En ny populistisk vänster kan vinna makten i vinterns spanska val. Deras ledare talar inte om kapitalismen utan om nepotistiska politiker, giriga finansmän och korrupta byggmagnater.

Hästsvansen har blivit symbolen för 10-talets nya framgångsrika postpolitiker.

I april reste den nya spanska kungen till Bryssel för att besöka de spanska ledamöterna i Europaparlamentet. En officiell mottagning med formell klädsel inför pressen ordnades.

Partierna agerade som förväntades av dem: konservativa regeringspartiet Partido Popular och socialdemokratiska PSOE, som turats om att styra Spanien sedan Franco-diktaturens fall, valde att närvara medan det före detta kommunistiska vänsterpartiet Izquierda Unida bojkottade mötet.

Men för Podemos var mottagningen komplicerad. Om de valde att delta skulle de indirekt erkänna monarkin trots sina republikanska ideal och synas på samma sida som sina politiska motståndare.

Om de bojkottade mottagningen skulle de i stället placera sig i en traditionell vänsterradikal kontext och därmed alienera stora delar av den medelklass som utgör deras väljarbas.

Därför gjorde man en kompromiss. Ledamöterna gick till mottagningen i sina vanliga informella kläder och bröt därmed tydligt mot klädkoden.

Partiledaren Pablo Iglesias gav dessutom kungen en dvd-box med Game of Thrones som ett ”verktyg för att förstå vad som händer i spansk politik”.

Valet av gåva var tänkt som en symbol som stora delar av folket kan identifiera sig med samtidigt som det är en ironisk och aggressiv blinkning till monarkin och den politiska eliten i Spanien: ”du kan aldrig räkna med att inte bli avsatt”. Denna episod exemplifierar på ett tydligt vis både Podemos dilemman och strategi.

I regionalvalen i våras, ett år efter att de bildats, gick Podemos starkt framåt och bröt i princip upp det spanska tvåpartisystemet.

Inför parlamentsvalet i december ses de som det största hotet inte bara mot den sittande högerregeringen utan också mot hela det spanska politiska etablissemanget.

Om man vill förstå Podemos osannolika framgång och vad som skiljer dem från andra vänsterpartier bör man rikta blicken mot den massrörelse mot åtstramningspolitiken som partiet är sprunget ur, men i kanske ännu högre grad mot ledarskiktet och de böcker som de läser.

Som en följd av finanskraschen 2008 sprack Spaniens bostadsbubbla som hade närts av samma låga euro-räntor som hade överhettat Greklands ekonomi.

På ett år fördubblades arbetslösheten till 20 procent. Samtidigt började den dåvarande socialdemokratiska premiärministern José Zapateros regering skära ner i de offentliga utgifterna.

Under de kommande åren ökade antalet fattiga till 20 procent och barnfattigdomen till 30 procent. Ungdomsarbetslösheten steg till 50 procent och statsskulden uppgick snart till 100 procent av BNP.

Varje år vräktes nästan hundratusen personer som inte längre kunde betala sina lån. 15 maj 2011, några dagar före regionalvalen, samlades tiotusentals människor på Puerta del Sol i Madrid för att protestera mot politikerna och nedskärningarna.

Mot slutet av demonstrationen gick polisen till attack mot folkmassan. I protest valde många att stanna på torget och slå upp ett läger. Ockupationen i Madrid kopierades i över 70 spanska städer och lokala kommittéer och medborgargrupper bildades.

Ur detta uppstod rörelsen som fick namnet 15-M efter datumet (även kallade los indignados). I parlamentsvalet samma år förlorade socialdemokraterna 40 procent av sina mandat till stor del på grund av nedskärningarna och Mariano Rajoys konservativa Partido Popular bildade ny regering.

2012 valde den nya regeringen att rädda de skuldsatta bankerna genom att ta emot ett nödlån från EU:s stabilitetsmekanism på 100 miljarder euro.

För att hantera den skenande statsskulden inleddes ännu kraftigare nedskärningar, allt enligt trojkans, det vill säga EU-kommissionen, ECB och IMF:s, föreskrifter, vilket eldade på proteströrelsen som fortsatte att växa.

