Jessica Hopper drar sig inte för att ställa komplexa frågor – även när det får henne att framstå som en jobbig typ. Hennes förhållande till musik är helt enkelt på liv och död, skriver Alexandra Sundqvist.
Musikkritikern Lester Bangs är den som kanske allra mest symboliserar en macho rockkritik som sexualiserar och nedvärderar kvinnligt artisteri.
I slutet av 70-talet skrev Bangs exempelvis ”hon är bara en bit kött som resten av dem” om Debbie Harry, frontfigur i Blondie. I inledningen till antologin Rock She Wrote från 1996 konstaterar den amerikanska kritikern Karen Durbin att rockkritiken är mer ”överväldigande manlig än rocken själv”.
Musikkritiken har liksom musikhistorien främst skrivits av män. Vilket så klart fått konsekvenser för vilka som fått plats i den och för hur de kvinnor som ställt sig på en scen beskrivits. Och för hur kvinnliga artisters kreativa uttryck tagits emot, värderats och analyserats i relation till sina manliga jämlikar, män som i sin tur beskrivit kvinnor en masse i sina låtar sedan rockmusikens begynnelse.
Så när den Chicagobaserade musikkritikern Jessica Hopper, tillika redaktör på musiksajten Pitchfork, döper sin textsamling till The First Collection of Criticism by a Living Female Rock Critic vill hon ifrågasätta kanon. Öppna dammluckorna.
Titeln är, som Hopper konstaterar redan på första sidan, delvis missvisande. Rockkritik av kvinnor har tagit plats mellan pärmarna tidigare. Hopper räknar till fem titlar, från slutet av 1960-talet till i dag – däribland Rock She Wrote. Det borde så klart finnas fler.
I de inledande texterna i The First Collection of Criticism by a Living Female Rock Critic gör Hopper, ett inbitet Bikini Kill-fan sedan tonåren, upp med rockhistorien och rocklyrikens innehåll – där kvinnor flimrar förbi i egenskap av musor, mödrar, horor, ex-flickvänner i bland annat The Rolling Stones, Nick Cave och Led Zeppelins låtkataloger.
”Att män skriver sånger om kvinnor är praktiskt taget definitionen av rock’n’roll”, konstaterar hon, för att sedan avsluta texten; ”vi förtjänar bättre sånger än någon kille någonsin kommer att skriva om oss”.
När Hopper riktar blicken mot samtida artister som Miley Cyrus, Lana Del Rey eller Cat Power, gör hon det med nya infallsvinklar. Ifrågasätts Lana Del Reys autenticitet för att hon vägrar att spela med i rockhistoriens gamla myter om hur en kvinnlig artist bör vara (och falla)? Kanske är det hennes kalkylerade måttfullhet och de grandiosa ambitionerna, väl gömda där bakom, som gör henne radikal, i en tid av Mileys, Gagas och Kardashians.
Lana Del Rey utstrålar en air av att hon inte vill underhålla någon annan än sig själv.
Bikini Kill, Babes in Toyland, Fugazi och The Raincoats öppnade Jessica Hoppers ögon för vad musik kunde vara – och visade att det fanns fler roller än en för kvinnor att spela. Och att ett fan var en medskapare, inte en konsument.
Det var inte ”bara musik”. Någonting som en ofta får höra om en ifrågasätter musikens innehåll. Särskilt på feministiska eller moraliska grunder. Hopper drar sig inte för att ställa komplexa frågor – även när det får henne att framstå som en jobbig typ – hennes förhållande till musik är helt enkelt på liv och död.
Bokens tråkigaste sektion är ett kapitel om dåliga recensioner, där Hopper raljerar fritt. Roligast är hon när hon drivs av nyfikenhet och sätter verk eller konstnärskap i ett nytt ljus. För visst finns det en politisk dimension i att Courtney Love 20 år efter att Holes andra och sjukt hyllade skiva kom ut fortfarande måste bekräfta att Live through this skrevs av bandet och inte av hennes geniförklarade make Kurt Cobain från Nirvana.
Eller i att storheten i The Raincoats självbetitlade skiva The Raincoats (1979) ofta beskrivs som någonting slumpartat, någonting som bara blev. Som att punkbandet var vilse i skogen, förvildade och inte visste vad de gjorde. Ett antagande som få geniförklarade musikmän behöver leva med. Döda, eller inte.
Alexandra Sundqvist, journalist
Texten finns i #4 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
