Boken The Political Web är värdelös för oss som är aktiva med att göra politik på nätet.
Att göra politik på nätet är egentligen ingen större skillnad mot att göra politik utanför nätet. Visst finns det skillnader, främst i hastighet, men dessa ska inte överdrivas. Politik på nätet är som politik i stort men det möjliggör för snabbare genomslag för nya aktivistiska aktörer med mindre ekonomiska resurser men större resurser i humankapital. Nätet är helt enkelt till för dig som är pank, glad och driven.
Eftersom skillnaderna inte är särskilt stora är den övergripande litteraturen på området tillämplig.
Den moderna tidens absoluta klassiker för den politiske nätaktivisten är The Victory Lab. Bokens bärande tes är att politiska aktörer under lång tid glömt vikten av metodologisk utveckling och att politik är en social aktivitet snarare än en rationell övervägning. Vägen till denna slutsats går genom historien och statsvetenskapens syn på data och att testa metoder.
Boken kunde skrivits i princip när som helst under förra århundradet eftersom den grundläggande insikten om att experimentera och mäta är evig. Faktum är att tidiga politiska aktivisters testande av olika sorters pappersbrev för att be om pengar är långt mer relevant för dagens nätaktivister än det mesta av samtidens techno-babbel av “sociala mediaexperter”.
Det är dock först med nätet som verktygen för att arbeta effektivt med data finns tillgängliga för en bredare massa. Den politiska rörelse som bryr sig om data på riktigt går en ljus framtid till mötes i den revolution som Big data innebär.
En annan klassiker på området är brittiska Labours chefsstrateg Philip Gould och hans bok The Unfinished Revolution som beskriver skapandet av New Labour.
Genom den boken, som är en historiebeskrivning, ges en rad konkreta råd om hur du kan jobba med varumärkesförändring och politisk aktivism i form av det dagliga krig som nätet är.
Nätet fanns inte i så stor utsträckning på det tidiga 90-talet men Labours arbete med databaser är minst lika relevant i dag som det var då. Det är ingen överraskning att boken lär vara Schlingmanns favoritbok då den innehåller en i princip färdig karta för att hur man förnyar bilden av ett politiskt varumärke. Förutom det praktiska är boken precis som The Victory Lab djupt underhållande.
Dessa två böckers absoluta motsats är The Political Web.
The Political Web är en ambitiös bok skriven av kommunikationsprofessor emeritus Peter Dahlgren. Boken tar på sig uppgiften att utforska nätets potential och konsekvenser för politiken utanför de ordinarie parlamentariska institutionerna.
Tyvärr har boken djupa pedagogiska problem som härstammar ur att Dahlberg definierat politik på bredaste möjliga sätt. Att han dessutom går igenom en stor rad forskningsfält och finner att de flesta teorier har för- och nackdelar gör det inte tydligare. Resultatet blir att ramverk efter ramverk staplas på varandra tills du som läsare inte längre vet vad det är du läser eller vad som rent logiskt borde undersökas senare i boken. Som läsare känner du dig hjälplös och en punktlista eller två, samt en sammanfattning här och där hade inte skadat. En grafisk framställning hade gjort underverk. Men något underverk kommer aldrig.
Efter en tredjedel av bokens inledande teoretiska del kommer vi till den mer konkreta delen när nätrelaterade fenomen undersöks. Äntligen! Men, där brister det för denna läsare – efter nära 60 sidors teoridel får vi ytterligare ett ramverk. Vi det här laget har vi mött vad som känns som ett dussin och denna läsare kan ha slängt ifrån sig boken i vredesmod.
Märkligt nog är det här boken blir riktigt bra. Dahlberg extraherar ur Laclau och Mouffes diskursteori en enkel men mycket klargörande modell som undersöker Occupy Wall Street som fenomen. I nära 20 sidor excellerar professorn i att analysera och upplysa om rörelsens förutsättningar och utfall. Det är tydligt att författaren har full kontroll över ämnet och teorin. Texten är flyhänt skriven och kapitlet är rent ut sagt spännande. Tyvärr är detta den enda gången i boken där högtflygande teori möter empiri på detta upplysande sätt. I bokens efterföljande kapitel är det som bortblåst och boken avslutas med ett kapitel om kritisk teori som grund för framtida forskning om medier.
Bokens stora behållning är Dahlgrens vägran att hemfalla åt teknikutopism som lösning på demokratins problem. Men han vägrar också att vara pessimistisk; nätet är varken dåligt eller bra för demokratin som sådan utan det erbjuder möjligheter och hot. Forskningen borde därför riktas på de förutsättningar som förändras i och med nätets intåg, menar författaren. Denna inställning hindrar författaren från att köra i diket men allt uppradande av förutsättningar och ramverk gör boken otydlig, lämnar läsaren i sticket och när boken är klar står vi kvar med frågan om vad vi just har läst och lärt oss.
The Political Web passar helt enkelt utmärkt som kurslitteratur eller som underlag för ett akademiskt seminarium där boken kan diskuteras på djupet. Att någon utanför akademin skulle ha någon större behållning av denna bok förefaller ganska osannolikt. Den skulle kunna vara kurslitteratur för att plåga studenter som tror de kan och förstår allt, och få dem att tänka till ett par varv. Men för oss som är aktiva med att göra politik på nätet – jag är redaktör för Alliansfritt Sverige – på daglig basis är boken i princip värdelös. Självklart är det bra att ha en teoretisk grund att stå på men för den praktiskt lagda skymmer boken snarare än belyser. Då är det bättre att som nätaktivist läsa klassikerna – de håller än, då politik i slutändan är en strid om ord, deras betydelse och vilken riktning folket vill att Sverige ska ta.
Robin Zachari
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