Det året genomfördes över 44 000 demonstrationer runt om i Spanien. Dessa torgmöten samlade en brokig skara människor, däribland väldigt många som politiskt inte identifierade sig som vänster.

Majoriteten var unga välutbildade människor ur prekariatet som hade vuxit upp under boom-årens konsumtionskultur vilken de nu inte längre hade tillträde till (det är den första generationen i Spaniens moderna historia vars levnadsstandard kommer att vara lägre än den föregående).

Opinionsundersökningar visade att över 70 procent av spanjorerna stödde rörelsen. Den ekonomiska krisen hade övergått i en politisk kris som innebar att de statsbärande partierna förlorade sin legitimitet.

Precis som i Grekland innebar detta att ett stort politiskt utrymme hade skapats som inte fylldes av något traditionellt parti.

När Podemos skapades tre år efter de första demonstrationerna fanns redan en välplanerad strategi för att utnyttja just det utrymmet.

Under dessa tre år har två namn ofta återkommit i diskussionen kring Syrizas och framför allt Podemos framgångar: Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, två politiska teoretiker som är centrala om man vill förstå vad som nu händer i europeisk politik.

De blev först uppmärksammade i och med boken Hegemonin och den socialistiska strategin från 1985.

I den försöker de sammanföra en postmarxistisk idétradition med en poststrukturalistisk för att förklara vad de på åttiotalet såg som fragmenteringen av den politiska kampen i en rad olika ”sociala rörelser”.

De ville förstå hur en politisk konfliktlinje som sedan Marx brukade beskrivas som uttryck för klassmotsättningar plötsligt började luckras upp i identiteter och rörelser (såsom feminism, miljörörelsen, antirasism, fredsrörelsen etc.) som inte följde den
etablerade konfliktlinjen, inte i första hand motiverades av ekonomiska intressen och ibland även stod i konflikt med varandra.

Kort sagt: uppkomsten av det som i dag brukar kallas ”identitetspolitik”. Men boken är också ett försök att mot bakgrund av denna utveckling etablera en teori för att förstå hur en politisk identitet (diskurs) överhuvudtaget uppstår och vad som konstituerar den.

I motsats till många traditionella marxister och postmarxister tar Laclau och Mouffe avstånd från ”ekonomismen”, det vill säga tanken att de ekonomiska förhållandena i grunden är bestämmande för hur olika identiteter och konflikter tar sig uttryck.

I en alltmer komplex kapitalism går det enligt dem inte att förklara alla fenomen utifrån ett renodlat ekonomiskt perspektiv. I stället tar de sin utgångspunkt i det ”sociala”.

Teoribygget som de lägger fram brukar sorteras under det som kallas diskursteori. Podemos ledare Pablo Iglesias som själv är lektor i statsvetenskap vid Complutense-universitetet i Madrid har tagit tydliga intryck av Laclau och Mouffe.

Iglesias talar i artiklar och tal ofta om Podemos strategi. En viktig beståndsdel i denna är massmedier. 2010, innan demonstrationerna hade inletts, började Iglesias och hans krets att sända tv-programmet La Tuerka som senare följdes av Fort Apache.

De gjorde analysen att i dagens samhälle är tv den centrala ideologi-producerande instansen.

I Spanien där över 60 procent säger sig bygga sina politiska åsikter på information från tv och där majoriteten av medieföretagen är ägda av oligarker och genomsyrade av högerideologi går det inte för en ny vänsterrörelse att undvika traditionella massmedier.

Efter att protesterna brutit ut och Iglesias krets började fundera på hur man kunde kanalisera 15-M-rörelsen ansåg de det därför viktigare att etablera en stark medienärvaro än att bygga ett traditionellt parti.

Den traditionella vänstern var redan från början avogt inställd till Podemos eftersom de inte kände igen sina egna symboler och koder hos dem.

Genom debattprogrammen tränade de sig att hantera medier och att retoriskt anpassa sitt budskap. Under 2013 blev Pablo Iglesias en välkänd tv-personlighet och han och andra började snart bjudas in till mainstream-medier för att representera krisens ”offer”.

Detta gjorde att de fick en perfekt plattform för att nå ut till de delar av den utslagna medelklassen som fortfarande sökte efter en politisk röst att representera dem och peka ut vilka deras fiender var, samtidigt som de började förändra själva problemformuleringen.

