Den tysta högervågen

Valsegern kan inte dölja att 2010-talet är högerns årtionde i riksdagen. Håkan A Bengtsson räknar på borgerliga framgångar.

1900-talet var socialdemokratins århundrade. Vänsterblocket har dominerat den svenska politiska scenen det senaste århundradet. Rejält. Om man räknar samman valresultaten till den andra kammaren fram till 1970 och till enkammarriksdagen därefter visar det sig att de borgerliga partierna hade en liten övervikt på 1970-talet, men den var ändå bara 1,6 procent.

Innevarande 2010-tal innebär emellertid ett strukturellt skifte. Högerblocket, Sverigedemokraterna inräknade, har hittills samlat mer än tio procent fler väljare än vänstern. Så sent som 2006 vann Reinfeldts allians med ynka 2,16 procentenheter. Men de två senaste valen har det varit en stor övervikt för högersidan i svensk politik.

1900-talet var folkrörelsernas århundrade och socialdemokratin var en rörelse bland folket. De borgerliga partiernas svaghet har sina historiska förklaringar. De borgerliga partierna var ursprungligen produkter av parlamentariska fraktioner i Stockholm. Om socialdemokratin skolat skickliga ledare har borgerligheten haft en hel del mindre framgångsrika ledare i toppen. Rösträttsstriden, Kreugerkraschen, 30-talskrisen och ATP-striden är några exempel på avgörande historiska händelser eller historiska vändpunkter som missgynnade borgerligheten.

I grunden handlade det förstås om politisk oskicklighet och oförmåga att läsa av tiden och omvärlden. Arbetarrörelsen blev ett slags moralisk stormakt i politiken. Borgerligheten har därför länge präglats av dåligt samvete. Som den numera skakat av sig. För något år sedan gick det så långt att Moderaterna i ett program hävdade att högern gick i bräschen för allmän och lika rösträtt. I skuggan av socialdemokratins långa maktdominans under 1900-talet odlade borgerligheten ett utanförskap men byggde också institutioner – tankesmedjorna – som nu drivit debatten längre högerut än någon kunde föreställa sig för bara något decennium sedan.

Ja, borgerligheten har fått sin revansch. Särskilt de senaste åtta åren. Strategin har varit inriktad på att förändra Sverige och maktbalansen i den socialdemokratiska svenska modellen. I det som den borgerlige ideologen Hans Zetterberg har kallat den ”centrala zonen”. Alltså i de maktbärande och ideologiska institutionerna i och runt politiken och staten, i eliternas nätverk.

Och i Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade borgerligheten ett formidabelt politiskt ledarskap. Reinfeldt och Borg lyckades ena borgerligheten. Historiskt har samverkan varit nyckeln till borgerliga valsegrar, så var det 1976, 1991 och 2006. Borg och Reinfeldt lyckades förvisso inte leverera vad de lovade. Varken i skolan eller i fråga om arbetslösheten. Men på en punkt var de framgångsrika. De bröt socialdemokratins makt och gjorde den svenska modellen mer borgerlig genom mindre ”bidrag” (a-kassa och sjukersättning) och mer ”avdrag” (sänkt skatt på lön, rut och rot).

Moderaternas retoriska förflyttning till rollen som statsbärande parti i mitten öppnade dock flanken för ett nytt högerpopulistiskt parti. Sverige fick aldrig något högerpopulistiskt parti på 1970-talet som exempelvis Norge, Danmark och Finland. Den dåvarande partiledaren Gösta Bohman var på sätt och vis en folklig högerpopulist i moderat kostym. Det fanns inget utrymme för en svensk Mogens Glistrup. Då.

SD brukar av en viss sorts extremliberaler visserligen framställas som ett vänsterkonservativt parti och en avkomma till socialdemokratin och folkhemmet. Men SD är ett, visserligen främlingsfientligt, men också enligt egen utsago nationalistiskt och socialkonservativt parti. Snarare är de en avkomma till de nya Moderaterna. När Moderaterna var fast förankrade långt till höger fanns inget utrymme för ett högerpopulistiskt parti. De nya Moderaterna har gått från oppositionsparti till statsbärande parti och företräder numera en liberal invandringspolitik. Den positionsförflyttningen har öppnat för SD.

