De mediala debatterna bidrar intensivt till bygget av en diskursiv mur mellan »vi« och »dem«, mellan de som får komma in och de som inte får.
Hej,
När invandring diskuterats intensivt det senaste året, så har vissa vänner, som jag tidigare uppfattade som liberala i invandringsfrågan, börjat fokusera på problemen. Invandrarna ses som lågutbildade personer som kostar för mycket. Jag blir ledsen när vänner plötsligt börjar se på invandrare som annorlunda än de som redan bor i Sverige. För mig känns det som ett svek när de inte försvarar människors rätt till asyl. Har mina vänner förändrats i och med den senaste tidens debatt, eller har de kanske alltid tyckt så här innerst inne?
Hälsningar, Martina
Filosofen svarar:
De intensiva debatter om invandring som har drivits i olika medier har präglats av mycket tvetydighet. Invandrarna diskuteras som både »resurs« och »hot«, potentiella bidrag till välfärd likväl som aktiva hinder för dess utveckling. Invandrare är »både och« och/eller »antingen eller«. Båda sidorna, för eller emot, har emellertid något gemensamt. De delar övertygelsen att de är »de andra«, att de är »de främmande«. Sägs det »de andra« då hörs samtidigt ett »vi«.
De mediala debatterna bidrar intensivt till bygget av en diskursiv mur mellan »vi« och »dem«, mellan de som får komma in och de som inte får, en mental mur som verkar bli alltmer »naturlig«. Med tiden blir det svårt att se skillnaden mellan att erkänna de andras differens och att exotisera, stigmatisera och exkludera de andra. Det blir därför lätt att övergå från en välvillig till en illvillig inställning och från en gästfri till en främlingsfientlig attityd gentemot invandrarna, dvs. gentemot »dessa andra«.
De andra som ska skyddas eller de andra mot vilka »vi« ska skyddas presenteras alltid som ett hot. De är ett hot för att de för in det obekanta i vad som är bekant. Ett sätt att förhålla sig till detta hot är att låta de andra utvisas och bygga mentala och fysiska murar. Ett annat är att göra sig bekant med det obekanta som de andra för med sig, genom att »översätta« det till det »egna« språket. Problemet är dock att det främmande bär med sig det o-översättbara, det o-jämförbara. »De andra« bär med sig mycket mer än sina andra seder och vanor. De bär med sig ett rop för annanblivande.
Ty i mötet med det främmande blir man själv förändrad. Många argument för att försvara en mer stängd invandrarpolitik åberopar behovet att skydda »våra« barn från dessa »främmande« kulturer som inte kan respektera vare sig kvinnor eller västerländska värderingar.
Hannah Arendt skrev en gång att grundmisstaget i sådana argument är att de inte vill inse att »våra« barn, att ett barn är en främling som kommer till världen. De andra finns inte. Innerst inne är vi alla främmande för oss själva. Innerst inne är vi alla främlingar på många olika och främmande sätt i en gemensam värld, i en värld som ständigt måste byggas på nytt.
Marcia Sá Cavalcante Schuback, professor i filosofi på Södertörns högskola
Läs psykologens svar på samma fråga här.
Detta är en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