Iglesias bröt mot de gängse normerna för hur partiledare, i synnerhet till vänster, ska uppträda: han var saklig, ödmjuk och talade lugnt och begripligt på ett sätt som gjorde att hans motståndare var tvungna att diskutera på hans villkor.

När partiet bildades i januari 2014 var den karismatiske ”läraren med hästsvans” redan en välkänd figur i spansk offentlighet.

Denna strategi drevs så långt att man inför Europaparlamentsvalet samma vår valde att bara trycka en bild på Iglesias på valsedlarna istället för partisymbolen, eftersom alla inte visste vilka Podemos var men de flesta visste vem ”killen med hästsvans” var.

Iglesias ansikte blev den symbol som artikulerade alla de olika krav som anti-åtstramningsrörelsen och krisens offer reste och som de kunde identifiera sig med.

Den här strategin brukar kallas populistisk av såväl Podemos själva som av deras motståndare. Flera av grundarna är inspirerade av den framgångsrika latinamerikanska vänsterpopulismen (det är i första hand därifrån som namnet ”Vi kan” är hämtat, även om kopplingen till Obamas kampanj ses som en fördel).

Partiets politiska sekreterare Íñigo Errejón som har doktorerat på vänsterpopulism i Bolivia talar gärna om ”latinamerikaniseringen” av Europa.

Grunderna till strategin går att hitta i Laclaus On populist Reason från 2005 som bygger på många av de koncept som introducerades i Hegemonin och den socialistiska strategin.

Som Per Wirtén har visat i sin bok Populisterna  är populism en viktig del av den politiska traditionen i de flesta länder.

Alla ideologier kan ta sig populistiska uttryck, exempel finns i såväl amerikansk antistats-populism, argentinsk peronism, sovjetisk agrarpopulism som svensk folkhemspopulism och xenofobisk högerpopulism.

Dock har ingen lyckats ringa in exakt vad som skiljer populism från andra typer av politiska mobiliseringsstrategier.

Förutom att som Wirtén återerövra begreppet från det politiska etablissemanget och tvätta bort dess pejorativa konnotationer försöker Laclau göra just det i sin bok. Han hävdar att populism i själva verket inte är något annat än politik rätt och slätt.

Enligt honom har kategorin ”folket” aldrig en grupp som utgångspunkt utan snarare olika politiska krav. Ordet ska alltså inte förstås som folk i nationell eller etnisk bemärkelse.

Folket uppstår som politisk kategori när de socialt lägre stående delarna av samhället börjar identifiera sig med samhällsgemenskapen som helhet, det vill säga när en serie partikulära krav antar en universell identitet.

Folket är alltså ingen given ”verklig” kategori utan något som konstrueras i det att det retoriskt och politiskt artikuleras.

Genom att binda samman olika, tidigare inte sammanlänkade politiska krav, som delvis har samma mål, i en så kallad ”ekvivalenskedja” som representeras av en tydlig symbol eller ”signifikant” (i det här fallet folket) etablerar man en ny frontlinje på det politiska fältet och skapar så en ny ”hegemonisk” politisk identitet.

Mot detta folk ställs en motståndare som är en förutsättning för att folket ska kunna existera som kategori.

Podemos gjorde detta genom att säga sig företräda folket i motsats till det de kallar la casta, det vill säga den korrupta eliten bestående av konservativa och socialdemokratiska politiker, bank- och finanssektorn och mainstream-medier.

Detta ”folk” skapades genom att man länkade samman frustrationen över den omedelbara ekonomiska situationen med en mer allmän frustration över den korrupta eliten i en och samma diskurs.

Olika rörelser såsom Juventud sin futuro (Ungdom utan framtid) som protesterar mot prekariseringen och kommersialiseringen av utbildningen, anti-vräkningsrörelserna V de Vivienda och PAH, organisationerna Marea Blanca och Marea Verde som försvarar den offentliga sjukvården respektive skolan från privatisering, anti-etablissemangsrörelserna No les Votes och Democracia Real Ya och de ständiga korruptionsskandalerna blev uttryck för en och samma politiska konflikt som tydligast artikulerades i Iglesias medialiserade persona.

