Nej, Bob Dylan är nog inget stort fan av så kallad klassisk musik. I sin självbiografi, Chronicles, går han i ett avsnitt omkring i en lägenhet i Greenwich Village som han lånar, där det finns en stor skivsamling. Mycket modern jazz, men också klassiskt. Franz Liszt – det gillar han.
Ett piano kan låta som en hel orkester. Han drar ut en vinyl med Beethovens pianosonat Pathetique. Det melodiska i den uppskattar han. Men: ändå låter det som en massa »rapande« och ljudet från andra »kroppsfunktioner«. Det var lustigt, skriver Dylan: det här låter ju som musiken till en tecknad film.
Faktum är att det är träffande sagt: Det finns en exakthet i all noterad musik som gör den kompatibel med den tecknade filmens lika nödvändiga exakthet. Jag har i denna spalt tidigare och med stöd av självaste Frank Zappa hävdat att klassisk musik och popmusik är besläktade: formelmusik. Men Bob Dylan växte rakt ur countryn, bluesen, rocken; i hans öron kan då en pianosonat skrumpna till en rapande exakthet.
Det finns heller inga stråkarrangemang på Dylans många plattor. Det enda undantaget är när någon producent la på smöriga stråkar till den vackra, lite irländska balladen »Belle Isle« på Self Portrait.
Plötsligt denna fiol! Varje Dylanpojke och Dylanflicka ryckte nog till där.
Därför känns det fortfarande en smula överraskande att se detta framför sig: En sommardag 1975 i New York rullar Dylan fram i baksätet på en gammal grön kärra på väg till studion för en inspelning och på gatan råkar han få syn på en mycket ung kvinna med ett fantastiskt hårsvall som i handen bär ett fiolfordral. Bilen stannar. Dylan frågar kvinnan om hon kan spela på den där fiolen. Ja. Och spela bra? Ja, väldigt bra, svarar hon. Och någon timme senare står Scarlet Rivera där med sin fiol och spelar tillsammans med Bob Dylan på sångerna på albumet Desire.
Scarlet Rivera, som egentligen heter Donna Shea, kommer från Chicago och är klassiskt skolad. När Dylan tittade ut genom bilfönstret och fick syn på henne den där dagen förändrades hennes liv. På Youtube kan man se henne berätta om det. Hon ser det själv som ett slags mytologisk händelse. Albumet Desire är ingen av Dylans största plattor, men en av hans mest egenartade. Den känns som en lång liveinspelning och det som gör soundet verkligt originellt är Riveras fiolspel. Sekunden då jag första gången släppte ner grammofonnålen på det första spåret, »Hurricane«, finns ingraverat i mig själv just som ett spår: Plötsligt denna fiol! Varje Dylanpojke och Dylanflicka ryckte nog till där.
Oftast spelar Rivera låga, ackompanjerande toner under Dylans röst, men ibland sliter sig fiolen loss och definierar låten och ger den dess driv. Genom hela plattan hörs Riveras fiolspel. Det finns underbara foton från inspelningarnas där en beundrande Dylan blickar mot violinisten som ödet sänt honom.
Scarlet Rivera var med på den berömda turné som följde men försvann därefter ur rockhistorien. Hon har givit ut många egna plattor sedan dess, oftast med ganska smörig keltisk folkmusik.
Men det där magiska ögonblicken finns kvar: Mötet på en gata och plattan Desire. En klassisk violin dök genom Dylans låtar.
Av Göran Greider
Detta är en text publicerad i Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Prenumerera här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
