Han ligger bakom dealen mellan EU och Turkiet

Historien om hur en liten tankesmedja kom att ändra Europas framtid. Och om hur Sida har ett finger med i spelet.

När Gerald Knaus hoppade ur taxin stod delegationen från Stockholms universitet högtidligt uppradad. Det var september 2016 och nästan på dagen ett år efter att flyktingpojken Alan Kurdis livlösa lilla kropp hade hittats uppspolad på stranden i Bodrum, Turkiet. Knaus hälsade bekant på välkomstkommittén, det var inte första gången analytikern och ekonomen var i Stockholm. Denna gång var Gerald Knaus inbjuden till Institutet för Turkiet-studier vid Stockholms universitet för att prata om framtiden för EU:s migrationsuppgörelse med Turkiet. I en trång läsesal satt ett litet antal intresserade studenter och forskare och väntade.

– Det är dumheter, det som har blivit, sa Gerald Knaus nästan omgående när han satte sig vid katedern, märkbart upprörd.

– Turkarna skrattar åt EU. Själva idén är snurrig. Ingen trodde ens det skulle genomföras från början.

Det var EU:s och Turkiets flyktingöverenskommelse, närmare bestämt »en för en«-uppgörelsen som Knaus rasade över. För varje flyende syrier som Grekland stoppade och sedan skickade tillbaka över Egeiska havet skulle turkarna i gengäld omplacera en annan syrisk flykting från Turkiet som skulle flygas till ett EU-land.

– Idén var meningslös och den implementerades heller aldrig. 1 600 personer fick flyga från Turkiet. Sedan sa det stopp. Det vara bara två EU-länder som var med på att ta emot flyktingarna.

Knaus var personligen mycket störd över hela situationen. Det var nämligen hans policyförslag som hela överenskommelsen mellan EU och Turkiet byggde på, salufört av hans tankesmedja European Stability Initiative (ESI). En tankesmedja som fått medel i mångmiljonklassen från det svenska biståndsorganet Sida.

Men vi tar det från början.

Österrikaren Gerald Knaus, utbildad Oxfordekonom med lång bakgrund i internationella organisationer, grundade tankesmedjan ESI 1999, då bosatt i Sarajevo. Målsättningen med ESI var att underlätta Balkanländernas inträde i EU efter kriget. Fem år senare flyttade Knaus till Istanbul. Med det ändrades ESI:s fokus. Målet blev nu att långsiktigt verka för Turkiets sociala och ekonomiska utveckling för en chans till ett EU-närmande. Det är just det arbetet som svenska Sida stödjer. Under treårsperioden 2015 till 2017 har Sida betalat ut totalt 9,9 miljoner kronor till Gerald Knaus tankesmedja ESI för att främja den verksamheten.

Men sedan 2016 har Gerald Knaus namn följts av ett nytt epitet förutom tankesmedjechef. Han kallades nu för EU–Turkiet-avtalets arkitekt. En titel han inte bar med stolthet speciellt länge.

För det gick inte riktigt som Knaus tänkt sig.

Vi backar tillbaka till 2015. Under sommaren rådde kaos på Egeiska havet. Runt en miljon människor flydde den korta men farliga vägen från Turkiet till Grekland, in i EU. Situationen var svår, men tongångarna i ett oroat Europa ändå försiktigt optimistiska. Bilden på Alan Kurdi svepte över Europa som en viral kalldusch. Den svåra situationen på Medelhavet klarnade för allt fler. Dödstalen var större än någon vågade tänka på. Från delar av unionen, inte minst Tyskland och Sverige, hördes nu humanistiska tongångar. Angela Merkel försökte lugna sitt eget land och resten av EU med tre bevingade ord: »Wir schaffen das«. Vi fixar det. Stefan Löfven höll tal på Medborgarplatsen i Stockholm och förklarade att »ta emot flyktingar är en nationell uppgift«.

Decennier av fina ord om globalisering och öppenhet byttes ut till ett blocköverskridande värnande av nationalstaten.