Folket och la casta blev i Laclaus termer ”tomma signifikanter”, det vill säga oprecisa symboler som kan fyllas med olika betydelser för att skapa nya politiska identiteter.

Strategin innebär också att Podemos förkastar den traditionella politiska skalan. De talar sällan i termer av höger och vänster, utan har i stället etablerat en vertikal skala där folket ”där nere” står mot eliten ”där uppe”.

Målet är att ständigt ockupera centrum av det politiska rummet. Detta är inte samma sak som centrum på den klassiska höger – vänster-skalan utan ska förstås som centrum i ett ”positionskrig” i Gramscis mening.

Målet är att etablera ”hegemoni” över det politiska fältet, det vill säga att diskursivt definiera villkoren för det politiska samtalet. Podemos säger sig inte företräda vänstern utan bara ”sunt förnuft”. Episoden med kungen är emblematisk för den här strategin.

Den visar hur Podemos hela tiden försöker balansera för att framstå som ett radikalt alternativ utan att framstå som “radikalvänster” i klassisk bemärkelse.

Den traditionella vänstern var redan från början avogt inställd till Podemos eftersom de inte kände igen sina egna symboler och koder hos dem. Detta gjorde att ingen valallians byggdes mellan Podemos och de andra spanska vänsterpartierna.

Något liknande hände i Grekland när Syriza började gå framåt i opinionen. I stället för att ansluta sig till alliansen tog flera av de traditionella vänsterpartierna avstånd från dem.

Både Syrizas och Podemos företrädare brukar tala om den ”konservativa vänstern” som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt. En liknande konflikt uppstod tidigt mellan företrädare för 15-M och Podemos ledarskikt.

De förra hävdade att styrkan i rörelsen låg just i att den var en utomparlamentarisk kraft som satte press på makthavarna och att ett parti bara skulle anpassa sig till konsensus och bli ett i mängden.

De insisterade på utomparlamentarisk direktdemokrati i stället för traditionell politisk representation. (Partiet har i viss mån behållit sin identitet som gräsrotsrörelse i och med de 900 ”Podemos-cirklar” som finns i spanska städer och runt om i världen).

Iglesias talar å sin sida ofta om problemen med vänsterns abstrakta språk och svårförståeliga analyser som bara gör att den isolerar sig från stora delar av väljarkåren, inklusive dem som egentligen har intresse av att rösta på den.

Detta ses som en av de största utmaningarna för vänstern i det senkapitalistiska samhället: hur ska man tala till en väljarkår där majoriteten har universitetsutbildning och därför inte identifierar sig med kategorier som ”arbetare” fastän de i själva verket ofta har samma ekonomiska status som dessa (och ofta osäkrare arbetsvillkor)?

När protesterna började gick studenter från Iglesias kurs ut och deltog i manifestationerna. När de sedan kom tillbaka till föreläsningssalen klagade de på att människorna på torgen inte fattade någonting.

De hade bara stirrat oförstående på dem när de skrek: ”Du är en arbetare även om du inte inser det!”

Enligt Iglesias är det vänsterns förbannelse: ”Det är vad fienden väntar sig att vi ska göra: använda ord som ingen förstår, förbli en minoritet, falla tillbaka på våra traditionella symboler.

Och de vet att så länge vi gör det utgör vi inget hot mot dem.” Denna hållning sammanfattas tydligt i ett av Iglesias ofta upprepade slagord: ”makten är inte rädd för vänstern men den är rädd för folket”.

På grund av denna dynamik tenderar Podemos ”folk” att snarare identifieras med medelklassen än med arbetare.

Det blev tidigt uppenbart att bilder på arga unga välutbildade spanjorer väckte mer sympati än de låginkomsttagare och illegala immigranter som i själva verket drabbades hårdast av den ekonomiska krisen.

Av samma anledning talar Podemos heller aldrig om kapitalismen trots att de identifierar den oreglerade globala finanssektorn som grundorsaken till krisen. I stället låter de nepotistiska politiker, giriga finansmän och korrupta byggmagnater i la casta klä skott för kritiken.

I januari i år var Podemos Spaniens näst största parti men under våren har siffrorna minskat. I de senaste mätningarna får de omkring 15 procent av rösterna, bakom både konservativa PP och socialdemokratiska PSOE.

