Du läser en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!
I trädgårdsvärlden, där jag bor på halvtid, finns det ett gäng odlare som just nu överskuggar alla andra: trion Constance ”Connie” Spry, Victoria ”Vita” Sackville-West och Vanessa ”Nessa” Bell. De odlade alla nånstans mittemellan arts and crafts-rörelsen och Bloomsbury-gruppen.
Arts & crafts var västvärldens kanske fredligaste revolutionära rörelse, som försökte störta industrialismen genom att göra jättefin heminredning. Bloomsbury-gruppen var ett gäng brittiska bohemer som får den omtalade dokumentären om skämtet ”The Aristocrats” att framstå som en torr UR-produktion. Skämtet, som egentligen är omöjligt att förklara utan att dra det, handlar om en aristokratisk teaterfamilj som gör de mest depraverade saker som komikern kan komma på. Ibland tänker jag att det kanske var Bloomsbury som inspirerade till skämtet.
Arts and crafts och Bloomsbury peakade ungefär samtidigt, omkring förra sekelskiftet. Connie, Vita och Nessa hade lite av båda i sig. Och just därför är de perfekta just nu. De var hedonistiska, smakfulla, elitistiska och gränslösa. I nutidens ultraduktiga odlingsvärd står de ut som en trubbigt kortklippt långfingernagel på en välmanikerad högerhand. Eller kanske känns de så perfekta bara för att de är vad som skulle hända om Sofia Coppola tog sig an prepper-rörelsen.
Som floristen Constance Spry till exempel. Hon var med och gentrifierade vildmarken East End i London, hon levde ihop med en man som hon inte var gift med och fortsatte samtidigt att obekymrat hänga med sin flickvän, konstnären Gluck. Hon gjorde blomsterarrangemangen till tidernas mest skandalösa bröllop, när kungen sa upp sig för att gifta sig med en amerikansk slinka. Hon uppfann även de buketter som vi idag uppfattar som helt vanliga snittblommor. De där dekadenta arrangemangen som just Sofia Coppolas favoritflorist Thierry Boutemy skapar; den där rufsiga kombinationen av exotiska blommor, torra kvistar och random gröna blad som butikskedjan Bunches säljer: det är Constance Sprys signatur.
Jag tror att de är här för att åter väcka liv i kampen för handsmidda fönsterhakar och för att få ligga med vem/hur många man vill.
En av Connies kompisar var Vita Sackville-West. Som trädgårdsdesigner geniförklarades hon under sin livstid. På postkontoret vid hennes slott var man tvungna att inför en extra postrunda bara för henne, för att klara av att leverera all hennes fanmail. Och när Vita ville ta det lugnt och komma bort brukade hon klä sig som man och åka på kärlekssemester i Frankrike med sin tjej. Sen återvände hon hem till sina barn och den magnifika slottsparken som hon skötte ihop med sin homosexuelle man, Harold. Vita är också den vi kan skylla hela shabby chic-debaclet på. Enda skillnaden mellan nu och då är så klart att Vitas grejer var shabby eftersom de var hundratals år gamla, och chica eftersom de en gång beställts av Englands rikaste och tillverkats av Englands skickligaste.
En av Vitas flickvänner var författaren Virginia Woolf, vars storasyster var Vanessa Bell. Nessa bodde i Charleston House ihop med sin homosexuelle bästis Duncan och deras gemensamma dotter Angelica. Det var också där som den nyfödda bäbisen Angelica för första gången träffade sin blivande man David. Han var pappa Duncans dåvarande pojkvän. Numera är Charleston House, trädgården och hemmet som Nessa skapade, världsberömda, ständigt besökta av en strid ström av hänförda odlingsturister.
Och nu är de alltså tillbaka: Connie, Vita och Nessa. Jag tror att de är här för att åter väcka liv i kampen för handsmidda fönsterhakar och för att få ligga med vem/hur många man vill.
När den här texten trycks har jag hoppat på tåget söderut, för att vintra på kontinenten, precis som Vita och Nessa. På vägen kommer jag att passera Bois des Moutiers, en trädgård beställd av två 30-åriga veganer vid förra sekelskiftet, designad av ytterligare en arts & crafts-odlare: Gertrude Jekyll. Varenda fönsterhake i ”torpet” – som de två teosoferna kallade sitt slott – är handsmidd. I trädgården upprepas gyllene snittet samt siffran sju gång på gång. Ingången vaktas av påfåglar i formklippt buxbom. Just nu finns inget som skulle kunna kännas mer modernt.
Elin Unnes, journalist och författare
Du läser en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
