“Det är nästan så jag blir orolig för min egen psykiska hälsa när jag lyssnar igenom hela musiken till Vertigo”, skriver Göran Greider i sitt ode till kompositören Bernard Herrmann.
Alfred Hitchcocks Vertigo – som på svenska fick den direkt missvisande titeln En studie i brott – har ibland beskrivits som en film för orkester.
Den sändes i tv i somras, jag såg den för kanske tionde eller femtonde gången och blev lika berörd som alltid av den kusliga mystiken när en länge sedan död kvinna tycks ta en levande kvinnas själ i besittning.
Historien är egentligen inte alls trovärdig: En kriminalpolis lider av svår höjdskräck och utnyttjas av en mördare för att dölja ett mord när han i ett avgörande moment inte förmår gå uppför en vindlande trappa i ett högt kyrktorn. Hitchcocks genidrag var att låta den stele helylleamerikanen James Stewart spela den polis, Scotty, som drabbas av ett slags kärleksvansinne.
Men det är musiken som leder tittaren in i historien och får oss att tro på den. Bernard Herrmann skrev den. Han skrev musik till mängder av filmer från fyrtiotalet ända fram till sjuttiotalet – hans sista verk var musiken till Taxi driver.
Mest känd är han för de hetsiga stråkarna till Psycho, när en kvinna mördas i duschen. De som sett Hitchcockfilmen Mannen som visste för mycket vet hur Herrmann såg ut: det är han som dirigerar Londons symfoniorkester i Albert Hall i thrillern. Hitchcock visar till och med en affisch för konserten där det står att Herrmann dirigerar.
James Stewarts polis, Scotty, får i uppdrag av maken till Kim Novaks Madeline att ta reda på om hon verkligen är besatt av den döda kvinnan Carlottas ande. I en lång, lång passage får vi följa Scotty när han skuggar den öververkligt vackra Madeleine genom San Francisco i bil. Filmsekvensen är egentligen bara tråkig och intetsägande: en bilfärd.
Och ändå sitter jag tyst och intensivt koncentrerar och följer det triviala skeendet. Vad jag egentligen då gör är att jag lyssnar till det tio minuter långa och svindlande musikstycke som heter ”Scotty trails Madeleine”. Wagners ”Liebestod” ekar genom stycket. Vertigo liknar ibland faktiskt en stumfilm, med bara musik till tyst agerande människor. Men det är sällan jag lyssnat så intensivt till musik utan att ens inse att jag gör det.
John Stewart mister förståndet i denna förunderligt vackra och kusliga kärlekshistoria. Och då är det som om hela det käcka femtiotalsamerika får svindel och mister förståndet. Bernards musik fångar en längtan så stark och full av mystik att själva patriarkatet tycks falla samman (och jag kan inte ens undvika att tänka på tonsättarens namn: Herrmann, som om det var fiktivt!).
Efter att Madeline dött av fallet från kyrktornet dit Scotty inte förmått följa henne hamnar han på sinnessjukhus. Som terapi spelas Mozart för honom, men det är snarare Wagners under- och överjordiska toner som ljuder i honom, i form av Herrmanns svindlande vackra musik.
Det är nästan så jag blir orolig för min egen psykiska hälsa när jag lyssnar igenom hela musiken till Vertigo, som ibland är ljuv och längtande och ibland galopperar bort i hysteriskt vanvett, som om hästarna på en karusell kommit lösa i skymningen.
Göran Greider
Texten finns i #4 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