Flera anledningar har angetts till att Podemos har backat i opinionen: den relativt positiva ekonomiska utvecklingen i Spanien, modlöshet efter Bryssels förnedring av Syriza. Mycket tyder på att det senare har påverkat opinionen.

Podemos har sedan avtalet mellan Grekland och trojkan skrevs under i juli börjat moderera sina krav för att inte skrämma bort osäkra medelklassväljare.

Bland annat har man backat från kraven på en medborgerlig grundinkomst och en ”medborgargranskning” av statsskulden. Men den viktigaste orsaken till tappet är nog att det politiska etablissemanget till slut har förstått hur de ska bekämpa Podemos.

Tydligen verkar man ha insett att missnöjet med den gamla politikereliten med rötter i Franco-eran inte kommer att försvinna. Ett verktyg för att hantera problemet är center-högerpartiet Ciudadanos från Katalonien.

Med en likaledes ung och karismatisk ledare har de lanserats nationellt som det ”säkra” alternativet till Podemos: för dem som är trötta på korruptionen inom den så kallade ”78-regimen” men som inte vågar rösta på ett radikalt vänsterparti.

Problemet för Podemos är att de på grund av detta parti ständigt åter placeras i det vänsterradikala lägret. I vårens regionalval gick Ciudadanos framåt mycket på grund av röster stulna från samtliga partier, inklusive Podemos.

En mer iögonfallande strategi är de så kallade ”munkavlelagarna” som regeringen drivit igenom och som nyligen trädde i kraft.

De kriminaliserar med hänvisning till ”medborgarnas säkerhet” allt som gjorde 15-M-rörelsen möjlig, såsom att spontant demonstrera och dela ut flygblad.

Ännu går det inte att säga om dessa manövrar gör att Podemos är uträknade. Men även om framgångarna skulle bli mindre än väntat kan det vara tillräckligt.

Podemos mål i valet i december är att bilda koalitionsregering med socialdemokraterna. PSOE har ännu inte ”Pasokiserats”, det vill säga att som grekiska Pasok helt utraderas från den politiska kartan.

Men de vet också att en eventuell storkoalition med Partido Popular vore politiskt självmord. De senare är numera behäftade med politiskt ”gift”, mycket på grund av Podemos strategi.

Inte ens Ciudadanos kommer att kunna inleda ett samarbete med de konservativa utan att helt förlora sin trovärdighet som en ny och obesticklig kraft. Därför är en koalition mellan Podemos och PSOE inte otrolig.

Men för Podemos del är ett samarbete bara aktuellt under förutsättning att socialdemokraterna vänder 180 grader i frågan om åtstramning.

Detta är deras uttalade mål: att ”vrida om armen” på socialdemokraterna och tvinga dem att återgå till sitt ideologiska grunduppdrag: att bedriva socialpolitik. Hittills har PSOE kategoriskt avvisat alla sådana inviter.

Men att tvingas in i en storkoalition med högern äommer de sannolikt att som Pasok. Podemos skulle då i sin tur bli det största oppositionspartiet, precis som Syriza under dess första mandatperiod.

På grund av denna dynamik tenderar Podemos “folk” att snarare identifieras med medelklassen än med arbetare.

Laclau och Mouffe är inte bara centrala för att förstå den nya europeiska vänsterns strategier utan också för att förstå de förändringar i det politiska landskapet som har gjort det möjligt för Podemos och Syriza att etablera sig.

I boken Om det politiska (2005) gör Chantal Mouffe ett slags sammanfattning av sitt tänkande om politik under det senkapitalistiska tidevarvet.

Enligt Mouffe är problemet med den västerländska liberala demokratin att den inte erkänner politikens antagonistiska och affektiva dimension.

”De teoretiker som vill eliminera passionerna från politiken och som förstår den demokratiska politiken uteslutande i termer av förnuft, moderation och konsensus, avslöjar just därigenom sin bristande förståelse för dynamiken i det politiska.

De inser inte att det är nödvändigt för den demokratiska politiken att ha en faktisk inverkan på människors begär och fantasier, och att dess uppgift inte är att ställa intressen mot känslor och förnuft mot passioner utan snarare att erbjuda identifikationsformer som överensstämmer med demokratins praktiker.”

