Den fjärde vägen

I skuggan av finanssektorns dominans har Labourledaren Ed Miliband plockat fram ingenjörslådan. Katrine Kielos om hur Storbritannien ska bli mer jämlikt med ”god kapitalism”.

Ed Miliband älskar svenska socialdemokrater och han kan inte sluta prata om Sverige. Det säger alla. Han är också en nörd. När han inte kan hitta det senaste numret av en relativt obskyr intellektuell vänsterpublikation som han gillar har han sms:at och hört sig för om den har kommit ut. Han borde inte ha tid med sådant tycker de som jobbar med honom. Han är partiledare för Labour. Men det är väl sådan han är. Innan partikongressen skämtades det om att man borde låta honom gå upp på scen och lösa en Rubiks kub, i stället för att hålla tal.

Ed Miliband kan nämligen övervinna en sådan på 90 sekunder. En väluppfostrad judisk pojke från norra London som älskade sin första dator. En ZX Spectrum. Den unge Labourledaren har sedan han tog över partiet för två år sedan varit förvånansvärt konsistent i vad han ämnar göra. Det är ingen revolution, men det är inte heller småpotatis. ”Jag vill rädda den kapitalism som min pappa hatade” säger han.

”Pappa” är i det  här fallet den kände marxisten Ralph Miliband.

Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz påpekar i sin bok Making Globalization Work att John Maynard Keynes har gjort mer för marknadsekonomins överlevnad än samtliga nyfrälsta marknadsfundamentalister genom tiderna.

Hade världen inte följt Keynes teorier efter den stora depressionen på 30-talet och hade vi inte byggt välfärdsstater som kunde skydda människor, då hade kraven på alternativ till marknadsekonomin vuxit sig mycket större. Ed Milibands resonemang bygger på samma logik. Det är bara den politiska reformismen som kan rädda marknaden – genom att kontrollera den. Skapa en mer hållbar kompromiss mellan finans, kapital, natur och människa.

Vi måste börja skilja ut ”bra kapitalism” från ”dålig kapitalism”, menar Ed Miliband. I sitt partikongresstal 2011 deklarerade han att Storbritannien behöver en ny typ av ekonomi: mer långsiktig, mer strategisk, mer produktiv.

Det ska inte handla om att vara emot spelet – att företag tjänar pengar – utan om att sätta nya regler för spelet.

Kända brittiska ekonomer som Robert Skidelsky, Will Hutton och Vince Cable fortsatte tankegångarna: vi ska inte vara emot kapitalismen men vi måste hitta sätt att på ett mycket mer aktivt sätt uppmuntra en kapitalism som inte drivs av spekulation och lånefinansierad konsumtion.

Tiderna har förändrats. Under Tony Blair och Gordon Brown brukade Labour åka till länder som Tyskland och läxa upp dem för deras stela arbetsmarknader. Nu lyfter Ed Miliband i stället fram just den typen av samhällsmodeller som ett föredöme. Den tradition av samarbete mellan näringsliv och stat som vi även har i Sverige. Regeringar som erbjuder strategisk riktning och struktur för företag, fackföreningar, banker, utbildningsinstitutioner och aktieägare att arbeta tillsammans i det nationella näringslivets intresse.

Ed Miliband vill helt enkelt göra om den brittiska ekonomin till att bli mer lik – tja, Sveriges.

Och i ett land som Storbritannien är detta en massiv sak.

Bortsett från nationella klenoder som det statliga sjukvårdssystemet NHS och statstelevisionen BBC var det få länder som gick avregleringens väg längre än Storbritannien. Den brittiska ekonomin är oerhört mycket mer beroende av finansdistrikten i östra London ”The City” än vad USA är av Wall Street.

Och London är en av västvärldens mest ojämlika städer. Det hänger ihop.

Hela 60 procent av de ökade klyftorna i Storbritannien de senaste tio åren beror enbart på finansbranschen. När finanssektorn är den drivande kraften i ekonomin kommer tillväxten att bli ojämlikt fördelad.

”Vi vill ha banker som tjänar landet – inte ett land som är till för att tjäna banker” säger Miliband. Frågan är vad det betyder i praktiken.

Storbritannien har utvecklats till en så kallad timglasekonomi.

Jobben har skapats i toppen – finansbranschens välbetalda herrar i glas- och stålpalatsen runt Liverpool Street. Samt i botten – kvinnorna och invandrarna i den allt större lågbetalda tjänstesektorn.

