I sin nya bok Die Idee des Sozialismus har den tyske filosofen Axel Honneth företagit sig att uppdatera socialismen till vår tids realiteter.
Vi lever i en paradoxal värld. I västerlandet är upprördheten över de obscena ekonomiska klyftorna större än någonsin sedan andra världskriget. Samtidigt är bristen på reella alternativ till »den enda vägens politik« större än någonsin.
Socialismen som länge utgjorde alternativet par excellence är i dag i stort sett en död ideologi. Detta beror naturligtvis på att de brott som under 1900-talet begicks i dess namn har diskrediterat den i mångas ögon. Men en annan orsak är att stora delar av det grundläggande idégodset är präglat av 1800-talets industrikapitalism och i princip irrelevant för vår samtid. I sin nya bok Die Idee des Sozialismus har den tyske filosofen Axel Honneth därför företagit sig att uppdatera socialismen till vår tids realiteter.
Ända sedan den franska revolutionen har socialismen ledsagat liberalismen och insisterat på det fullständiga infriandet av slagorden »frihet, jämlikhet, broderskap«. Ur ett socialistiskt perspektiv är det självmotsägande då frihet i liberal, individcentrerad tappning inte fullständigt kan förlikas med jämlikhet och broderskap. Därför myntade de tidiga socialisterna som Saint-Simon begreppet »social frihet«. Tanken är att frihet inte kan uppnås individuellt, eftersom det ständigt skulle innebära kränkandet av någon annans frihet, utan endast kollektivt. På så sätt sammanfaller den franska revolutionens motto hos socialisterna i en enda maxim.
När ideologin började konsolideras i och med Karl Marx etablerades de koncept som enligt Honneth utgör »medfödda defekter«: tanken att endast ekonomin utgör den centrala scenen för kampen om frihetens form, föreställningen om ett redan existerande proletärt subjekt som står i motsättning till kapitalistklassen, samt föreställningen om en med historisk nödvändighet förestående revolution. Tanken på ett enhetligt proletärt klassubjekt kan enligt Honneth möjligen ha varit giltig under en kort tid i industrialismens början. Men under nittonhundratalet har klassen i princip upplösts och ersatts av en pluralitet av subjekt.
Socialismen måste därför enligt Honneth överge dessa idéer och i stället förstås som en historisk »advokat« som i ständigt nya situationer på »experimentell« väg söker riva ner hindren för förverkligandet av den franska revolutionens motto. Genom en höjning av minimilönen här och rätt till könsneutrala äktenskap där görs stegvis landvinningar som ut-ökar den sociala friheten.
Problemet är att Honneth fullständigt avfärdar idén om historiska subjekt. I stället för olika sociala rörelser som förkroppsligar det socialistiska strävandet vill han se dessa institutionella landvinningar i sig som drivande. På så sätt skulle alla medborgare som skriver under på dem mobiliseras och inte bara en särskild klass eller grupp. Men anledningen till att många av dessa reformer uppnås är ju för att de har drivits på av just olika sociala rörelser. För Honneth verkar de bara ske av sig själva utan inblandning från något subjekt. I stället för att anpassa socialismen till vår tid riskerar detta synsätt snarare att ytterligare fragmentera den, vilket ironiskt nog känns ganska passande för vår tid.
Honneths bok är en smidig översikt över socialistisk teori och historia. Men den utlovade uppdateringen är alltför opolitisk.
Jonas Elvander är journalist och utrikesredaktör för Flamman.
Detta är en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