Och vidare: ”mobilisering förutsätter politisering, och varje politisering kräver i sin tur att världen tillåts framstå som indelad i motsatta läger som människor kan identifiera sig med – detta är vad som gör det möjligt att politiskt mobilisera passioner inom ramen för en demokratisk process.”

Den utopiska visionen måste alltså tillåtas att komma till uttryck i politiken igen, om inte annat så för att engagera människor, för demokratins egen skull.

Det råder ingen tvekan om att Podemos har återinfört denna dimension i spansk politik.

Utöver dessa inneboende brister i den liberala demokratin har nyliberalismens hegemoni de senaste decennierna gjort att det faktiska politiska svängrummet har inskränkts än mer.

Möjligheterna till radikala eller långsiktiga politiska projekt är i dag mindre än någonsin. Allt som andas storskaliga investerings- eller omfördelningsföretag brännmärks som ekonomiskt ”oansvarigt”.

Detta tillstånd iakttogs först i den anglosaxiska världen där det fick namn som tina (Margaret Thatchers slogan ”There is no alternative”) och The Washington consensus.

För Mouffe är det viktiga hur socialdemokratin har reagerat på denna utveckling.

Istället för att efter Berlinmurens fall omdefiniera sitt projekt köpte man den rådande nyliberala problemformuleringen med hull och hår.

Det är inte oviktigt att denna utveckling började i Spanien.

När Felipe González valdes till det återdemokratiserade Spaniens första socialdemokratiska premiärminister 1982 var det första han gjorde att slå in på en nyliberal ekonomisk bana som skulle vara till slutet av hans tid som regeringschef 1996.

Inflationsbekämpningen gick före allt, med 20 procents arbetslöshet som resultat. Arbetsmarknaden avreglerades, industrierna övergavs, facken urholkades.

Samtidigt trädde Spanien in i EU-konsumism, spekulation och känslan av en ständig rörelse mot ökad demokrati och modernisering tillät PSOE att i princip bedriva högerpolitik i fjorton år.

Senare under Zapateros tid vid makten maskerades bristen på ekonomisk socialpolitik effektivt med civilrättsliga framsteg såsom samkönade äktenskap.

 PSOE var i själva verket avgörande för att vrida det politiska spektrumet åt höger och reducera vad som var politiskt möjligt.

”Tredje vägens” fader Anthony Giddens har själv hyllat partiet för att vara ett föregångsexempel. 15-M och Podemos är en ursinnig reaktion på denna utveckling.

Mouffe beskriver samförståndet kring det som kallats normpolitik som ”postpolitiskt”. Begreppet är inte nytt men har kommit att bli alltmer betecknande för dagens situation.

I ett system där det politiska manöverutrymmet har blivit så snävt att det knappt längre spelar någon roll vilket parti som innehar regeringsmakten förlorar valen i betydelse och blir snarare till tomma symboliska ceremonier.

Att valdeltagandet stadigt sjunker i västvärlden är knappast förvånande men det är också farligt.

”Att tro att vi nu har inträtt i en era där ”postkonventionella” identiteter öppnar för en rationell lösning av alla tänkbara politiska spörsmål, och där den demokratiska mobiliseringen av affekter således har blivit överflödig, innebär”, enligt Mouffe, ”att avträda detta område till dem som vill undergräva demokratin.”

En som har dragit den postpolitiska visionen till sin spets är Slavoj Žižek.

Enligt honom kommer de politiska landskapen i de västliga demokratierna i framtiden att domineras av ett stort liberal-teknokratiskt parti av östasiatiskt snitt, bestående av före detta konservativa, liberaler och socialdemokrater vars huvudsakliga uppgift är att förvalta den nyliberala ekonomin samtidigt som de tillfredsställer den ”liberalt” lagda delen av befolkningen med identitetspolitiska åtgärder.

Mot detta kommer stå ett stort höger-nationalistiskt oppositionsparti som spelar på olusten inför den hyperglobaliserade kapitalismen med främlingsfientlighet, värdekonservatism och nationalistisk nostalgi.

