed Miliband kan med andra ord bli premiärminister utan att vinna valet. Han kan dessutom mycket väl faktiskt också vinna valet.

Utan att vara personligt populär.
Det skulle i så fall vara ytterligare en politisk grundlag som han bryter mot.
– Vi är inte rädda för att ta oss an saker om vilka alla säger ”så kan man inte göra”. Vare sig det gäller att kritisera bankerna eller medierna, säger Stewart Wood.

Att fjäska för kvällspressen har i brittisk politik varit en lika grundläggande regel som att omfamna budgetreglerna är inom svensk politik. Den brittiska kvällspressen har världens bästa rubriksättare och världens mest oförskämda journalistik. Den är en ekokammare för människors fördomar om invandrare, bidragstagare och ensamstående mammor.
Framför allt har den makt.
Brittiska tidningar tar ställning politiskt, inte bara på ledarplats, utan med all sin journalistik. När The Sun bytte sida från Labour till de konservativa ansågs Gordon Browns öde slutligen beseglat.
Vilket det också var.

När parlamentsledamoten Clare Short på ett seminarium 2004 kritiserade bilderna på barbröstade kvinnor i The Sun, skickade tidningen en hord toplessmodeller hem till henne med buss. ”Tjocka, avundsjuka Clare” lät rubriken dagen efter.

Clare Short förlorade sin plats i parlamentet, men blev omvlad 2005.

Så det var inte konstigt att politiker fjäskade. Tony Blair var gudfar till medieägaren Rupert Murdochs son och David Camerons nära vänskap med redaktören Rebekah Brooks är välkänd.

Som om finanskrisen inte var nog skakades Storbritannien 2011 också av en djup mediekris: det visade sig hur en av Rupert Murdochs tidningar satt i system att hacka mobiltelefoner.

Trots det var många politiker rädda för att kritisera pressen. Ed Miliband gick dock ut med hårda ord och reformer och ja, han överlevde politiskt. Detta är vad Stewart Wood syftar på när han nu försöker sälja på mig bilden av Ed som nördig men modig.

”Om det är något Ed Miliband är bra på så är det just att välja rätt fiender.”

Det nästan mer anmärkningsvärda är dock vad som inträffade i vintras.
Ed Miliband gick i öppen strid mot en kvällstidning. Och vann.

Det var Daily Mail som hade skrivit en ledare om Ed Milibands far i samband med Labours partikongress. Tidningen hade grävt fram en dagboksanteckning från när Ralph Miliband var 17 år. Andra världskriget pågick och den tonårige Ralph Miliband sågade brittisk nationalism. Detta blåstes upp under rubriken ”Mannen som hatade Storbritannien”.

Ed var farlig – då pappa Ralph var en opålitlig judisk socialist, löd den subtila analysen.
Det naturliga hade varit att svälja och gå vidare. Allt annat betraktas i Storbritannien som politiskt självmord. Men i stället skrev Ed Miliband ett svar och han gjorde en teve-intervju.

Tidningen vägrade backa en tum men till kommentariatets stora förvåning fick Ed Miliband stöd.

Nätet fylldes snart av elaka skämt. Folk påpekade det uppenbara: att Ed Milibands far riskerat livet som soldat för Storbritannien, samtidigt som Daily Mail stödde fascisterna.

Kvällstidningskejsaren var naken.
– Vi tror att spelreglerna har förändrats. De ting som man tidigare ansågs ”icke-valbar” för är i många fall något som man måste göra för att återvinna väljarnas förtroende. Inte bara för Labour, utan för politiken som helhet, säger Stewart Wood.

Och om det är något Ed Miliband är bra på så är det just att välja rätt fiender. Hitta dem som ingen vågar ge sig på men som folk innerst inne bara längtar efter att någon ska hugga till.

Det är en förmåga som inte går att underskatta i politiken. Huruvida han också kommer att lyckas bygga om hela den brittiska ekonomin är en annan fråga.
– Det här är vår chans att etablera nya värden i det brittiska samhället, säger Stewart Wood. Ekonomin är bara verktyget.

Det är en parafras på Margaret Thatcher: ”Ekonomin är medlet, målet är människans själ.”

Jag frågar hur Ed Miliband planerar att förändra människans själ.
Stewart Wood skrattar.
– Ed vill inte förändra människans själ, Ed vill skapa en ekonomi som bättre överensstämmer med det här landets själ.

Vi tar hissen ner och pratar om när Ed Miliband nästan badade bastu med Stefan Lö fven.

Alla i den brittiska partiledningen älskar Stefan Löfven. Men in i bastun på de svenska socialdemokraternas kursgård Bommersvik var Stewart Wood och Ed Miliband inte beredda att gå förra året.
– Jag försöker förklara att bastun på Bommersvik är som puben Red Lion här till höger upp mot Trafalgar Square: 50 procent av alla regeringsbeslut har fattats där.

Men nej, en brittisk oppositionsledare kan inte riskera att hamna på bild utan kläder.

Det är en politisk regel som Ed Miliband uppenbarligen inte är beredd att bryta mot.