Det är det här vi kommer att anklagas för

Även om alla skulle vara överens om att det kan kallas konservativt att hålla höns är det inget argument mot lokal äggproduktion. Läs Nina Björks krönika från nya numret av Magasinet Arena.

Det ligger i begrepps natur att inte lämna utrymme åt det individuella. En ”penna” är vilken penna som helst – inte just den specifika gula blyertspennan med bitmärken i, med vilken jag skriver utkastet till den här krönikan. Det är ju skönt att språket är sådant, generaliseringarna förenklar.

Att befinna sig i en grupp som delar politisk blick på världen gör det ännu enklare. Alla fattar inte bara ”penna” utan även de abstrakta begrepp som i en politiskt blandad grupp behöver förklaras.

Queerteoretiker frågar inte efter vad du menar med “den heteronormativa ordningen”; marxister frågar inte vad du menar med “utsugning genom mervärde” etc. Sådana där för gruppen grundläggande ord bidrar också till att skapa gemenskap; här inne delar vi blick – här inne delar vi, därför, ord.

I en sådan grupp delar man också ofta invektiv. Att inom den breda vänsterrörelsen kalla någon för till exempel ”konservativ” är inte bara en beskrivning, utan uppfattas också som en indirekt anklagelse.

Ett slags varning, en signal: du är på fel spår!

Varför talar jag om det här nu? Det beror på att jag läste en ledare i Dagens Arena för ganska länge sen. Den var skriven av Daniel Mathisen och var en kritik mot miljö-rörelsen i allmänhet och författaren David Jonstad i synnerhet.

Mathisen hävdade att Jonstads önskan om till exempel lokal hönshållning var sprungen ur en ”konservativ ryggmärgsreflex”, där ”problem inte ska vinnas och överkommas” utan där vi i stället ska ”ducka för dem och gå tillbaka till det trygga”.

Något liknande gäller, menade Mathisen, för hela den svenska miljörörelsen; den bygger på en ”nationell hembygdsnostalgi”. Och i stället för ”att köpa konservativa värden om miljön borde den breda vänstern sluta upp bakom en utvecklingspositiv linje”.

Att jag återvänder till ledaren beror på att jag där ovanligt tydligt tyckte mig se den strategi med vilken den traditionella modernitetskramande vänstern de närmsta åren kommer att möta den radikala miljörörelsen. Det är det här vi kommer att anklagas för.

Det är de här begreppen de kommer att använda för att förklara oss ogiltiga: konservativa, nationalistiska och bakåtsträvande. Ord med speciell negativ bärkraft inom just vänstern.

Hur ska vi svara? Med det självklara: etiketter är inga argument. Så länge man är ense om vad etiketterna betyder kan de användas just för att slippa börja varje diskussion från början. Men när det uppstår oenighet måste vi sluta använda de generaliserande begreppen och i stället bli konkreta.

Det spelar ingen roll om det kan kallas för konservativt, eller nationalistiskt, att efterfråga lokal produktion och konsumtion. De där begreppen når inte fram till sakfrågan. Det viktiga är inte orden utan på vilket sätt det här är negativt för miljön.

Även om alla skulle vara överens om att det kan kallas konservativt att hålla höns är det inget argument mot lokal äggproduktion.

Även om alla skulle vara överens om att det kan kallas nationalistiskt att plädera för att svenskar bör köpa svenskt kött och inte brasilianskt är det inget argument mot närproduktion. De negativt laddade allmänbegreppen får inte gå före innehållet i de enskilda fallen.

Hävdar jag nu att den radikala vänstermiljörörelsen bör vara konservativ och nationalistisk?

Jag hävdar: kalla det vad fan ni vill. Jag hävdar: den radikala vänstermiljö-rörelsen bör vara just en radikal vänstermiljörörelse.

Det kan innebära att ord byter klang, att det som vi brukar använda som invektiv inte längre är invektiv i nya sammanhang. Det betyder framförallt: klimathotet är reellt och när vi förstår det förstår vi också att vi står inför en historiskt ny situation.

”Att föreställa sig ett språk är att föreställa sig en livsform”, skrev Ludwig Wittgenstein i Filosofiska undersökningar. Den livsform där ”utveckling” innebar mer köpkraft och fler jobb åt svensk arbetarklass, fler motorvägar, fler bilar, fler flyg, fler varor, billigare charterresor mer och större och fortare – den livsformen är inte längre möjlig.

Det språk som ackompanjerade denna livsform är inte längre möjligt.

Nina Björk