Bild: efthimiou
Greklands nazistparti betraktades länge som ett husdjur som skulle göras rumsrent. Alexandra Pascalidou om grekernas uppvaknande i Arena #5 2013.
Allt handlar egentligen om rätt och rent blod. De grekiska Gyllene Grynings-nazisterna drev blodbanker enbart ämnade för greker.
De samlade in rent grekiskt blod för att rädda grekiska liv. De blodtörstiga Hitlernostalgikerna värdesatte det grekiska blodet högre än annat. Nu sitter deras svartmuskiga führer och ledarskiktet bakom galler.
Det har aldrig hänt förr att ett parti och dess parlamentariker häktas och kan komma att dömas på ett trettiotal åtalspunkter. Misantroper misstänkta för misshandel, mord, hot, hatbrott, olaga vapeninnehav och beskyddarverksamhet.
”En högtidsdag för demokratin”, sa många av mina vänner när nazisterna arresterades. ”Demokratins reflexer fungerar”, försäkrade socialdemokratiska Pasoks partiledare som i opinionsundersökningar hade ett väljarstöd flera procentenheter under nazisternas.
Men det är inte bara nazister som värderar grekiskt blod högre än annat.
Början till det som kan bli slutet var den 18 september 2013 när den antifascistiske musikern Pavlos Fyssas mördades av en lejd nazist som förankrat sina knivhugg i partihierarkin.
Det var en ung polis, en 24-årig kvinna, som tog fram sitt tjänstevapen och satte handklovar på mördaren.
En kvinna som till skillnad från vissa av sina kollegor vägrade vissla på någon vaggvisa med armarna i kors.
Det grekiska blodet blev väckarklockan för den slumrande staten som stillatigande stått och tittat på när ett hundratal papperslösa immigranter eliminerats, när meningsmotståndare misshandlats, när homosexuella utsatts för hatbrott, när romska läger och invandrarägda butiker vandaliserats.
Partierna kunde inte ens enas om en ny antirasistisk lag som förbjuder hets mot folkgrupp.
Men Pavlos Fyssas dog inte förgäves. Över en natt blev Grekland en rättstat som slutade blunda.
Mördarna och deras kollaboratörer ställdes till svars. Poliser petades ner eller sparkades. Nazistiska nätverk avslöjades. Telefonavlyssningar publicerades som visar hur nazistledningen velat lasta Kommunistpartiet för mordet genom att ljuga att deras mördare var en ”kommunistspion”.
När Gyllene Grynings soldater nu arresteras en efter en hittar polisen i husrannsakan vapenarsenaler, svastikor, SS-hjälmar från andra världskriget, idolbilder på Adolf Hitler och 430 000 euro i führerns fickor.
Führern Nikos Mihaloliakos som skapade sig en politisk position genom grekernas frustration anklagade den politiska eliten för nepotism samtidigt som han dribblade in sin egen fru Eleni Zaroulia i parlamentet.
När führern nu försöker skaffa sig martyrstatus i Korydallos fullsatta fängelse blir det hans fru som ska samordna det kriminella och kraftigt kvinnofientliga partiets aktioner.
När jag mötte tre av Gyllene Grynings medlemmar för en intervju i min bok Kaos – ett krislexikon deklarerade de att kvinnans plats var i hemmet. Eller bordellen skulle man kunna lägga till eftersom det nu avslöjas att många nazister var inblandade i prostitution och partiledaren själv drev ett ”rosa hotell” som är förtäckt bordellverksamhet.
Nu får fuhrerns fru fullt upp när polisen jagar gömmor runtom i landet där Gyllene Gryning samlat vapen för det inbördeskrig de planerade där judar, muslimer, immigranter, homosexuella, vänstersympatisörer, anarkister och andra störande moment skulle elimineras.
Med andra ord inget nytt i deras nazism.
Utrotningen skulle uträttas av snaggade, svartklädda, storväxta soldater som efter långvarig arbetslöshet och håglöshet hittade något att hata.
Enligt tidningen To Ethnos avlönades arbetslösa muskelberg ur partikassan för att mörda och misshandla människor.
De skuldtyngda skattebetalarna finansierade med andra ord Gyllene Grynings hatbrott. Hittills har de fått mer än en miljon euro i partibidrag och ingen vet exakt hur många de lyckats döda för det beloppet.
Innan de hjärntvättade soldaterna kastades ut i gatustriderna tränades de av bland andra poliser i kampsport och vapenhantering på gym.
Att följa medierapporteringen dessa dagar är som att öppna Aiolos askar där den mytologiska figuren förvarade vindarna.
Hårda, iskalla vindar som grekerna inte kan värja sig emot när hundratusentals barnfamiljer inte ens har råd att betala elräkningen.
Med ljuset släckt kan mörkerkrafterna härja fritt.
I en grekisk dagstidning som gick i konkurs och återupplivades av ett journalistiskt kooperativ publiceras en satirisk skiss/ teckning där gubbar skrubbar bort svastikor och torkar blodpölar på golvet i ett grekiskt tempel.
”Ursäkta röran, vi torkar bort lite blod” står det i en pratbubbla.
”Ingen fara. Vi är också ute efter blod” svarar Trojkans svartklädda kostymer.
Trojkan som skissat ett stålbad som kostat mer än 4 000 självmord på bara några år, rekordhög arbetslöshet, dagliga dramer, total utförsäljning av offentlig egendom, nedläggningar, företagskonkurser och omedvetet rullat ur blodröda mattan för nazister.
I min grekiska radio är programledaren lyrisk. ”Äntligen kan vi spela glad musik efter flera månaders sorgesånger” säger hon. Själv har jag svårt att vara så där odelat glad.
Premiärminister Antonis Samaras förväntas utlysa nyval för att ersätta de parlamentariker som förhoppningsvis fängslas.
Trots att Gyllene Gryning fortfarande är Greklands tredje största parti minskade mordet deras väljarstöd med fyra procent.
De återgick till sitt gamla högerparti, Nea Dimokratia, som styr landet. Regeringspartiet som nu proklamerat nolltolerans mot nazisterna kan andas ut.
Nu har de äntligen fått ett försprång mot Vänsterkoalitionen Syriza som de hade hack i häl.
Nu slipper alla partier våndas över att Atens nästa borgmästare såg ut att bli nazisten som attackerade två kvinnliga vänsterpolitiker i direktsänd tv.
Nu kan det politiska etablissemanget enas i en kollektiv utandning och peka finger mot fascisterna, nazisterna och rasisterna.
Ett finger som även pekar på dem själva eftersom många med sin rasistiska retorik matade det nazistiska monstret med blod och behandlade det som ett husdjur som skulle göras rumsrent.
Alla de som i en populistisk frenesi och politisk apati inte reagerade förrän det var rent grekiskt blod som spilldes.
Grekiskt blod som fick dem att inse att nazismen inte har några vänner. Den har bara offer.
Alexandra Pascalidou, journalist och författare till Kaos – ett grekiskt krislexikon
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
