Erik Berggren: Den aggressiva kärleken

Har våldet att göra med att fotbollen älskas så energiskt? Det frågar sig Erik Berggren.

Många har, efter dödsmisshandeln av en fotbollssupporter i Helsingborg, pekat på sammanflätningen av våld och manlighetsideal som en förklaring. Mot den bakgrunden är det slående att så många experter, krönikörer och lagledare framför allt uttrycker sin, och allas, stora kärlek till fotbollen.

Erik Hamrén pratar inte om annat: ”Jag blir glad över att vi enas runt fotbollen och hur mycket kärlek fotbollen rymmer – men att det ska till sånt här … Den här kärleken borde kunna visas oftare”, säger han till Fotbollskanalen. Andra växlar mellan kärleksbetygelser och krav på hårdare tag. Mats Willner på NT kräver till exempel ”utrotning” av huliganerna för att värna vår ”älskade fotboll”.

Älskar vi verkligen fotbollen allra mest just nu? Det verkar också handla om ett stressat försök att mota en kritisk blick på fotbollen och dess maskineri – industrin, supporterkulturen, den mediala cirkusen och all kärleken, vilket även återspeglas i åtgärdsförslagen.

Den före detta polischefen Björn Eriksson önskar som bekant att bråkmakare portas, mer bevakning och maskeringsförbud. Han sammanfattar det själv med orden ”ta bort lössen”. De är bara 3 procent av publiken, säger han ofta.

I Aftonbladet hänvisar Oisín Cantwell förvisso till att problemet ligger i en manlighetskultur, men även han understryker att det bara är ”vissa män” som är problemet.

Problemet är alltså mycket stort och ganska litet på samma gång. I bakgrunden en diffus, men allt genomsyrande, manlighetskultur som man med en välkommen genusmedvetenhet pekar ut. Men i förgrunden en liten grupp förvirrade, kriminella män.

Få undrar om det som hänt har något att göra med hur fotbollen organiseras, finansieras, repeteras, analyseras och älskas så energiskt. Men kärleken måste väl egentligen skava en del när den nu återigen visat sig vara en spelplan för manlig aggressivitet och misshandel som alltid kräver enorma polisinsatser på skattebetalarnas räkning.

Mer självkritiska toner har förstås hörts. Till exempel från Helsingborgs IF i en artikel i HD (2/4) som reste ett stort frågetecken vid den omhuldade löss-teorin:

”Men hat, glåpord, könsord och svordomar är inget som bara huliganer ägnar sig åt.
– Det kommer också från publiken, den helt vanliga publiken på huvudläktarna. Och det sitter deras barn och lyssnar på, säger Pär Hansson.

Fotbollen har i dag en mycket dominerande plats i människors liv. Den invaderar oss med en kanal per liga, med allt fler och större expertpaneler som analyserar varenda frispark, lårkaka och tröjdragning. Men sällan görs en ”snackis” om det underliggande maskineriet – växelspelet mellan ett gränslöst utbud, en följsam efterfrågan och den svällande mediebevakningen. Eller om oligarkerna som äger internationella lag och spelarna som köps på krita, och om allt detta möjligen kan vara kopplat till supporterkulturen och våldet.

Det stundom bländande artisteriet, målen och de skamlösa filmningarna är förvisso underhållande. Men ibland bjuds vi 90 minuter duggregn, eviga anfallsförsök och missade passningar som slutar i ett snopet 0-0. Det finns också något asketiskt i kampen som supportrarna utkämpar. Vi har ofta hört dem tala om lidandet med laget som centralt i kärleken.

Kyrkan kom på det här marknadsföringsknepet. Just ditt tvivel (på tron och frälsningen) är inte början på insikten om att Gud inte finns, tvärtom, det är Hans prövning av dig. Fotbollströjan är en hårskjorta. Alla verkar inte klara testet lika stoiskt.

Masspsykos säger en del apropå fotbollskultur och huliganer. Det är kanske sant, fast tvärtom. Det är extasen som söks. Den som tar bort oss från oss själva och vår vardag. Men då den sällan infinner sig måste den frammanas på andra sätt. Kanske skall vi tänka på supportern som en besviken älskare, fångad i en destruktiv passion, snarare än i en stärkande relation.

Karl Marx skrev i De ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844 att du kan endast ”… utbyta kärlek mot kärlek, tillit mot tillit, etc … Alla dina relationer till människor och naturen måste vara ett specifikt uttryck för din vilja, för ditt verkliga individuella liv. Om du älskar utan att framkalla kärlek i retur – det vill säga, om ditt älskande som älskande inte producerar ömsesidig kärlek … då är din kärlek impotent – en olycka.”

