Bild: SciTechMuseum/Flickr.com/CC
Hade priskommittén svårt att bestämma sig eftersom den belönade motstridiga teorier? Läs Jon Weman om Nobelpriset i ekonomi ur magasinet Arena nr 6.
Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, ofta kallat “Nobelpriset i ekonomi”, gick i år till tre nationalekonomer specialiserade på finansmarknader, ett ämne som onekligen ligger i tiden.
Ekonomipriskommittén tycks ha gjort ett balanserat val: Eugene Fama, en renodlad marknadsliberal, Robert Shiller, med en mer kritisk syn på oreglerade marknader, och Lars Peter Hansen, en räkne- och statistikspecialist vars mättekniska innovationer inte väckt några reaktioner i den bredare samhällsdebatten.
Fama och Shiller är däremot ett lite omaka par.
Famas livsverk är teorin om “effektiva marknader”. Finansmarknaderna, hävdar han, kommer “alltid att spegla all tillgänglig information”.
En enskild placerare kan överskatta en akties värde och en annan underskatta den, men alla placerare tillsammans kommer att finna den värdering som korrekt speglar all tillgänglig information.
Robert Shillers främsta tes är å andra sidan att marknaderna är långt ifrån effektiva och styrs både av känslor och av rationellt bearbetad information.
Han karaktäriserade teorin om “effektiva marknader” som ”det mest överraskande misstaget i hela det ekonomiska tänkandets historia”.
Om Fama givit ett viktigt bidrag till ekonomisk vetenskap, kan verkligen Shiller, vars främsta insats är att vederlägga Famas teori, också ha gjort det?
Det finns ytterligare en ”asymmetri” mellan pristagarna.
Shiller förutspådde ganska träffsäkert finanskrisens utbrott; 2006 varnade han uttryckligen för en brusten bostadsbubbla i USA och svåra efterföljande globala finansiella problem.
Fama profilerade sig å andra sidan med att förutspå att det inte skulle inträffa; enligt hans teori är faktiskt finansbubblor en logisk omöjlighet.
Fama är dock inte den som ger sig i första taget: 2011 ville han i stället omdefiniera begreppet bubbla: “faktiskt, jag vet inte ens vad en bubbla är”.
Förra året lade han, liksom vår svenske Johan Norberg och många andra ekonomer, skulden för det som ändå inträffat på överdrivna statliga regleringar: “finansvärlden var offer för krisen”. Men det mest uppfinningsrika försvaret levererade han 2009: problemet var att spekulanterna inte följde hans teori .
“De allra flesta av dem trodde inte på den effektiva marknadshypotesen … om banker och finansbolag tagit den på större allvar hade de klarat sig betydligt bättre”, bloggade han.
Ointresset för verkligheten har förvisso stolta anor inom just nationalekonomin.
Den nyliberale föregångaren Ludwig von Mises skrev 1949: ”empiri kan aldrig bevisa eller motbevisa ett visst teorem … den slutliga mätstickan för dess korrekthet är enbart förnuft utan stöd av erfarenheter ” och ”om en motsättning uppträder mellan teorin och observationer, måste vi alltid anta att någon av förutsättningarna för teorins giltighet inte var uppfylld, eller annars att det är något fel på våra observationer … så länge vi inte kan finna något fel i vårt tänkande, har vi ingen rätt att betvivla dess riktighet”.
Få har dock gått så långt som Fama och aktivt angripit verkligheten för att den inte följer de teoretiska modellerna och menat att då får den skylla sig själv.
Även i Sverige rådde konsensus om att landet gjort allting rätt genom kreditavreglering på 1980-talet, försvar av den fasta växelkursen så länge det gick 1992, och budgetsanering genom hela 1990-talet, men resultaten blev hela tiden fel.
Först 2008 kunde man se en inflytelserik konservativ ekonom som Lars Jonung ta avstånd från politiken.
På internationell nivå krävdes ungefär 30 års observationer av ekonomiska katastrofer runt om i världen innan till slut (2008–2009) åsikten att åstramningar under lågkonjunktur fördjupar densamma slutade att betraktas som extrem.
Fama är en lysande representant för en ekonomivetenskap som länge klamrat sig fast vid den effektiva marknadshypotesen och försvarat den mot all empiri som verkar visa på motsatsen.
Robert Shiller, å andra sidan, baserade bland annat sin finansmodell på intervjuer med verkliga börsplacerare.
Ekonomipriskommittén har med sitt beslut belönat båda förhållningssätten som likvärdiga.
Men är de verkligen det?
Nationalekonomin har för samhällsvetenskaperna unikt höga anspråk på exakthet och vetenskaplighet – och prisas sida vid sida med naturvetenskaperna som en bekräftelse på det.
Men har det någonsin hänt att säg fysikpriset gått till två motstridiga teorier?
Jon Weman
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
