Snälla vita, kan ni inse nu att rasism är en maktfråga?
Trots att det heter att man inte får diskutera integration och invandring blev det valrörelsens mest omdiskuterade ämne. Det intressanta är att SD, som är frågornas främsta bärare, varken är invandringkritiskt eller främlingsfientligt utan är ett rasistiskt parti som vill sätta vita människor främst.
Debatten om integration och invandring är därför en skendebatt eftersom vad SD verkligen arbetar på är att omförhandla rasrelationerna i Sverige.
I Sverige där det inte är accepterat att diskutera rasjämlikhet översätts det till diskussioner om invandring. Men motsatsen till en “invandrare” är i vardagligt tal en ”svensk” och de två kategorierna är fullt utbytbara mot vita respektive ”rasifierade”. Där man tidigare diskuterade olika rasers värde och rättigheter diskuterar man i dag de rättigheter och det värde som ska förlänas svenskar respektive invandrare.
Eftersom graden av svenskhet avgörs av graden av vithet är man tillbaka i ras som bestämmande faktor för människors värde och vilka rättigheter de ska åtnjuta.
Det är värt att påminna om att den biologiska rasteorin konstruerade svarta afrikaner som vita européers absoluta motsats, och i dag ses afro-svenskar som de mest främmande ”främlingarna”, något vi påminns om dagligen när våra vita landsmän tilltalar oss på engelska.
Sett med den här logiken blir SD:s skendebatter plötsligt begripliga. Flyktinginvandringen måste minskas eftersom det är rasifierade som flyktinginvandrar, men invandring från Europa, i synnerhet Västeuropa, är välkommen. Kompenserande resurser som läggs på rasifierade måste tas bort, såsom etableringsstöd och subventioner till den som anställer nyanlända, men SD är inte nyliberaler – stöd till andra utsatta grupper får gärna vara kvar och öka. Ras är också anledningen till att islam seglat upp som det stora samhällsproblemet för SD, eftersom muslimer i huvudsak inte är vita.
På punkt efter punkt kan man visa hur SD:s politik är ett angrepp på rasifierade utan att partiet åberopar ras, men ju tydligare rasismen ändå framgår – som när ledande SD-företrädare går till angrepp mot en rasifierad komiker – desto bättre går det i opinionen.
Det genialiska med den färgblinda strategin är inte att den maskerar rasism utan att den effektivt håller diskussionen borta från frågor som rör rasjämlikhet. En sådan debatt kan inte föras utan att rasifierade släpps in, vilket skulle kunna leda till krav på verkliga åtgärder mot strukturell rasism.
Det leder oss in på majoriteten vita svenskar som faktiskt är mot SD, men som samtidigt bidrar till att rasifierade exkluderas från samtalet och att rasjämlikhet inte diskuteras. Dessa välmenande vita svenskar är tyvärr överens med SD om att rasjämlikhet inte är värt att diskutera i Sverige där, för att använda Olof Palmes ord, ”grumliga rasteorier aldrig funnit fotfäste”. Deras strategi är därför att bekämpa ”fördomar” och ”okunskap” med berättelser om att de flesta muslimer faktiskt är hyggligt folk och med tillförlitligare siffror om invandring som visar att det inte kostar fullt så mycket som SD säger.
Förståelsen av rasism i Sverige är så tömd på maktanalys att vita välmenande svenskars dominerande antirasistiska impuls är att få andra vita människor att inte rösta på SD. De ser heller inget konstigt med att prata om rasifierade svenskar i termer av kostnader.
Journalister är ofta vita välmenande svenskar och förstår – kanske på en undermedveten nivå men likväl helt korrekt – att åsynen av rasifierade svenskar som pratar om rasism och säger annat än att ”vi är lyckliga att ha fått komma till Sverige”, antagligen skulle leda till fler röster på SD. För att vi ska skyddas från oss själva släpps vi bara in i debatten som en bakgrund där vi berättar hur förtjänta vi är av att få fly till Sverige genom att vi får redogöra för hur eländigt vi haft det i våra ursprungsländer. Under tiden kan vita svenskar fortsätta sitt samtal om vad som är rätt nivå på flyktinginvandringen.
Det är möjligt att det här är den bästa strategin för att minska SD-röstandet, men den här afrosvensken ligger inte sömnlös över SD:s opinionssiffror.
Det som oroar mig är afrosvenskars fullständiga maktlöshet. Därför vill jag uppmana vita svenskar att sluta se antirasism som en kamp mot SD eller för bibehållna nivåer på flyktinginvandringen. Det där är utmärkta mål att kämpa för, men kampen mot nyfascism och för en moralisk flyktingpolitik är en annan kamp. Den ska inte föras på bekostnad av kampen mot rasism.
Antirasism handlar om omfördelning av makt och resurser. En verklig antirasistisk politik börjar därför inom partierna där vita människor måste träda tillbaka till förmån för rasifierade. Med det som början kan vi införa en politik som syftar till att reformera hela samhället för att nå rasjämlikhet. För mediernas företrädare handlar det om att utmana den oheliga pakten de har med den rasistiska opinionen och vita välmenande svenskar som håller maktperspektivet borta från diskussionen om rasism.
Om Sverige är redo för detta? Det kan bara vita svenskar svara på.
Kitimbwa Sabuni, organisationskonsult och debattör.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