De där bra jobben i mitten har däremot lyst med sin frånvaro. Och det är dessa jobb som verkligen utjämnar resultaten säger Milibands analys.

I Sverige har de senaste årens borgerliga regeringar med åtgärder som exempelvis rut-avdraget försökt skapa en utveckling mot precis den här typen av timglasekonomi. En stor tjänstesektor ska konstbevattnas fram och på sikt leder det till den typ av strukturella förändringar som just nu skapar stora problem i Storbritannien. Det finns en växande konsensus om att den brittiska ekonomin inte kommer kunna återhämta sig utan en större ekonomisk omställning: det går inte att ha en ekonomi som främst skapar lågbetalda jobb i botten och högbetalda finansjobb i toppen.

Den kommer välta. Igen.

Enligt OECD är det brittiska skattesystemet bättre på att omfördela resurser än de flesta jämförbara länder. Det gör lika mycket för att minska klyftorna som skattesystemen i Sverige, Norge och Danmark. Trots detta är Storbritannien ett av världens mest ojämlika länder. Skatterna kan alltså inte vara nyckeln.

Det räcker inte att ”omfördela” tillväxten efter att den har skapats, utan politiken måste in i ett mycket tidigare skede. ”Predistribution” är det nya hopplösa ord som Ed Milibands folk har uppfunnit för att beskriva sitt ekonomiska projekt.

Det handlar om att utjämna kapitalismens resultat innan den händer. Motverka timglaset innan det står där. Socialdemokrater kan inte bara fokusera på hur resurserna ska fördelas utan måste lägga huvuddelen av sin tankemöda på hur resurserna blir till.

För det är här som de verkligt stora klyftorna också blir till. Detta var vad tredje vägens socialdemokrati missade i Storbritannien.

Vilken typ av jobb skapas? Är det lågbetalda osäkra kneg som människor inte kan försörja sig på? Bildas resurserna bara i toppen på ett sätt som riskerar finanskriser och inte gör mycket för produktiviteten? Eller har vi som land en ”affärsplan” som är hållbar även i längden? På sikt är det de här frågorna – mer än skattesystemet – som kommer avgöra hur ojämlikt ett samhälle blir.

I en tid när andra vänsterledare, som den franske presidenten François Hollande, föreslår 75-procentiga marginalskatter är det kanske logiskt. Om man måste gå upp i den typen av skattenivåer för att utjämna utfallen – vad är det om inte ett bevis för fördelningspolitikens begränsningar?

Ekonomin producerar en sådan hisnande ojämlikhet att inget skattesystem kan hänga med.

Frågan är dock hur långt Ed Miliband kommer att våga gå.

Ekonomerna Michael Kumhof och Romain Rancière hävdar i en rapport skriven för IMF är det bästa sättet att jämna ut utfallen i ekonomin är att stärka fackföreningarnas roll. Det är verklig ”predistributionspolitik” men frågan är hur genomförbar den är i Storbritannien. Facket är inte brett och ansvarstagande som i Sverige utan litet och mer av ett särintresse. Dessutom inte särskilt populärt bland vanligt folk.

Det andra benet i ”predistributionspolitik” handlar om näringsliv och industri. Att höra en socialdemokratisk ledare som Ed Miliband använda ord som företagande, ”god kapitalism” och marknad är provocerande för en del. För om det finns någon inställning som många vänstersocialdemokrater delar med sin svurne fiende Tony Blair är det just idén att politiken inte ska bry sig om näringspolitik eller företagande.

Under åren med New Labour var tanken att det inte spelade någon roll hur resurserna skapades. Det var inte något som politiken skulle lägga sig i. Skatter och offentlig sektor är socialdemokratins verktyg. Så länge finanssektorn genererade skatteinkomster och regeringen kunde göra rekordsatsningar på offentlig sektor var allt väl.

850 000 nya välfärdsjobb skapades under Labours tretton år vid makten. Problemet var att pengarna kom ur en nationell ”affärsplan” som inte var hållbar och som skapade ojämlikhet snabbare än vad någon expansion av den offentliga sektorn kunde korrigera.

Det fungerade inte. Problemet är bara att man inte kan ta en ny samhällsmodell och importera den. Storbritannien kan inte bli Sverige. Eller skaffa sig en tysk arbetsmarknad. Det är lite som en Rubiks kub. Du måste vrida rad för rad medveten om hur det hela tiden flyttar alla de andra. Ett komplicerat tredimensionellt reformistiskt pussel. En investering i förskolan här, praktikplatser inom industrin där – allt i förhoppning om att det till slut ska addera upp till en ekonomi som i grund och botten fungerar annorlunda än vad vi har sett de senaste decennierna.