Den visionen kan framstå som väl dystopisk. Men visionslösheten och bristen på verkliga politiska alternativ går att iaktta på flera håll i samhället.

Som Fredric Jameson har påpekat är det i dag lättare att föreställa sig jordens undergång än ens en liten förändring i kapitalismen.

Konsekvensen av denna ”sakralisering av konsensus” blir stora ideologiska tomrum på det politiska fältet. Att den högerpopulistiska vågen sveper över Europa just nu är ingen slump.

Men en annan konsekvens är att det som tidigare var socialdemokratisk politik nu företräds av andra aktörer, nämligen ”radikalvänstern”.

Enligt Pablo Iglesias försvarar Podemos på många områden ”samma saker som socialdemokraterna gjorde för trettio – fyrtio år sedan”. Syrizas partiprogram skiljer sig i själva verket inte mycket från Olof Palmes. Traditionell socialdemokratisk politik är i dag radikal.

Ett av de mer åskådliggörande exemplen på den postpolitiska logiken är vårens förhandlingar mellan den grekiska regeringen och trojkan.

För den som orkade följa dem blev det successivt alltmer uppenbart att tvisten inte handlade om ekonomi.

Den tyska finansministern Wolfgang Schäubles envetna insisterande på att ”reglerna” och ingångna avtal måste respekteras och att alla regeringars röster ska väga lika tungt kan visserligen framstå som riktigt.

Men när Greklands dåvarande finansminister Yanis Varoufakis gång på gång försökte föra in diskussionen på det som vän av ordning kanske skulle förmoda att finansministrarna var i Bryssel för att diskutera, nämligen ekonomi, möttes han av lika delar oförståelse och ointresse.

Enligt Schäuble var Varoufakis där för att godkänna det redan fastslagna åtstramningsprogrammet och kanske på sin höjd få en momssats på snorklar sänkt som tecken på trojkans välvilja.

När Varoufakis försökte diskutera det han ville, nämligen åtstramningspolitiken i sig, beskrevs det av Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem som ”föreläsningar”.

Hur ska man då förstå vad som hände? Som Žižek har påpekat gjorde många misstaget att läsa förhandlingarna som en strid mellan politik och teknokrati.

På ena sidan en grekisk regering som handlade politiskt, på den andra en grupp teknokrater som enbart handlade i enlighet med de stipulerade reglerna (paradoxalt nog, Eurogruppen är en informell institution och existerar juridiskt sett inte) och kategoriskt avfärdade alla förslag som på något sätt föll utanför ramverket.

Det var lätt att göra denna tolkning. Men den förklarar inte varför samtliga finansministrar och cheferna för IMF och ECB valde att handla mot allt vad sunt ekonomiskt förnuft heter.

Trojkans strategi måste därför förstås som ren politik förklädd till själlös byråkrati. De är uppenbarligen beredda att fortsätta på en väg som bevisligen inte fungerar och som lett till den största ekonomiska tillbakagången som någonsin ägt rum i Europa i fredstid.

Målet är att statuera ett exempel i ett land vars ekonomi i sammanhanget är obetydlig för att skicka en politisk signal, i första hand till Spanien men också till Frankrike och Italien.

(En fingervisning om detta gav Europeiska rådets ordförande Donald Tusk när han efter förhandlingarna beskrev hur den politiska atmosfären i Europa påminde honom om de ”revolutionära” stämningarna efter 1968 och hur politiska smittoeffekter oroade honom mer än ekonomiska.)

I Europa finns det uppenbarligen bara utrymme för en sorts politik, det är högern och socialdemokraterna rörande överens om.

Och denna politik är så självklar att den inte framställs som politik utan som en serie nödvändiga tekniska ”reformer”. Genom att hänvisa till eurozonens regelverk kan dessa politiker hölja sin aggressiva åtstramningspolitik i byråkratins oantastliga språk.

I sann postpolitisk anda framställs konflikten som en fråga om vilkas pensioner som ska skäras ner och vilka momssatser som ska höjas snarare än som en ideologisk motsättning.

Tsipras hade knappt några divisioner alls och blev därför krossad. Att hävda att han är en förrädare som svek sina ideal är att missa poängen

Den enda möjligheten att bedriva en annan politik för länder som Grekland och Spanien är alltså att lämna euron, vilket enligt flera EU-företrädare automatiskt skulle innebära att lämna EU.

