Göran Greider: Jag är förfan socialist

Den socialdemokratiska atlantångaren har förvandlats till en Vaxholmsbåt som tuffar fram i valrörelsen. En svagare rörelse är lättare att äntra med små attackstyrkor beväpnade med nyliberal filosofi eller ekonomivisdom från Chicagoskolan.

Hur eggande är det i dag att få två böcker om socialdemokratins förändring i brevlådan? För tio år sedan hade det nog ännu varit det, men numera plockar man sådana böcker ur de vadderade kuverten i känslan av att det är flaskpost: De skickades för länge, länge sen. Och kanske kom de till fel adress. För något avgörande har ägt rum i allas våra psyken det senaste årtiondet.

Förbi är den tid då det exempelvis existerade socialdemokratiska svekdebatter, vilket under årtionden var en stabil och publikdragande genre, nästan ett sätt att se på världen. Det kunde mullra i leden i nyhetsrapporteringen till en bra bit in på nittiotalet.

Länge hade vissa socialdemokratiska partidistrikt en egen, tung klang, särskilt Skåne.

Det fanns dessutom en bra bit in på nittiotalet en rätt omfattande grupp författare, intellektuella och forskare som på visst avstånd, men ändå med omisskännlig samhörighet, talade till och om partiet: en Sven Lindqvist, en PO Enquist, en Olle Svenning, en Walter Korpi (men relativt få kvinnor).

Nu är den tiden sen länge förbi. De stora medlemsskarorna har försvunnit eller åldrats, de intellektuella är få och visar de sig är det med så stark kritik av (s) att de snarast framstår som vänsterpartister. De har fått beteckningen vänstersossar, en term som jag personligen har tagit avstånd från i en lång essä för några år sedan (jag är förfan socialist).

Vi som ännu i någon mening trots allt betraktar oss som Socialdemokrater har behållit den grundläggande idén om en radikal reformism som den enda egentliga framkomliga vägen för att förändra samhället (den idén är evig).

Men det socialdemokratiska partiet, en gång en Atlantångare, är i dag en Vaxholmsbåt som stävar genom valrörelserna.

Jodå, jag vill att det ska gå bra för socialdemokraterna i detta val, liksom i förra eller förrförra valet, men inte för att jag tror på partiet som en samhällelig förändringskraft, utan därför att det är nödvändigt för att bilda en annan regering än Alliansen: ett hyggligt starkt (S) är den där skruvnyckeln som behövs för att bygga Ikea-soffan; utan den är det hopplöst.

Nittiotalet var det decennium då partiet som rörelse definitivt förvandlades. Det krympte, blev mer av kampanjparti än folkrörelse. Många som motsatte sig regeringen Perssons drakoniska nedskärningar, eller var negativa till EU/EMU, sållades ut ur rörelsen eller försvann åt andra håll. Det var årtiondet då LO både försvagades och kom att spela en långt mindre roll för det socialdemokratiska partiet. Jag minns när jag i slutet av nittiotalet såg den gamle giganten Meidner sitta och samtala med den dåvarande LO-ledningen: Han tycktes se nästan medlidsamt på dem.

Vad är kvar? Ibland kan det faktiskt kännas som att socialdemokratin består av Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Aftonbladets ledarsida men inte så mycket mer. Men det är orättvist sagt, för det finns brinnande socialdemokrater i SSU, i Studentförbundet, i fackföreningsrörelsen, bland kommunpolitikerna.

Hur gick det då till när socialdemokratin förändrades? Vad är det som egentligen har hänt? Jag får två böcker i min hand. Den ena är skriven av Henrik Malm Lindberg, fil. dr. i ekonomisk historia, och heter Drömmen om jämlikhet. Socialdemokratins radikalisering och den svenska modellens fall. Den försöker förklara varför socialdemokratin blev så pass radikal som den blev under loppet av sextiotalet. Den andra heter Från jämlikhet till effektivitet – om lärande socialdemokrati under 1980-talet. Där försöker författarna i stället skildra den process som ägde rum när (S) från ungefär 1980 och framåt ideologiskt blev ett annat, långt mer marknadsliberalt parti än det hade blivit under sextio- och sjuttiotalsradikalismen.

Den första boken, Drömmen om jämlikhet, har Henrik Malm Lindberg skrivit själv och den andra har han skrivit tillsammans med Stig-Björn Ljunggren, den S-märkte statsvetaren.

I bägge böckerna är utgångspunkten en mer eller mindre ny statsvetarteori om hur politiska förändringar går till. De betraktas som ”lärprocesser”. Ny kunskap och nya idéer uppstår på olika håll i samhället – på universitet eller tankesmedjor, hos filosofer eller fria intellektuella – och påverkar sakta men säkert exempelvis ett parti.

Teorin har en poäng som jag kan hålla med om: Det går aldrig att identifiera en enskild punkt i tiden när det stora syndafallet/förändringen äger rum. Det var inte natten till den 1 mars 1986, när Palme mördades, som den definitiva omsvängningen inom (s) ägde rum bort från sjuttiotalets radikalism. Och denna radikalisms födelse går i sin tur heller inte att datera till någon exakt tidpunkt vid någon kongress eller exakt seminarietillfälle: Författarna talar om utdragna och spretande läroprocesser.

Men just där ligger problemet med Malm Lindbergs/Ljunggrens projekt: De studerar sitt objekt i en alltigenom ideell sfär. Idéer och kunskaper står i centrum. Rader av debattböcker, utredningar och välfärdsrapporter lade, menar Malm Lindberg, på sextiotalet grund för radikaliseringen – och till avradikaliseringen som börjar 1980 ger framförallt olika ekonomer, inom och utanför partiet, impulsen. Samt den gåtfulla tidsandan, som plötsligt var nyliberal.

Och här smyger sig försåtligt en ideologisk världsbild in som eventuella läsare nog lätt kan missa. Båda böckerna ingår nämligen i forskningsinstitutet Ratios verksamhet, finansierat av Svenskt Näringsliv. Ratios ordförande heter Jens Spendrup och Ratio var från början en underavdelning till Timbro och startades alltså på sjuttiotalet som ett led i näringslivets beryktade ideologiska motattack mot vänstervågen och drömmen om jämlikhet.

I förordet till Drömmen om jämlikhet skriver Ratios vd, docent Nils Karlsson, att boken ingår som en del i institutets forskningsprofil om politisk förändring. ”En central slutsats i denna forskning”, konstaterar Karlsson, ”är att det långsiktigt är idéer, inte i första hand maktresurser, som styr samhällsutvecklingen.” Jag kan översätta det så att det blir klarare. Ratios vd menar helt enkelt att det inte är klasstrider utan ädel liberal kamp mellan idéer som styr utvecklingen. Det är faktiskt vad Ratios vd säger och det är också den utgångspunkt som Malm Lindberg och Ljunggren har.

De argumenterar mot de forskningsperspektiv som snarare utgår från att olika intressegruppers maktresurser, ytterst konflikten arbete–kapital, formar politiken. Att det är ett ”uppifrånperspektiv” som författarna anlägger sticker de inte alls under stol med.

Men det intressanta är detta: Genom att beskriva socialdemokratins förändring först till ett mer radikalt parti och därefter till ett mer marknadsliberalt parti som en lärprocess som handlar om idéer – ja, då manifesteras i dessa böcker just den enorma ideologiska kantring som ägt rum i samhället de senaste trettio åren: reella maktförhållanden i samhället självt tenderar att mörkläggas.

Varför radikaliserades LO och SAP under loppet av kanske ett decennium från sextiotalets början? Malm Lindberg låter alla samhällskritiska debattböcker och utspel passera revy – från makarna Inghes Den ofärdiga välfärden, över Per Holmbergs Låginkomstutredning till Sara Lidmans Gruva – för att förklara svängen mot en starkare jämlikhetsfilosofi hos socialdemokratin.

Men Malm Lindberg förväxlar beskrivningar med förklaringar. Jag tycker det här är svag forskning. Ur ett maktresursperspektiv – mer eller mindre marxistiskt – är det i stället rimligt att förklara s-radikaliseringen med att Sverige då hade upplevt en lång obruten era av full sysselsättning. Det hade ökat makten hos breda löntagargrupper och på ett grundläggande sätt ändrat maktbalansen i samhället. Löntagarna hade blivit mer kaxiga. Studenter behövde inte bara tänka på sina framtida karriärer, ty ingen fruktade framtiden. Radikalismen hos (S) blev då möjlig, liksom den blev möjlig över stora delar av västvärlden. Det är den materiella basen för den radikalisering som når sin höjdpunkt i arbetarrörelsen med löntagarfondsförslaget 1976.

Omvänt gäller detta även för socialdemokratins svängning bort från idén om en expanderande offentlig sektor, keynesianism och ökad jämlikhet som inleddes på åttiotalet. Den industriarbetarklass som bar upp så mycket av förra seklets organiserade arbetarrörelse minskade numerärt. Arbetslösheten var högre. Studenterna kröp tillbaka in i sina skal. Maktbalansen i samhället skiftade. Då blev också ett idéskifte möjligt.

Visserligen kan man nog hävda att studien Från jämlikhet till effektivitet ger litet mer fog för teorin om lärprocesser. Runt 1980 har den socialdemokratiska rörelsen redan börjat försvagas ganska kraftigt, samtidigt som ett nytt varv i världskapitalismen – den här gången snart kallat globalisering – vidtar. En svagare rörelse är lättare att äntra med små attackstyrkor beväpnade med nyliberal filosofi eller ekonomivisdom från Chicagoskolan.

Visst skriver Malm Lindberg och Ljunggren intressant om den inre krisgrupp som (S) tillsätter 1980, och om de ekonomer – en Villy Bergström, en Carl B Hamilton, en Klas Eklund – som går i bräschen för en annan syn på budgetunderskott och arbetslöshet. Men det är en utpräglad uppifrånskildring.

Jag är under läsningen hela tiden frestad att byta ut ordet ”lärprocess” mot ”indoktrinering”. Och när de sociala maktstriderna, i arbetslivet, i samhället, utesluts – då byggs en liberal världsbild där idéer, inte sociala konflikter, formar politiken. Malm Lindbergs och Ljunggrens böcker legitimerar snarare än undersöker den socialdemokratiska vindkantringen – det var ju egentligen bara de bättre idéerna som vann över de sämre. Vad ingen av dem förstår, och säkert inte vill förstå, är att på den resursstarka högerkanten räcker det på sätt och vis med idéer. På vänsterkanten räcker aldrig enbart idéer – där behövs oräkneliga idéutbärare, alltså organisation.

De senaste två åren har socialdemokratin på många sätt fullbordat den långa resa som inleddes 1980. 

Ironin är att när partiet väl löpt i hamn på den andra, marknadsliberala sidan – ja, då står inte några hurrande väljarmassor där. Många av dessa hade i stället hoppats att partiet skulle löpa in i en annan hamn. Några av dem som står vid den kajkanten slänger i flaskpost till partiledningen.

Göran Greider