Det är än så länge oerhört oklart vilket innehåll Ed Milibands så omtalade ”predistributionspolitik” kommer att få. Hans konkreta besked på senaste tiden har handlat om möjligheter till praktik inom industrin. Retoriken om att New Labour fokuserade på att 50 procent av alla i en årskull skulle ta sig till universitetet. Det var rätt och riktigt, säger Ed Miliband. Men nu måste fokus ligga på de 50 procent som inte går vidare till högskolan: hur skapar man bra jobb åt dem?

Gällande näringspolitik har han använt ett rent patriotiskt språk. ”Vi får inte skämmas för behovet av mer patriotism i vår ekonomiska politik”.

Detta låter mer bombastiskt än vad det är. Det innebär mest att man erkänner att de brittiska företagen konkurrerar med de bästa företagen i världen och att de därför behöver uppbackning från politiskt håll. Den här typen av politik kan handla om att arbeta för att behålla högkvarter för stora företag i landet men också att mycket mer aktivt uppmuntra internationella företag att investera i Storbritannien.

Ed Miliband har lyft fram Nissans stora investeringar i Sunderland som bevis för att det kan fungera även i Storbritannien.

Det är viktigt att stå upp mot protektionism men för en ny sorts industriell aktivism. Ed Miliband har lovat att en ny Labourregering kommer att sätta ”Brittisk industri, brittisk design och brittisk innovation i centrum av vår ekonomiska politik”.

Ett av problemen – förutom bristen på konkretion – är att inget av detta låter sig göras utan att ta sig an det stora ekonomiska maktcentrumet i Storbritannien: Londons finansvärld.

Hur gör man den mindre dominerande?

”Sådana här saker fick man inte säga förr. Inte ens tänka”, säger en av de frälsta runt Miliband med den uppspelta min som den här typen av människor får när de börjar tänka kring konkret politik. En reformistisk extas i ögonen. Den som handlar om att skruva på saker långsamt i vetskap om att det kommer att få maskinen att försiktigt vridas. Reform kommer att klicka i reform och hela ångvälten ändra kurs några grader. En massiv operation som aldrig kommer att ses som en massiv operation av de mer radikala. Men som förändrar.

Ett uppspelt ”tänk, bara tänk vad vi kunde göra om vi fick tillgång till spakarna” som det var väldigt längesedan jag såg i ögonen på en svensk socialdemokrat. För frågan är om Ed Milibands kärlek till svensk socialdemokrati är besvarad.

Ja, det är en sak att säga ”vi måste ha banker som tjänar ekonomin, inte en ekonomi om tjänar bankerna”. Det är en helt annan sak att göra det. Ingen vet om Ed Miliband kommer lyckas med sitt projekt. Men de flesta vet vad det handlar om. Och det går inte att säga samma sak om Stefan Löfven. Inte för att det saknas saker att ta sig an.

De svenska socialdemokraterna skulle kunna lova att vända resultaten i den svenska skolan på fem år, avskaffa barnfattigdomen, eller verkligen bestämma sig för att bygga det oljefria samhället.

Ed Milibands projekt är inte vilt och radikalt utan handlar om mindre reformer som tillsammans förhoppningsvis kommer bilda en helhet. Politik handlar om att ta makten och använda makten. Att kunna formulera och precisera sammanhängande reformer.

I Sverige har dock ”regeringsduglighet” blivit mantrat framför andra. Och det har kommit att betyda att med allvarlig uppsyn värna om statsskulden. ”Reformduglighet” talas det mindre om. ”Reformduglighet” är inte samma sak som den så ofta efterfrågade ”visionen”. Det är snarare den där rätta kombinationen av innovation och hantverksskicklighet som krävs för att lösa en komplicerad Rubiks kub av den typ som Ed Miliband har ställt fram åt sig själv.

Och kanske är en sådan precis vad Stefan Löfven saknar.

En reformistisk rörelse måste ha något att göra med händerna.

Annars vet den inte vad den ska ta sig till.

Katrine Kielos

Publicerad i nya Magasinet Arena, nr 6 2012. Beställ 6 nummer för bara 249 kr (ord.pris 395 kr) här »