Statsministern var fullvuxen när han skrev om välfärden som ”smittkoppor och aids”. Läs Malin Ullgren om varför Det sovande folket smyger efter Fredrik Reinfeldt från nya numret av Magasinet Arena.
Att skriva en bok är ett sätt att befästa sig. Man materialiserar sitt intellekt med en hittills oöverträffad metod. Artiklar och bloggar kommer och går, men boken, den … Ja, den består.
Trots en förändrad bokmarknad, trots inflationen i ”författarskap”, har idén om boken ännu en tyngd som på inte sätt matchas av tidningsartiklar. Det är evigheten mot tillfälligheten.
Kanske var det därför Fredrik Reinfeldt för tjugo år sedan bestämde sig för att göra en bok av sin politiska själ. Som riksdagsman och MUF:are hade han förstås författat andra slags texter. Men liksom vi andra som skriver för dagsbruk, längtade han kanske efter något som fanns kvar. Efter en form som tillät honom att vandra en bit bort från politikens retoriska allfartsvägar, från PM-prosa och debattestetik: Boken.
Resultatet blev, som många i dag väl känner till, Det sovande folket, som kom 1993.
Det sovande folket tillhör ett slags hybridgenre, där romanliknande ansatser följs av ett politiskt program och en handlingsplan. Den litterära förebilden kan ha varit Ayn Rand.
Det är inte så viktigt att slå fast graden av konstnärlig uselhet i den där boken. Frestande, men inte så viktigt. Viktigt är däremot sakinnehållet, den världsbild och den Sverigebild som framträder genom mannen som nu varit statsminister i sju år.
Jag kom över ett ex på ett bibliotek under valrörelsen 2006. Jag blev uppriktigt förvånad över intensiteten i Reinfeldts sossehat, över formuleringar som förklarade att välfärd var som ”pest, smittkoppor eller aids”. Att hans generation MUF:are odlade raseriet mot socialdemokratin och mot efterkrigs-Sverige som en viktig del av den egna politiska självförståelsen, det visste jag. Men Reinfeldt var ju folkvald och fullvuxen när han skrev? Den där boken var som ett oavsiktligt vittnesmål från en sekt, en sekt som annars lyckades hålla en hyggligt normal fasad.
Det sovande folket har under Fredrik Reinfeldts sjuåriga regeringsperiod inte vållat honom några större mediala problem. Han har knappast pressats hårt angående sin syn på till exempel mentala handikapp.
Man undrar hur soft det hade varit för Håkan Juholt, om han under åren kring de 30 hade kommit fram till att svenskarna är ”mentalt handikappade” och sedan bestämt sig för att den analysen var så klok att han måste låta trycka den i en bok.
En sak är säker: lika frestande som det är att befästa sitt jag och sin tankeverksamhet med Boken, lika jobbigt är det om man inte längre vill ha den där starka manifestationen kvar. För även om de stora medierna inte har jagat statsministern i jakten på tydliga svar om hur han ser på sitt eget tankegods från 1993, så har boken fått ett rikt liv på nätet, i satiren och nu också på teaterscenen.
I en för Reinfeldts del särskilt besvärande sammansmältning mellan gamla och nya distributionskanaler, mellan boken och dess gamla auktoritet och den digitala bokens enkla spridning, finns Det sovande folket för läsning på Alliansfritts sajt. Medan den kunde ha blivit ett rykte som få hade haft möjlighet att själva kolla när exemplar efter exemplar ”försvann” från både folkbibliotek och universitetsbibliotek, fick boken ett nytt och digitalt liv. Som författare lyckades Reinfeldt med det som många drömmer om: att skriva en modern klassiker.
Därför smyger Det sovande folket och dess mest hatiska formuleringar fortfarande efter statsministern och fortsätter att fläcka ner vanliga-medelklasskillen-från-Täby-personan.
Malin Ullgren, krönikör i Dagens Nyheter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
