Per Wirtén: EU måste politiseras

Att politisera EU måste inte betyda fler NEJ-partier. Det kan lika gärna innebära en livlig och sofistikerad debatt om EU:s viktiga vägval.

Varje gång ett nytt EU-fientligt parti etablerar sig går det en elektrisk stöt genom Europa; senast när UKIP i april räknade in rekordröster i brittiska lokalval. Men den förvåning som varje gång drabbar det politiska etablissemanget känns lite underlig. EU-fientliga partier är ju sedan länge etablerade i många europeiska länder och har blivit normala inslag i politiken.

I sin avhandling försöker Göran von Sydow fixera de politiska förhållanden som gynnar EU-kritiska partier. Finns det något utanför partierna som gör dem framgångsrika? Det visar sig svårt att hitta entydiga svar. Han har som statsvetare ändå begränsat sig till politikens institutioner; en väldigt insnävad värld av valsystem, partistrukturer, folkomröstningar och regeringsbildningar. Men på vägen gör han en hel del iakttagelser.

Sammanhanget är dramatiskt. Eurokraschen har spetsat till en politisk kris som länge plågat EU och i grunden handlar om demokratins former. Européerna verkar helt enkelt ha tagit sina nyvunna EU-medborgarskap på större allvar än de politiska eliterna räknat med. Förr var diskussionerna begränsade till några kvarter i Bryssel och regeringskanslierna i olika huvudstäder. Men sedan Maastrichtavtalet 1992 har de successivt spridits över hela kontinenten, och med eurokrisen har förändringen fullbordats. Medborgarna vägrar sitta passiva på åskådarläktaren, alla har en åsikt och vill göra sin röst hörd. Det är en förändring, en öppning av de slutna rummen, som politikens etablissemang vägrat välkomna — eller ens erkänna. EU har helt enkelt inga fungerande system för politisk opposition. Vivien Schmidt har träffande beskrivit EU som en ”polity without politics”. Med det menar hon att EU blivit en politisk gemenskap (polity) som fortfarande saknar politik i ordets djupare betydelse (politics). Unionen präglas fortfarande av expertstyrd strävan efter konsensus i stället för öppen idépolitisk strid om hur framtiden ska se ut.

Jag tror Vivien Schmidt fångar krisens kärna. Den som är mot EU:s politiska vägval blir lätt oppositionell mot gemenskapen som sådan. Man säger då inte nej till inskränkt åtstramningspolitik, utan nej till hela EU. Göran von Sydow citerar statsvetaren Peter Mair: ”När vi inte kan organisera opposition inom EU, blir vi nästan tvingade att göra det mot EU. Att vara kritisk mot den politik som kungörs från Bryssel innebär att man blir kritisk mot gemenskapen (the polity); att ha invändningar mot processen blir att vara mot produkten.” Läget är farligt. Tomrummet kan fyllas av vad som helst. EU-fientligheten utvecklas hur som helst.

Göran von Sydow intresserar sig för de glapp som finns mellan den EU-skeptiska opinionen, som växer, och de ofta svaga valresultat EU-fientliga partier gör. Är motståndet ett sovande vilddjur?

När han börjar jämföra situationen i olika medlemsländer avslöjas hur komplicerad situationen är. Det är svårt att hitta de generella mönster han söker efter. Varje land är unikt. När jag i ett annat sammanhang läste Eurobarometerns stapeldiagram från hösten 2012 slogs jag av samma svårtolkade komplexitet.

Några exempel: Politiken i Danmark, Frankrike och Nederländerna har präglats av EU-skeptiska partier de senaste tio åren. Men 2012 tillhörde deras folkliga nejopinioner ändå Europas klart svagaste. Länder som drabbats hårt av eurokrisen, som Spanien och Grekland, misstror EU stort men har ändå starka opinioner för fortsatt medlemskap. Européers förtroende för EU har sjunkit dramatiskt sedan krisen slog till, men är fortfarande högre (!) än det medborgarna har för sina nationella regeringar och parlament.

Eurobarometern visar också att de flesta, 52 procent, anser att EU fattar fel beslut. Hösten 2012 kan man anta att de som svarat i första hand tänkt på krispolitiken, det vill säga åtstramningsdoktrinen. Men hur ska de kunna göra sin opposition hörd och ändra politikens inriktning?

Svaret är egentligen enkelt. EU behöver politiseras och demokratiseras för att övervinna det farliga läge Vivien Schmidt beskrivit.

I sin avhandling definierar Göran von Sydow politisering som närvaron av nej-partier.

Jag tycker det är ett märkligt begränsande synsätt. Politisering sker ju på många sätt, inte bara genom partipolitiken. Tyskland saknar EU-fientliga partier, men har en offentlig debatt om EU:s vägval som är livlig, sofistikerad och uppenbart har politiserat Europafrågorna. Sverige är visserligen, tillsammans med Frankrike och Danmark, det land som har störst nejpartier (SD och V), men har ändå en offentlig debatt som är avpolitiserad och närmast apatisk. von Sydow har rätt i att nej-partier framkallar en initial konflikt kring EU, men deras ståndpunkt är samtidigt begränsad. Det ligger ju knappast i deras intresse att hitta lösningar på EU:s demokratiproblem. De skapar viss konflikt, men inte den viktigare politiseringen. De kanske till och med blockerar den?

Per Wirtén