Det här är enprocentarna

”Det stora när man tittar på ökade inkomstskillnader i Sverige är ökade kapitalinkomster i toppen. Till stor del handlar det om vinster av aktieförsäljningar, i viss mån fastigheter, alltså avkastning på finansiella tillgångar, särskilt aktieägande. Det är det som gör att vi har en yttersta topp som har dragit ifrån.”

Det säger Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi och disputerad i ekonomisk historia, Han forskar om inkomst- och förmögenhetsfördelning, inkomströrlighet och skatter. Även inkomstskillnadernas eventuella effekter på hälsan intresserar honom.

Tillsammans med Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, verksam vid Ekonomihögskolan i Lund och vid Institutet för näringslivsforskning och Therese Nilsson, fil.dr i nationalekonomi och verksam vid Ekonomihögskolan i Lund, har Waldenström skrivit Blir vi sjuka av inkomstskillnader? Där redogör de för vad forskningen säger om inkomstskillnadernas effekter på hälsan. Något stöd för att ojämlikhetsminskning är ett praktiskt instrument för folkhälsofrämjande hittar de inte. Tvärtom visar de flesta studier de gått igenom inte på någon koppling mellan ojämlikhet och ohälsa, och de studier som visar på en koppling visar på relativt små effekter.

Däremot leder fattigdom till dålig hälsa, vilket i sig ofta förvärrar fattigdomen, vilket gör hälsan ännu sämre och så vidare i en negativ spiral. Det är dessutom tämligen väl belagt att ojämlikhet leder till kriminalitet – vilket leder till ohälsa. Svårare är att säga var gränsen går för att ojämlikheten ska leda till kriminalitet.

”Det kan finnas tröskeleffekter där man kan tänka sig att det inte händer något tills man kommer över en kritisk ojämlikhetsgräns där ungdomar börjar bränna bilar och sådär. Inom vissa hägn kan det se ut som att det inte finns någon koppling men så får man en språngeffekt. Helt plötsligt tappar man fotfästet, blir uppgiven och då får kriminaliteten en skjuts”, säger Waldenström.

Dessutom påverkar den rikaste procentens skenande förmögenheter hur resten av samhället agerar. Något som nationalekonomen, ekonomipristagaren och New York Times-kolumnisten Paul Krugman redogör för i boken Bankrutt (2012), där han konstaterar att ökad ”ojämlikhet har lett till för stor konsumtion snarare än för liten, och mer specifikt, att de ökade inkomstklyftorna har fått dem som kommit på efterkälken att dra på sig för stora skulder”.

Krugman hänvisar bland annat till Robert Frank på Cornell University som menar att ”utgiftskaskader” uppstår när de allra rikaste drar ifrån: ”De rika har spenderat mer bara för att de har så mycket extra pengar. Deras utgifter ändrar referensramarna som skapar efterfrågan hos de som kommer strax under de rikaste och rör sig i överlappande sociala kretsar. Så även denna grupp börjar konsumera mera, vilket ändrar referensramarna för gruppen närmast under, och så vidare, hela vägen nedför inkomststegen.”

Det är alltså i konsumtionen vi hittar den verkliga nedsippringseffekten.

Även IMF:s tidigare chefsekonom Raghuram Rajan argumenterar återkommande för hur inkomstojämlikheten är den faktiska orsaken till att medelklass och arbetarklass i USA belånade sig så mycket, via oansvariga och kortsiktigt tänkande banker, så att den ekonomiska krisen blev ett faktum. I stället för att angripa klyftorna valde politikerna en väg med billiga lån till lägre medelklassen.

De flesta kan relatera till hur referensramarna för vad som är rimlig konsumtion, vad man behöver och inte behöver, hur mycket som är nödvändigt att spendera, förändras över tid i en mindre social krets. När en eller ett par personer i en vänkrets köper dyrare skor, vackrare soffa, nyare bil eller plötsligt lånar till en sommarstuga förändras ramarna i hela vänkretsen. Behoven smittar och uppstår plötsligt mer eller mindre hos alla i kretsen.

På samma sätt påverkas vi i våra relationer till de rikare, och de rikaste. Något som marknaden målmedvetet utnyttjar när de säljer till oss. Målgruppen för drömbostäderna i SvD Magasinet eller DN Bostad är förstås försvinnande liten. De som har råd att bränna 18 miljoner, 26 miljoner eller 49 miljoner kronor på en ny lya lär dessutom hitta sina objekt också utan SvD:s hjälp.

I stället är lyxmäklarnas syfte att få alla andra att hemfalla till Robert Franks utgiftskaskader. När vår konsumtion ställs i relation till de rikastes, när den placeras jämsides för jämförelse, blir det lättare att höja sitt privata utgiftstak och ta sig lite större lån eller avstå sparande.

Paul Krugman menar också att det här hänger ihop med hur den amerikanska krisen uppstod. När allt mer av inkomsterna går till en allt mindre del av befolkningen skulle det kunna få effekten att det stora flertalet börjar konsumera mindre. Men så blev inte fallet – i stället drev enprocentarnas allt större vidlyftigheter på konsumtionen i grupperna under, trots att de grupperna inte har fått del av nämnda inkomstökningar.

Den rikaste hundradelens inkomster ökar också på ett sätt som i sig skapar problem. Inkomsterna i toppen är, skriver Krugman, ”mycket mindre relaterade till såväl ekonomiska resultat som bidrag till samhällsekonomin”. Det gör att det lättare uppfattas som orättfärdiga inkomstskillnader – och det gör dem faktiskt mer skadliga.

Daniel Waldenström redogör för samma bild:

”Om man tycker att inkomstskillnaderna uppstår på ett sätt som är rättvist upplever de allra flesta det som mer acceptabelt. Att det har att göra med att en person som jobbar väldigt hårt eller är väldigt duktig blir rikligt belönad. Ekonomer har på senare tid blivit mer och mer intresserade av hur man jämför sig med andra. Får man mer i lön blir man gladare. Men om du får en löneförhöjning och din kollega får en ännu större löneförhöjning försvinner en del av glädjen. Det vet vi att det påverkar hur man trivs på jobbet, om man vill byta jobb, och förmodligen också synen på ojämlikhet generellt sätt. Vi vet att den här typen av rättvisedimensioner, när det blir väldigt stora skillnader, spelar roll. Det kan till och med leda till revolutioner om det går allt för långt med orättfärdig ojämlikhet.”