Men för de flesta greker och spanjorer är EU-projektet intimt förbundet med demokrati och framsteg. Dessutom är de ekonomiska konsekvenserna av ett utträde svåröverblickbara.

Därför var det otänkbart för Tsipras och Varoufakis att lämna euron (den senare förberedde visserligen motvilligt en digital parallellvaluta som en plan B för att öka trycket på Tyskland men Tsipras sade nej).

När Pablo Iglesias nyligen fick frågan vad han tyckte om avtalet mellan Grekland och trojkan och Tsipras förhandlingsstrategi citerade han ett par ord som Stalin ska ha fällt vid Jaltakonferensen apropå påven: ”Hur många divisioner har påven?” Betydelsen bör vara klar.

Politik handlar i slutändan om hur mycket makt man har, hur många ”divisioner” man kan stärka sin förhandlingsposition med. Tsipras hade knappt några divisioner alls och blev därför krossad. Att hävda att han är en förrädare som svek sina ideal är att missa poängen.

Tsipras kunde nämligen inte ha gjort något annat än det han gjorde – ett utträde ur eurozonen är enligt Iglesias otänkbart av såväl demokratiska som praktiska skäl.

Förutom att det är formulerat i Mouffes antagonistiska termer är detta svar belysande för hur en eventuell socialistisk regering med Podemos skulle bete sig i en liknande förhandlingssituation.

Iglesias brukar ofta säga: ”Spanien är inte Grekland”. Tidigare syftade detta på det faktum att Spanien är eurozonens fjärde största ekonomi, vilket gör att de har en mycket starkare förhandlingsposition än vad Syriza hade.

Men under sommaren har det budskapet börjat förändras: i dag ska det snarare förstås som att Spaniens statsskuld är lägre än Greklands och att en Podemos-ledd regering inte kommer att ta strid med Tyskland och långivarna på samma sätt som Syriza gjorde.

Detta för att inte skrämma bort medelklassväljare som oroar sig över att ECB ska tillämpa samma recept som i Grekland, det vill säga införa kapitalkontroller och tvinga folk att köa för att få ut löner och pensioner.

Uppenbarligen är ett euro-utträde därför inget som man längre kommer att hota med. Iglesias understryker ofta att Podemos möjligheter i själva verket är väldigt begränsade: ”Att vinna ett val är inte att vinna makten.”

I bästa fall kommer man kunna tvinga Socialdemokraterna att börja höja skatterna och minimilönen samt stoppa privatiseringar av sjukvård och skolor.

För att rubba den europeiska konsensus om åtstramningspolitiken som råder krävs enligt Iglesias att ännu större spelare agerar, till exempel Frankrike. Denna iakttagelse har även gjorts av Varoufakis.

Enligt hans mening är Tysklands politik gentemot Grekland i själva verket ett sätt att disciplinera Frankrike för att förvissa sig om att den nyliberala åtstramningslinjen inte bryts.

En regering med Podemos kommer alltså inte att förändra mycket på makronivå. Kanske kommer de inte ens till makten.

Men kanske är Podemos ett exempel på hur en ny bred, effektiv och cynisk vänster kan se ut, och kanske kan Laclaus och Mouffes teorier tjäna som inspiration för flera partier och rörelser.

Att grogrund för en ny typ av vänsterpolitik finns även inom de etablerade partierna visar om inte annat valet av Jeremy Corbyn som ledare i Labour.

I ett politiskt landskap ödelagt av nyliberalismen, där det blåser snåla vindar över stäppen där de traditionella partierna en gång brukade stå, finns i dag en chans för en modig vänster att pröva något nytt.

Dess uppgift är med Chantal Mouffes ord inte att avvisa den liberala demokratins grundprinciper om ”frihet och jämlikhet för alla” för att de skulle utgöra ”en bluff och en täckmantel för kapitalistiskt herravälde, utan att kämpa för deras faktiska förverkligande.

Och detta låter sig naturligtvis inte göras med mindre än att man utmanar den rådande nyliberala formen av kapitalistisk styrning.”

Jonas Elvander är frilansjournalist

Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »