Bild: brickdisplaycase/flickr.com/CC
Manhattan borde vara lite mer som det gamla stenålderssamhället, tycker John Durant.
För att ha varit död i åtminstone 4 000 år är stenåldersmänniskan imponerande livskraftig.
Allt sedan Scans marknadsavdelning på 1980-talet knäckte koden för att sälja julskinka även sommartid – att kalla de tvärsågade skinklocken för flintastek (i stället för det tidigare, osäljbara, ”rysstek”) – har stenåldersstämpling visat sig vara ett pålitligt försäljningsknep.
Flintasteken är inte längre storsäljaren bland färdigmarinerade köttstycken. Den listan toppas sedan några år av grillspjutet, ett annat och mer grottmannamässigt klingande namn för utskuren ytterfilé.
Med stenålderskosten, även kallad paleo för att knyta an till den äldre era som favoriseras, lanserades hundra tusen år gamla matvanor som en bantningsmetod. Och så kom 5:2, som gjorde dietstenåldern lika folklig som den grillkryddade flintasteken.
Grundprincipen i 5:2 är att förse sig själv med ett ojämnt näringsintag, i analogi med jägar- och samlartillvaron.
De paleolitiska profilerna är män.
I Sverige triathlonutövaren och ”hälsokonnässören” Jonas Colting. I USA John Durant. Som hälsoentreprenör, barfotalöpare, kokboksförfattare och ”professional caveman” – på Manhattan – har Durant redan innan 30 fått närapå mytisk status.
I en artikel har han en frysbox full med vildsvinskött i vardagsrummet. I en annan en frys med inälvor i sovrummet. Vad vet jag, han har säkert bådadera.
Det är stenåldersmannen som är något, som idé. John Durant spekulerar i en intervju kring stenålderskvinnan. Mycket talar, menar han, för att hon inte alls näringspendlade på samma sätt, utan såg till att småäta för att hålla fertiliteten uppe.
Att konstruera ett samtida mansideal utifrån föreställningar om hur det kan ha sett ut för hundra tusen år sedan är naturligtvis förenat med en del … problem.
Inte minst betoningen av mannens roll som jägare – familjeförsörjare – i gruppen är en prövning för det moderna sinnet.
Dieter som har kodats som kvinnliga har överlag gått ut på att snåla mot sig själv.
Ännu våren 2014 frontas Viktväktarnas annonser uteslutande av kvinnor och lågkalorimetoden isodieten presenteras i en rosatonad färgskala. Det är din egen svaghet, din egen orimliga aptit, som ska tuktas.
De dieter som har lyckats appellera till män har ett annat angreppssätt.
Montignacmetoden och LCHF kan närmast definieras som frosseri i kostsamma fetter och protein. I jämförelse framstår stenålderskosten som spartansk. Det är mest rotsaker, nötter, grönsaker och frukt. Fisk och kött bara i den mån det är vilt. Men enkelheten är skenbar.
Att upprätthålla en paleolitisk livsstil i storstaden är en elitverksamhet. Jagar man inte själv – och det gör ju den citychice grottmannen normalt sett inte – är viltkött svindyrt.
5:2 är kort sagt kulinariskt sett rörigare, men undertexten är den samma.
Problemet är inte du – det är samhällets sätt att föda oss som är fel. Vad den insikten leder till är en helt annan sak, men här har stenåldersfolket en poäng.
Att ifrågasätta strukturen i stället för sin egen spegelbild är åtminstone början till en väg framåt.
Jenny Damberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