Men fina ord räckte inte långt när realpolitiken gjorde sig påmind. Medan hundratusentals flyktingar vandrade i långa karavaner genom Europa släppte land efter land i Östeuropa Dublinförordningens krav på att flyktingar måste söka asyl i första EU-land. I stället lät man människor passera sina gränser för att ta sig längre upp i Europa. Reaktionerna i de västeuropeiska regeringskanslierna lät inte vänta på sig. Decennier av fina ord om globalisering och öppenhet byttes ut till ett blocköverskridande värnande av nationalstaten. En effekt av att statscheferna famlade efter en lösning på den horribla situationen för flyktingar på havet. Men också ett svar på att ingen övernationell lösning fanns för att stoppa den oberäkneliga situation som länderna i Europa hamnade i när hundratusentals människor tog sig genom kontinenten för att söka asyl.

Och precis där fanns chansen som Gerald Knaus väntat på. The window of opportunity. Som en stor förkämpe för ett EU-Turkiskt närmande såg han i tragedin möjligheten till bättre relationer mellan de båda giganterna. Hans lösning blev ett policyförslag med rubriken »Why people don’t need to drown in the Aegean. A policy proposal«. Det var precis vad statscheferna letade efter.

Grundtesen i policyförslaget var att EU och Turkiet måste samarbeta för stoppa flyktingströmmen.

Grundtesen i policyförslaget var att EU och Turkiet måste samarbeta för stoppa flyktingströmmen. Turkiet beskrevs här som en nödvändig buffert för flyktingarna och förslaget innehöll siffror som påvisar den medmänsklighet Turkiet visat mot sina nära tre miljoner syriska asylsökande. Hur väl landet hela tiden arbetat med att förbättra förutsättningarna för flyktingar. Knaus slog här också fast att om EU erbjöd Turkiet generösa ekonomiska bidrag och inledde förhandlingar om visumfrihet med unionen så skulle Turkiet vara villiga att husera miljoner flyktingar och se till att de stannade där och inte kom oanmälda till EU.

I förslaget fanns också en plan för att hantera de flyktingar som trots allt skulle lyckas ta sig från Turkiet till Grekland. De skulle ovillkorligen genomgå asylprocessen där, på grekisk mark. För att hämma alla försök till flykt över havet ville Knaus också att flyktingarna skulle erbjudas säkra vägar in i EU. 500 000 syriska flyktingar som redan i Turkiet beviljats asyl skulle flygas in i ett EU-land. Ett förslag som, argumenterade Knaus, var humant och samtidigt tillmötesgående mot Turkiet som i detta tänkta avtal fick dra det tunga lasset i flyktinghanteringen men också när som helst kunde välja att åter släppa igenom flyktingströmmen.

När Angela Merkel klev upp i den tyska riksdagens talarstol i oktober 2015 presenterade hon för första gången en ny strategisk riktning. Den gick österut.

– Turkiet spelar en nyckelroll i flyktingfrågan, sa hon.

Snart reste Knaus därför, med reseräkningen betald av Sida-pengar, runt Europas huvudstäder för att se till ett avtal gick i lås.

Men ett avtal mellan Turkiet och Tyskland var inte ett avtal mellan EU och Turkiet. Det visste Knaus, som nu såg sig själv som en lansdragare för vad som föreföll vara både hans och Merkels strategi. För att se till att avtal mellan Turkiet och EU blir av måste EU:s ministerråd godkänna det. Snart reste Knaus därför, med reseräkningen betald av Sida-pengar, runt Europas huvudstäder för att se till ett avtal gick i lås. Hans hektiska schema var samma vid varje stopp: seminarium med politiker och policyprofessionella, enskilda samtal med makthavare. Samma historia för varje beslutsfattande åhörare: ett samarbete med Turkiet var det enda sättet att stoppa flyktingströmmarna.

Kampanjen fick effekt – de som inte var helt övertygade om att Turkiet hör hemma i EU-familjen tvingades acceptera – eller komma med en egen lösning på flyktingkrisen. Någon sådan, alternativ lösning var svår att komma på, varför Turkietlösningen allt mer framstod som den enda lösningen.

Den 29 november 2015 blev det klart. EU:s statschefer beslutade efter ett möte med Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu om en så kallad joint action plan. Tanken var att betala ut motsvarande ungefär 3 miljarder euro till Turkiet för att få deras hjälp att ta hand om de flyende syrierna på plats i Turkiet. I gengäld skulle EU, sa man, intensifiera arbetet för en ekonomisk och social integration av EU och Turkiet, med målet att helt lyfta visumkraven för turkar in i Schengenzonen innan oktober efterföljande år. Men, när överenskommelsen formellt hade skrivits under skiljde den sig också en hel del från Gerald Knaus intentioner.

