Elin Bengtsson: Låt mig berätta vad BDSM är

Elin Bengtsson författare och genusvetare. 
Arbetar för RFSU Stockholm.

Våldtäktsåtalet i Lund är bara ett, om än smärtsamt tydligt, exempel på hur BDSM förvrids i rättsliga och mediala sammanhang för att passa heterosexistiska syften, skriver Elin Bengtsson.

Kom alla mina dommes, mina painsluts, mina pervon med sönderrivna strumpbyxor och repmärken runt handlederna, mina älskarinnor och lekkamrater, ta all våldsamhet och ömsinthet i era blickar med er och kom, märker ni vad de gör i vårt namn, hur de förvrider vårt språk, våra praktiker, identiteter; hur de ger heteropatriarkalt våld namn efter oss, det är dags att säga INTE I VÅRT NAMN, det är dags att formulera ett motstånd.

I en rättegång i januari vid Lunds tingsrätt frias en man, anklagad för att ha våldtagit en kvinna. I rätten är mannen och kvinnan i stort sett överens om händelseförloppet. Kvinnan har vid upprepade tillfällen skrikit ”Nej!” och ”Sluta!”; han har då hållit för hennes näsa och mun och hindrat hennes skrik och andning.

Tingsrätten menar att det är bevisat att mannen tvingat kvinnan till samlag med våld. Ändå frias han.  Han har nämligen trott att det de båda ägnat sig åt var dominanssex.

Båda uppger i rätten att ingen av dem fört dominanssex på tal. Att ingen överenskommelse mellan dem funnits om att ”Nej!” och ”Sluta!” inte skulle betyda nej och sluta. Men mannen argumenterar för att kvinnans kroppsspråk sagt honom något annat än de skrik som kommit ur hennes mun. Han anses inte ha haft uppsåt att våldta, och därmed går han fri.

Vad är då dominanssex, om man får tro Lunds tingsrätt? Uppenbarligen rör det sig om sexuella praktiker där någon med våld tvingar någon annan till sex, utan att ha försäkrat sig om att denna handling önskas av den andra och utan att ge denna person möjlighet att sätta stopp för det som händer.

Inte i vårt namn. Låt mig berätta för er, jurister och skribenter, att BDSM är ett samlingsbegrepp för sexuella och emotionella praktiker som kretsar kring maktförskjutning, smärt- och njutningsupplevelser. Det är praktiker som kräver diskussion, omsorg och en aldrig upphörande möjlighet för den person som är bottom att avbryta leken. Börja med att lära er begreppet SSC. Det står för Safe, Sane and Consensual och kan betraktas som grundläggande riktlinjer för BDSM-praktiker. Självfallet existerar ingen objektiv måttstock för SSC, men jag intygar att sex utan möjlighet att avbryta med vare sig ett vanligt ”Sluta!” eller ett avtalat stoppord inte uppfyller ens de mest grundläggande kraven.

Samtycke diskuteras just nu flitigt i medier och samhällsdebatt, med utgångspunkt i flera av de våldtäktsrättegångar som ägt rum på senare tid och som gett upphov till lika delar raseri och uppgivenhet. Vill ni lära er något om samtycke?

Fråga BDSM-rörelsen. Jag vet nämligen inga andra som är lika bra på att diskutera ömsesidighet och gränssättningar i samband med sexuell utlevnad.

”BDSM-utövare vet att våldsamt njutbara upplevelser kräver våldsamt utvecklad kommunikation.”

Jag hävdar inte att det inte existerar BDSM-utövare som överträder andras gränser och begår övergrepp – men BDSM-utövare är i regel mycket bättre på att kommunicera om sex än andra. Varför? För att vi tvingas vara det. Vi vet att samtycke är den avgörande skillnaden mellan rape play och våldtäkt, mellan en pisksession och misshandel.

Slående många av mina vaniljvänner pratar knappt med sina partner om sex. De säger inte att de ogillar att hångla utan föredrar smekningar, och sätter sig inte efter en sexuell upplevelse och diskuterar hur det kändes och vad som kan göras annorlunda nästa gång. BDSM-utövare vet att våldsamt njutbara upplevelser kräver våldsamt utvecklad kommunikation.

Det är dags att kalla saker vid deras rätta namn. Gällande våldtäktsåtalet i Lund, och en mängd andra våldtäktsåtal som ägt rum den senaste tiden, är det namnet inte dominanssex. Det rätta namnet är heteropatriarkala föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet och normer som säger att sex inte behöver pratas om.

Det här är egentligen inte en text om våldtäktsåtalet i Lund. Våldtäktsåtalet i Lund är bara ett, om än smärtsamt tydligt, exempel på hur BDSM förvrids i rättsliga och mediala sammanhang för att passa heterosexistiska syften, på samma gång som BDSM-utövare i samhället utsätts för stigmatisering och förtryck.

