“Namnet öppnar sinnena och vänder med fem ord på hela formen när den proklamerar det vanliga och det ordinära som det viktiga.”
Länge hade jag den som ringsignal på mobilen. När den ljöd i tunnelbanan eller på en landsbygdsbuss genom Västerdalarna märkte jag att folk lystrade till, som om något helt nytt äntrat luften. När den hördes i en park kunde en och annan plötsligt blicka mot himlen efter ett järtecken. Till slut bytte jag ut den eftersom den drog till sig så mycket uppmärksamhet.
Fanfar för den vanliga människan, Fanfare for the Common Man, av Aaron Copland (1900–1990), är nog den mest kända fanfaren i vår tid, möjligen i konkurrens med Star Warsfilmernas fanfar.
Aaron Copland blev under nittonhundratalet den mest populäre och mest amerikanska av alla tonsättare (hade inte George Gershwin dött så ung hade nog Gershwin fått den rollen). Han kom från en judisk familj som immigrerat från Lettland och familjenamnet var egentligen Kaplan, men det fick han inte veta förrän sent i livet.
Och det är verkligen något svårfångat amerikanskt över hans tonspråk. När jag en morgon i höstas blickade ut över Rocky Mountains i USA tänkte jag på hans musik, så som den ljuder i Vår i Appalacherna eller Billy The Kid: öppen, melodisk, med ett korn jazz i rytmiken.
Fanfar för den vanliga människan skrev han 1942, under kriget, och beställaren hade tänkt sig att den kunde heta Fanfare for Soldiers. Men den djupt demokratiske Copland valde att kalla den Fanfare for the Common Man.
Det komiska är att han, den mest amerikanske av alla tonsättare, tio år senare skulle kallas inför Joe McCarthys senatsförhör. Han hade starka vänstersympatier. Han avskydde kallakrigsretoriken. Han hade haft kontakter med det amerikanska kommunistpartiet. Och då hjälpte det inte att hans musik för miljontals amerikaner blivit den unga nationens eget sound.
Musikaliskt har fanfaren naturligtvis militärt ursprung. Trumpet, blås och trummor kallar till strid (eller reträtt) och formen förknippas med krig, jakt och hälsningar till stora män: kejsare, generaler, presidenter.
Att Coplands fanfar har visat sig vara så sällsamt slitstark beror nog mycket på namnet den fick: Det öppnar sinnena och vänder med fem ord på hela formen när den proklamerar det vanliga och det ordinära som det viktiga. I mycket modern konstmusik är, skulle jag vilja påstå, titeln en viktig del i själva kompositionen.
Men det är också något alldeles speciellt med Coplands fanfar. Den blåser inte till strid. Den blåser till uppvaknande. Och bara några takter in i stycket uttrycker den plötsligt vemod, som om den vill få oss tänka också på all sorg och alla vedermödor som väntar oss. (Det saknas i Star Warsfanfaren). Det är inte bara triumf i den. Under fanfaren rullar hela tiden de tunga, ödesmättade, slagverken.
Vi ger oss inte, men vill fred – så skulle budskapet med en tranströmersk formulering kunna beskrivas.
Fanfaren har använts i otaliga sammanhang. Både Rolling Stones och Bob Dylan har öppnat turnéer med den. Olika tv–program har haft den som signatur. John Williams har inspirerats av den. Och jag har, som sagt, låtit den rulla ut över tysta kollektiv och sett dem vakna till, lätt förvirrade, med plötsligt vidöppna ansikten.
Av Göran Greider
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