Idén om att låta Tyskland flyga in 500 000 syriska flyktingar under de kommande tolv månaderna kom aldrig med. I stället  byttes den ut mot ett redan på ritbordet dysfunktionellt system där EU och Turkiet skulle byta syriska flyktingar med varandra – en mot en.  Det var det systemet Gerald Knaus irriterade sig på när han talade där i studiesalen på Stockholms universitet.

– Det bästa för alla vore om asylprocessen kunde ske i Turkiet, då skulle inte folk behöva riskera sina liv. EU tar emot de som behöver komma, man kan skanna av det där. Och man slipper smugglingen. Det borde intresseorganisationerna pusha för.

För den omarbetade versionen av Knaus plan som unionen förhandlat med Turkiet om innehöll inte längre några säkra vägar till EU. Och när gränserna till länderna i norra Europa stängdes uppstod dominoeffekten där de som var på flykt till slut blev kvar i första ankomstlandet, det vill säga Grekland som snabbt kom att bli en slutstation för flyktingar som man enligt internationell rätt inte kunde skicka tillbaka till hemlandet.

Knaus igen:

– Om vi verkligen vill outsourca asylprocessen till Grekland måste det vara bättre kvalitet på handläggningen. Svaret på frågan ”varför flyr du?” kan inte hanteras med få frågor i en intervju. Den som sköter intervjun måste ha kunskap om länderna personen flyr från. Och det behövs många och bra tolkar. Inget av detta har EU tillsatt i Grekland i dag, sa han och menade att det går 150 asylhandläggare på 45 000 asylsökande i Grekland just nu.

Makthavarna hade vid det här laget omformulerat problemet till »vi fixar det inte«, men höll sig trots det fast vid grundkonceptet med Turkiet som buffert i Knaus förslag, långt efter att Knaus börjat misströsta.

–Alla säger »vi blev utpressade av turkarna« – men vi blev inte utpressade, vi behövde ge turkarna ett incitament för att de skulle göra det ingen annan ville göra, saw han.

Enligt Knaus hade hans koncept kring flyktingfrågan misshandlats när det skulle förverkligas.

– EU tänkte inte på basala saker. Som på hur grekerna skulle klara det här. Hur ska de få till ett fungerande återförande av flyktingar från öarna tillbaka till Turkiet? Och jag flaggade för det här! Jag har alla presentationerna från när vi levererade förslaget. Så vägen framåt blir svår, väldigt svår, och djävulen sitter i detaljerna. Sådana här processer blir lätt för abstrakta om man är för långt ifrån situationen. Då är det lockande att inte ta tag i de verkliga, praktiska utmaningarna.

Knaus: Om överenskommelsen faller, måste vi bygga murar.

Trots Knaus bistra ord har avtalet fått tydliga realpolitiska effekter. Båttrafiken över Egeiska havet har stannat upp till en minskning med 95 procent från 2016 till 2017, något EU gärna lyfter fram som bevis för framgången för avtalet. De tiotusentals flyktingar som fastnat i fängelselika grekiska läger påstår man sig hantera »raskt«. Resurser ska ha tillsatts »ögonblickligen«. Men i verkligheten ser det inte ut så. Lägren i den grekiska övärlden är fyllda flera gånger över sin kapacitet. Det saknas hundratals kompetenta asylhandläggare för att hanteringen skall fungera. Och grekerna vill inte återföra flyktingar till Turkiet längre. Enligt grekiska domstolar är Turkiet inte ett säkert land.

Därtill knagglar EU:s del av avtalet betänkligt. Ett avtal som många sakkunniga anser ha varit dött redan från början, om inte före så garanterat efter Erdogans eskalerande maktfullkomlighet sedan kuppförsöket 2016. Några möjligheter till turkisk visumfrihet till Schengen finns inte i sikte, Europaparlamentet som har sista ordet i den frågan har inget intresse av att ytterligare närma sig en gryende diktatur. Och den ekonomiska integrationen var aldrig mycket mer än ord på ett papper.

Knaus reser nu återigen runt i Europa. Tv-framträdanden och workshoppar har nu ett nytt tema: »Hur kan vi rädda EU–Turkiet-dealen?«

För att rädda den är nu enda alternativet, säger Knaus i en intervju med tyska finanstidningen WirschaftsWoche.

– Om överenskommelsen faller, måste vi bygga murar.