Som hbtq-person i vänsterrörelsen är jag bistert medveten om den kamp som förts av queers mot föreställningen att icke-heterosexuella identiteter och praktiker hör hemma i den depraverade överklassen. Diskursen kring BDSM har liknande kännetecken. BDSM framställs gärna som en exotisk praktik där en får lov att sätta på sig glänsande kläder och leva ut sina perversioner på klubbar.

Genom sådana förytligande framställningar osynliggörs hur sexuell masochism och sadism fram till 2009 var sjukdomsförklarat och hur BDSM-utövare trots avpatologiseringen fortfarande bemöts som om de vore psykiskt sjuka, och hur många människor lever i rädsla för vad som ska hända med deras jobb och respekten för deras kroppar och subjektskap om det blir känt att de praktiserar BDSM.

Blacklight BDSM. BILD: Beo Beyond

I Sverige räknas inte BDSM som en sexuell läggning, och ingår därmed inte i diskrimineringsgrunderna (vilket det till exempel gör i Norge). Jag tror inte att förtryck av sexuella minoriteter automatiskt upphör genom utökad lagstiftning, då diskrimineringslagstiftning i nyliberala samhällen sällan ser till förtryckande strukturer (läs gärna professorn och transaktivisten Dean Spades kloka resonemang om detta i boken Normal Life).

Däremot är det tydligt att stigmatiseringen av BDSM-utövare inte har upphört med sjukdomsförklaringens avskaffande, och att BDSM-utövare är utsatta på en mängd sätt som inte uppmärksammas, då BDSM reduceras till något privat och apolitiskt.

Det finns sexualpolitiska aktivister som arbetar med BDSM-frågor – i min tjänst på RFSU Stockholm har jag glädjen att arbeta med att stödja några av dem – men eftersom så få BDSM-utövare upplever att de har möjlighet att vara öppna, försvåras deras arbete. BDSM har på senare tid blivit mer synligt i medier och populärkultur, men jag tvivlar på att det i sig medför minskad stigmatisering av utövare.

Frågan kräver ett intersektionellt perspektiv; mina BDSM-utövande vänner är vita och rasifierade, undersköterskor och kulturarbetare och asylsökande, de är universitetslärare eller har aldrig gått gymnasiet, de är cispersoner och transpersoner; en mängd olika kategoriseringar strukturerar deras kroppar och identiteter, deras möjligheter att vara öppna med sitt BDSM-utövande och möjligheter att göra motstånd när de behandlas illa.

BDSM-utövare är ingen enhetlig grupp, pervovärlden är brokig och består av queerfeminister såväl som av konservativa heterocismän, av människor jag känner solidaritet med och människor som jag inte har något annat gemensamt med än just identifikationen med BDSM-begreppet.

”Att veta att sådana som vi aldrig någonsin skulle bli tagna på allvar i ett våldtäktsmål.”

Vi kallar oss pervon på samma sätt som queerrörelsen tog tillbaka det såriga ordet och gjorde det till sitt. Vi bär smärtan som det innebär att höra sin läkare hånfullt uttrycka: ”Det gör väl inget om det gör ont, det verkar du ju gilla”, sin före detta partner att outa ens BDSM-läggning i en vårdnadstvist i hopp om att få ensam vårdnad om barnen, vi bär den inristade i våra kroppar: tystnaderna, våra egna och andras, som lod runt halsen från alla gånger då någon dragit ett skämt på vår bekostnad eller då någon kommersiell tv-kanal sänt ännu en BDSM-freakshow, alla gånger vi fråntagits våra aktörskap i utsagor om att vi är sjuka, förtryckta eller inte riktiga feminister, smärtan som kommer av minnet av att vara sexton år och sprängfylld av en hemlighet som ingen någonsin ska få veta, av att sitta i parken bakom gymnasieskolan för att berätta för sin bästa vän och inte kunna sluta skaka, smärtan som kommer av att läsa om hur en våldtäktsanklagad man friats av Lunds tingsrätt på grund av att han, med utgångspunkt i den våldtagna kvinnans kroppsspråk, trott att de två ägnade sig åt dominanssex, att veta att sådana som vi aldrig någonsin skulle bli tagna på allvar i ett våldtäktsmål.

Och, självfallet – den smärta som kommer av vetskapen att så länge vi inte själva orkar stå upp och säga att det är nog, kommer vår sexualitet att fortsätta användas som ett heteropatriarkalt svepskäl av personer som saknar kunskaper om vad den handlar om.

Den smärtan måste vi göra politik av.

Jag säger: Kom alla mina dommes, mina painsluts, kom mina pervon med sönderrivna strumpbyxor och repmärken runt handlederna, mina älskarinnor och lekkamrater, ta all våldsamhet och ömsinthet i era blickar med er och kom, ni har lärt mig så mycket om makt och kärlek och performativitet och behovet av att formulera våra begär i ord, jag väntar med bultande handleder, med handen knuten i luften.

Elin Bengtsson är författare och genusvetare och arbetar för RFSU Stockholm.