Det förs ett lågintensivt krig mellan föräldrar och lärare på Sveriges skolor. Den före detta rektorn Vesna Prekopic besöker gymnasiet där hon chefade för att ta reda på vem som egentligen har makten.
Natalie Gabriel är lärare i engelska och religion på Tumba gymnasium. Hon berättar om hur hon hösten 2011 blev kontaktad av mamman till Johan. Johan har missat mycket av undervisningen på grund av hög ströfrånvaro.
I oktober börjar Natalie att skriva upp frånvarotillfällena.
Anteckning: Måndagen den 17/10 kommer Johan sent igen. Jag har ofta sett att han sitter i rasthallen och umgås med vänner, precis som nu. När jag ser honom i rasthallen den här gången frågar han mig när lektionen börjar och jag svarar att den började för tio minuter sedan. Johan sitter kvar. Efter ytterligare 10 minuter kommer Johan in i klassrummet och inser att han inte kan göra sina uppgifter eftersom han inte har med sig sitt material. Han säger att han ska gå och hämta det i sitt skåp och jag svarar att det får han göra men att hans frånvaro kommer att summeras tills han kommer tillbaka. Detta upprör Johan. Han stormar ut och kommer inte tillbaka till lektionen, som pågick 60 minuter till.
Natalie mejlar mentor som mejlar mamman som låter meddela att hon är upprörd över Natalies bristande kontaktförmåga. När sedan Johans studieomdömen visar att han varnas för att inte ha uppfyllt målen på grund av uteblivna inlämningar, blir mamman upprörd och ifrågasätter uppgifternas relevans.
Johans mamma Agneta tycker inte att det är rimligt att Johans lärare förväntar sig att han själv ska säga ifrån när han tycker något är svårt i skolan. För att hennes son ska klara sig bättre föreslår hon att skolan ska ge Johan dubbla upplagor av allt material som används i skolan, så att Johan kan ha en uppsättning hemma och en i skolan. Det är tydligen för mycket att begära att en 16-åring ska komma ihåg vad som ska tas med eller inte till skolan.
Sedan följer upprepade förtydliganden om vad som är vems ansvar att göra för 16-åringen.
Anteckning: När Agneta otaliga gånger under samtalet förtydligat vad som inte är hennes ansvar i denna situation påpekar jag att det faktiskt är hennes ansvar som förälder att höra av sig till skolan om faktorer som kan leda till problem i Johans skolgång, t.ex. läs- och skrivsvårigheter, som skolan inte kan känna till på annat sätt. Då blir hon upprörd igen och meddelar mig att jag inte ska säga åt henne vad som är hennes ansvar och inte. Hon har tagit sitt ansvar som förälder genom att ta sig tiden att ringa mig och ”ge mig 20 minuter av hennes tid” (detta upprepas vid flera tillfällen) och att hon i fortsättningen inte tänker tala med mig om hon ska behöva höra att hon inte tar sitt ansvar.
När jag tar del av Natalies erfarenheter av att verka i en kunden-har-alltid-rätt-verksamhet, tänker jag att hon och många andra med henne befinner sig i ett ansvar kontra frihet-dilemma. Eleverna fostras genom hela skoltiden till mer och större personligt ansvar för sina studier. Samtidigt är det lärarnas ansvar att skapa förutsättningar för elevernas lärande och resultat. I denna balansgång tar sig föräldrar rätten att kräva saker av lärarna, att utöva sin makt över dem.
Och med detta yttre tryck, som innefattar föräldrar, politiker, experter, den allmänna opinionen, så påverkas den professionella autonomin.
Tomas Englund beskriver i forskarantologin Skolan ut ur krisen (Tankesmedjan Tiden, 2014) hur den så kallade Maktutredningen, som pågick 1985–1990, var startpunkten för ett utbildningspolitiskt systemskifte där skolan sades behöva mer föräldrainflytande för att kunna stärka individens enskilda rättigheter. Denna syn på rimligheten och rättigheten för resursstarka föräldrar att utöva sitt inflytande på barnens skolgång tydliggjordes också i läroplanen från 1994.
Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter och friskolevurmare, har hävdat att ”försämringen av den offentliga skolan under 1970- och 80-talen skapade ett föräldramissnöje som fick sitt utlopp i friskolereformen. Friskolorna hade aldrig kunnat växa så som skett, om inte många, många föräldrar haft egna erfarenheter av brist på ordning, struktur, arbetsro och ambition i de offentliga skolorna”.
Det låter som att det var medborgarna som efterfrågade mer föräldrainflytande, när det snarare var politikerna som ville öppna upp en ännu oprövad marknad. Individens oändliga valmöjligheter skulle i konkurrenskraftens namn även in i skolans värld.
Det fria skolvalet har bäddat för föräldramakten. Men när rektor Camilla Bergman sammanfattar de olika lärare–förälder–elev-situationer som hon mött, tycker hon ändå att det är anmärkningsvärt att föräldrar i så hög utsträckning tar sig friheten att ifrågasätta lärarnas kompetens.
– Historiskt sett har ju skolan åtnjutit mycket respekt och anseende. Nu är det fritt fram att spotta på bildning, utbildning och alla som tror att de kan någonting. Kunskap och bildning har blivit något att förakta. Det är sorgligt, säger hon.
Kanske är det så att titlar inte ska underskattas. Byråkratin skulle inte försvinna om skolan återförstatligades. Men mellanhänderna skulle tas bort. De kommunala mellanhänder som kan hejda en penningpåse på väg till verksamheten. Möjligheten för tjänstemän och politiker att fatta centrala ekonomiska beslut som påverkar skolans lokala verksamhet. Men kanske är det framför allt så att om alla inom skolan börjar agera som om det är de som vet bäst, så löser sig mycket annat.
Hur ska kommandot över verksamheten tas tillbaka? Vad betyder det att vara lärare på 2010-talet? Vad kan lärare hantera och vad ska de hantera? Hur står de emot yttre tryck? Går det att stå emot det?
Det är klart det gör. Vi kan börja med att protestera mot den bild som cementerats om skolans oduglighet. Vi kan fortsätta med att börja vara stolta över allt bra som görs och anstränga oss för att göra saker bättre.
Jag slutade som skolledare när jag ledsnat, men innan jag börjat protestera. Innan jag börjat protestera när föräldrar krävde att jag och lärare skulle sitta i förhör om vad som gjorts och inte gjorts, utifrån deras bild av kunskap och kvalitet. Protestera när lärare ropade på hårdare tag från skolledningen för att lösa praktiska klassrumssituationer. Jag borde ha skyddat de lärare jag bar ansvar för när de angreps orättfärdigt. Jag borde alltid, alltid talat om vilket fantastiskt jobb de gjorde. Och andra borde gjort detsamma för mig. Vi borde gjort det för att själva höja och skydda både vår interna yrkesstolthet och externa status.
Detta är ett utdrag ut ett reportage publicerat i Magasinet Arena #6 2014. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