I fotbollen är supportrarnas kärlek något av en olycka, för egentligen är det en marknadsrelation mellan en underhållningsproducent och en kund, i vilken ”kärleken till laget” döljer just den sidan av relationen. Och när vi låtsas eller tror att vi gör en sak, men egentligen gör nåt annat, växer en inre konflikt i oss som kan leda till olyckor när vi revolterar mot självbedrägeriet.

Under fotbollsglädjen finns förhållanden som måste förträngas om festen skall fortsätta. För en tid sedan släppte International Trade Union Confederation (ITUC) en rapport som bedömde att 4 000 arbetare från Nepal, Bangladesh, Pakistan och Sri Lanka förväntas mista livet i byggandet av fotbollsarenor för slavlöner och helt utan arbetsmiljöskydd när ett stenrikt Qatar nu förbereder VM år 2022.

En annan rapport, också från Storbritannien, visade att våldet i hemmen ökade märkbart i samband med matcher i ligan eller landskamper. ”Män ser på fotboll på tv hemma eller på puben och går sedan och lever ut sin besvikelse på sin familj”, sa kriminologen Stuart Kirby.

I Upplysningens dialektik från 1944 beskrev de tyska filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer hur kapitalismen och nöjesindustrins starka grepp om individerna i USA hade en del gemensamt med det totalitära nazitysklands ockupation av människors själar – deras tänkande, känslor och passioner. Fast i USA via marknaden och drömfabriken i stället för med brutalt övervåld.

I avsnittet om kulturindustrin såg de Markis de Sades beskrivningar av gruppsex som en förebådande bild av massidrottens utveckling i senkapitalismen. de Sades övningar, som han beskrev i detalj som i en teknisk manual, saknade helt själ och sensualism. Kvar blev den kärlekslösa maximen att ”fylla alla hål”. Poängen var att påvisa hur individen obönhörligen förlorar sig själv när upplevelseindustrin fyller varje mediakanal, arresterar alla sinnen och tar sig in i varje kroppsöppning.

I deras ideal för stor konst finns en viktig princip, hämtad från det grekiska dramat. Den måste uppvisa ett misslyckande i sin strävan att efterlikna verkligheten och ta dess plats. Det understryks av kören i masker som bryter fiktionen och av det tragiskt förgängliga som lämnas till betraktaren att reflektera över när ridån går ned. Då får vi så att säga tillbaka oss själva. Denna estetik fick dem att analysera och oroas av den amerikanska kulturens förkärlek för total identifiering, happy ends och oändliga serier och såpor. Drömfabriken stängde för en stund av åskådarens verkliga individuella liv. Inga gåtor, tragedier eller komplexiteter lämnades till reflektion. Det garanterade ett fortsatt begär efter en till fix, nästa film, nästa match.

Det här är både en ganska gammaldags oro och likväl en aktuell kritik. Något misslyckande, i form av ett slut som påminner om att spelet är blott ett spel, bjuder inte nöjesindustrin eller massidrotten på i dag. Vi ser inte på film och matcher, vi följer serier och lag och gränsen mellan liv och fiktion blandas samman och löses upp.

För fotbollssupportern infinner sig paradoxen att samtidigt som han engagerar sig i ”det högsta” i livet så degraderas han till den lägsta formen av konsument: den narkomana, spelberoende och ägda. Kanske gnager underkastelsen extra för huliganen som emellanåt stjäl showen och agerar ut den inre konflikten på ett sätt som medialt överglänser de flesta baljorna den säsongen.

Ja, kanske är det ett slags revolt? Men en tragisk sådan, då den inte kan frigöra sig från fotbollens ideologi och bryta med dess neurotiska överhöghet i livet så att den i grunden ekonomiska relationen blottas – att fotbollen är en vara och supportern en kund.

Jag unnar alla sin passion och tror inte någon idrottspublik är fri från jubel, ilska och tårar. Jag hävdar inte heller att fotboll är så frustrerande så att folk måste börja slå ihjäl varandra för att få fart på festen. Men jag undrar ändå, när vågar vi tänka på om fotbollen kan justeras en smula? Finns det en organisatorisk eller arkitektonisk aspekt på huliganismen som är outredd och som kanske är snäppet smartare än ”polisiär upptrappning”, som Björn Eriksson föreslår?

Under kärleken, den inställda extasen, repetitionen, våldet och hatet håller starka ekonomiska intressen takten. Men så länge diskussionen om fotbollsvåldet fortsätter gömma undan den sidan av saken – kopplingen mellan miljardrullningen och den psykologiska återvändsgränd som supporterskapet som manlig identitet erbjuder – kanske vi borde avfärda den med en parafras på en av Horkheimers berömda one-liners: ”den som inte vill tala om kapitalismen bör tiga också om fotbollen.”

Erik Berggren