Låt oss inte tvivla en enda sekund på att det är flyktingar och invandring som triggar i gång stödet för SD. Men missnöjet närs förstås också av den skadade tilliten och den ökade misstron mellan folket och eliten (som kanske är ömsesidig), även om Sverigedemokraterna även gick fram bland äldre på överklassens Östermalm. Globaliseringen och EU-medlemskapet har gött missbelåtenheten ytterligare. I grunden är allt detta en politisk utmaning som rör frågan om vad demokratin kan leverera. Vänstern och socialdemokratin verkar ha dimmiga bilder om framtiden. SD torgför ett slags utopi för de som misströstar, en tillbakablickande vision om ett Sverige som var en gång. Men som aldrig varit.

1900-talets vänsterdominans i svensk politik kan framför allt tillskrivas socialdemokratin. Det finns inget annat demokratiskt vänsterparti som varit tillnärmelsevis lika framgångsrikt över så lång tid som svenska SAP.

Mellan 1940-talet och 1960-talet hamnade Socialdemokraterna på i genomsnitt 47 procent i valen till den andra kammaren. Nu på det 21:a århundradets 10-tal har Socialdemokraterna hittills snittat på 31 procent.

Skälen till denna försvagning är mångfasetterad: individualiseringen, urbaniseringen, globaliseringen, förändrad näringslivsstruktur och klassamhällets fragmentisering. 1960 röstade över 85 procent av LO:s medlemmar på Socialdemokraterna. Adderas även VPKs stöd bland LO:s medlemmar röstade närmare 100 procent vänster. I år röstade 51 procent av LO:s medlemmar på Socialdemokraterna. Om man lägger samman de röd-grön-rosa partierna röstade 70-procent av LO-medlemmarna vänster (fler än i förra valet!). Det är främst moderaterna som tappat väljare bland LO:s medlemmar till SD i valet 2014.

LO utgör förstås en mindre del av befolkningen än 1960. Sedan länge röstar TCO- och Saco-medlemmar mer som väljarkåren i stort. 56 procent av TCO-väljarna röstade röd-grön-rosa 2014. 50 procent av Saco-medlemmarna.

Redan 1970 beskrev Jan Lindhagen och Macke Nilsson i boken ”Hotet mot arbetarrörelsen” hur urbaniseringen försvagade socialdemokratin. I de växande storstädernas förorter var arbetarrörelsen svagare. I det industriella Brukssverige dominerade socialdemokratin politiken och det civila samhället. Men bruksorterna började dräneras på invånare av den accelererade strukturomvandlingen. Hotet mot arbetarrörelsen kom egentligen inte från borgarna utan från samhällsutvecklingen i sig själv.

Socialdemokraterna har talat om detta i decennier. Men egentligen inte kunnat göra något åt strukturomvandlingen. Jag tror i och för sig inte att Lindhagen-Nilsson kunde föreställa sig dagens gentrifiering och de ökade klyftor som kännetecknar dagens storstäder. Det är nya utmaningar. Ganska långt från brukssamhällenas maktpolitiska geografi. Men i grunden handlar storstadens utmaningar om fördelningsfrågor, som alltid politikens centrala konfliktlinje.

Framför allt Stockholm och de stora städerna har länge varit moderata styrkebälten, framför allt huvudstaden var nyckeln till Fredrik Reinfeldts valseger 2006. Moderaterna är största parti i Stockholmsregionen. Men Moderaterna har tappat mark och förlorade makten i Stockholms kommun. Moderaterna är förstås fortfarande oerhört starka i storstadsregionerna, inte minst i de välmående kommunerna runt Stockholm (samma sak gäller även runt Malmö och Göteborg).

Men det är ändå intressant att i de fyra största städerna styr nu en röd-grön allians med tre eller fyra partier (med Fi som en ny spelare). I storstäderna är Socialdemokraterna försvagade och dominerar inte längre i egen rätt som förr i tiden. Stockholm och andra stora städer i Sverige börjar likna andra stora städer i Europa, som Berlin, London och Köpenhamn, som länge lutat åt vänster. Men de progressiva i storstäderna framstår mer som en regnbågsallians än en förstamaj-demonstration. Hur långt detta bär vet vi inte. Men det är ett nytt politiskt mönster i svensk politik. Moderaternas fortsatt starka ställning i storstäderna och Sverigedemokraternas framväxt runt om i landet ger ändå högern ett fortsatt övertag i väljarkåren 2014.

Socialdemokratin har genomgått en djup ledarskapskris. De senaste årens socialdemokratiska interna härdsmälta ledde till slut fram till att Stefan Löfven hämtades från IF Metall. Magdalena Andersson från Skatteverket. Ingen av dem satt i riksdagen. Nu tar de hand om Sveriges affärer med 31,2 procent av väljarna bakom sig. Kanske inte så illa ändå.