Kanske är Hildegard den märkligaste av alla märkliga kvinnor som den hemlighetsfulla tidiga medeltiden bevarat spåren av.
Försommaren är här och i fönstren står mina lådor med förodlingar och växer. Tagetes och rosenskära, luktärter och blomman för dagen, ringblommor och stockros och några till.
Varje år är det ett mirakel att se hur ett ytterst litet frö när det kommer i såjord och vattnas plötsligt får gröna vingar och lyfter mot ljuset: Det grönas kraft. Ibland brukar jag till och med spela lite musik för växterna, oftast någon sång av Hildegard av Bingen.
Och tusen år gamla melodier sänker sig över plantorna. Det är som om evigheten sjunger för dessa förgängliga sommarblommor.
Hildegard av Bingen är det märkligaste av helgon. Hon helgonförklarades inte förrän 2012 men räknades som folkhelgon omedelbart efter sin död 1179 (hon föddes 1098). Som barn ansågs hon egendomlig. Det sades att hon kunde spå framtiden, omgivningen var nästan lite rädd för henne fastän hon var blyg och tillbakadragen. Föräldrarna gav bort henne när hon var åtta år till ett kloster där hon till slut, mot sin vilja, valdes till abbedissa.
Kanske är Hildegard den märkligaste av alla märkliga kvinnor som den hemlighetsfulla tidiga medeltiden bevarat spåren av. Hon fick uppenbarelser – förmodligen under den svåra migrän hon lär ha lidit av – som skrevs ner på latin. Men hon uppfann också ett eget språk. Hon var dessutom en framstående odlare (klostrens munkar och nunnor var på den tiden botaniska avantgardister) som menade att maten du äter måste vara din medicin och att vi består av kropp, själ och ande.
En del av hennes recept lagas det efter än i dag. Hon myntade begreppet det grönas kraft, veriditas (som tyvärr flutit in i new age- och hälsokursvärlden och där exploaterats). På något sätt var hon biosfärens språkrör före alla andra moderna språkrör. Hon korresponderade med påvar och makthavare – och hon skrev musik. Sånger, liturgiska stycken, mycket enkla, men av vidunderlig skönhet som har överlevt in i vår tid.
Det är en plötslig sommarkväll i maj. Trastarna sjunger. Jag slår på sången »Ave Maria, O auctrix vite«. Den är ett mycket litet frö. Men den vindlande, liksom genomskinliga melodin växer och växer och mäter ut en höjd, som inne i en katedral. Jag har aldrig brytt mig om att se efter vilka ord som sjungs men ser nu att den handlar om livet som ska växa. Melodin är lätt hypnotiserande. Det är till slut som om sången själv kommer ur de små gröna bladen.
Hildegards musik är fullt levande än idag. Den amerikanske tonsättaren Christopher Theofanidis skrev för femton år sedan stycket »Rainbow Body«, där han använder just melodislingan ur Hildegards Ave Maria i ett tretton minuter långt orkesterverk, som har blivit populärt som konsertstycke. Jag ser Hildegard gå genom verket. Det är stökigt ibland, lite bråkigt och med flimrande partier, men Hildegards melodi går oberörd genom det.
En efter en, i ett slags musikalisk handpåläggning, vidrör hon mina plantor.
Göran Greider
Detta är en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Köp Magasinet Arena nummer 3/2016 här, eller beställ en prenumeration här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
