Henrik Arnstad: Det är vänsterns fel

Medierna har i höst svämmat över av gissningar kring Sverigedemokraternas rekordval, men denna frågeställning är ingenting vi behöver fantisera kring. Det finns mycket forskning i ämnet, som ger svar på de viktigaste frågorna.

Det vanligaste misstaget är att tro att SD:s framgångar beror på ”misslyckad integration”. Denna tanke framförs från höger på flera håll i dag, ofta med en politisk underton av förtäckt kritik mot den avgående moderatledaren Fredrik Reinfeldts hårda attityd mot SD. ”Vill man se ett mindre SD bör man helt enkelt se till att migrationen inte bekymrar väljarna. Nyckeln i detta är integrationspolitiken”, skrev exempelvis Svenska Dagbladets ledarsida (14/11 2014).

Men empiriskt existerar inget samband mellan ”integrationspolitiken” och storleken på ultranationalistiska partier eller framgång för rasistiska politiska projekt. Denna fråga intresserar varken SD eller – vill jag påstå – de väljare SD lyckats påverka med rasistiska diskurser. Jimmie Åkessons åsikt att fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimović är en ”legoknekt” i det svenska landslaget har ingenting med integration att göra. Likadant med återkommande SD-uttalanden om ”muslimer” som parasiter, ohyra och så vidare.

”Integration” är något helt oviktigt för SD, liksom integration var oviktigt för Adolf Hitler då denne vid makttillträdet 1933 startade den statliga hatpolitiken mot judarna som 1941–1945 resulterade i Förintelsen. Rasism har ingenting med ”integration” att göra, utan är ett politiskt projekt som pekar ut specifika utsatta minoriteter som måltavla – utan vilja att förstå, inkludera eller ”integrera”.

I stället är grundförutsättningen för att partier som SD ska kunna växa tillgängligt politiskt utrymme. Och detta har tillhandahållits till SD av den svenska vänstern – framför allt Socialdemokraterna. Processen har accelererats på grund av den svenska liberalismens hanterande av situationen.

Vänsterns uppgift i ett samhälle, i aspekten att hålla rent från fascism och annan ultranationalism, är att tillhandahålla plats för missnöje med sakers rådande tillstånd. Framför allt gäller detta när vänstern är i opposition. Den ”missnöjda unga mannen eller kvinnan” som söker en alternativ, kollektiv och utopisk samhällssyn ska gravitera åt demokratisk vänster för att en demokrati ska fungera bra.

Så har inte skett i Sverige, vilket framför allt Socialdemokraternas valresultat – av närmast episkt katastrofala dimensioner – har visat. I stället väljer många som är missnöjda med dagens rådande konsensus kring extrem individualism och en nyliberalism som uppfattats som naturgiven i allt högre grad SD. Den svenska socialdemokratin har här ett oerhört stort ansvar, eftersom oförmågan att producera alternativa ideologiska världsbilder och idévärldar – som borde varit kollektiva och optimistiska till sin natur – kapitulerats till SD.

Docenten i historia Lena Berggren vid Umeå universitet pekar exempelvis på tankelandskapet kring det socialdemokratiska begreppet ”folkhemmet”, som uppfattas extremt positivt i Sverige. Ändå har detta universum övergivits av Socialdemokraterna – i stället har det omhändertagits av SD. ”Folkhemmet” som tanke kunde ha varit ledstjärna för socialdemokratin år 2014, såsom Per Albin Hansson formulerade saken 1928:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Det socialdemokratiska folkhemmet är alltså en inkluderande kollektivistisk politisk idé om ett samhälle, medan ultranationalistiska SD:s version av begreppet är exkluderande kollektivism. De som utesluts via partiets rasism får inte vara med. SD skriver:

”För att långsiktigt kunna slå vakt om folkhemstanken och välfärdsstaten måste man också slå vakt om den nationella sammanhållningen. Det måste finnas en gemensam identitet i botten för att de som har mer ska vara beredda att dela med sig till dem som har mindre.”

Per Albin Hanssons ”folkhem” kan visserligen tolkas som nationalistiskt och visst fanns det sådana drag, inte minst i Hanssons användande av begreppet ”folkgemenskap”. Skillnaden ligger i hur Hansson respektive SD-fascismen ser på nationalism. Hanssons grund för nationen är medborgarskapet, medan ultranationalismen ser en mytisk – närmast religiös – gemenskap. ”Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna”, skriver SD.

Denna blodsgemenskap kräver ständig, nyckfull och aktiv exkludering, menar partiet: ”Även som infödd svensk kan man upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.” Denna ultranationalism utgör fascismens grundfundament och skiljer sig markant från Per Albin Hanssons folkhemsnationalism, som åtminstone i teorin var inkluderande och demokratisk.

Socialdemokratins nutida konsekventa vägran att ge uttryck för ideologi är en medveten strategi som återkommer i de flesta europeiska nationer. Det beror på socialdemokratins hopkoppling av teknokratisk korporativism med framgång. Socialdemokrati behöver framgång för sin legitimitet, men denna framgångssaga upphörde på 1970-talet, varefter partierna drabbades av akut identitetskris.

Socialdemokratin erbjuder i dag inget alternativ till nyliberalism, då det står klart att även socialdemokratiska ledare värdesätter storföretagens vinster högre än sina väljares önskningar: ”putting profit before people” som forskaren Ingo Schmidt vid Athabascauniversitetet påpekat. Socialdemokrati har blivit nyliberalism light vilket resulterat i en konsekvent vägran hos de svenska socialdemokraterna under Löfven att ens ta med tång i sådant som luktar för mycket socialdemokrati (som folkhemmet) – eller ännu värre ”socialism”. Resultatet blev att Socialdemokraterna, genom att inte fylla upp utrymmet för den missnöjde, i stället skapade plats åt SD.

Socialdemokraterna borde i stället ha agerat som partiet gjorde i början av 1930-talet, då det ävenså utmanades av den fascistiska ideologin som ideologisk ”tredje väg”. Då massmobiliserade arbetarrörelsen varenda gren i en kraftfull våg av kampanjer mot den gryende svenska fascismen. Ungdomsförbund, kvinnoförbund, fackföreningar – varenda man och kvinna engagerades i hårdför och målmedveten kamp. Och det gav imponerande resultat, den svenska nazismen existerade knappt under 1930-talet och andra världskriget.

Den socialdemokratiska partiledningen manifesterade tydligt sin tro på demokratin – som dessutom visade sig handlingskraftig under krisåren (via ”kohandeln” 1933 med Bondeförbundet möjliggjordes en aktiv arbetsmarknadspolitik). Mattan rycktes undan under fascismen. Men ingenting av detta har skett i dag, trots att kraftfull anti-SD-retorik dessutom borde ha lockat väljare 2014. SD har därmed lämnats välkomna på den politiska arenan av en ambivalent inställd arbetarrörelse som inte vill förefalla ”bråkig” eller associeras med ”våldsvänstern”. När Mona Sahlin besökte SSU:s valläger i somras instruerade hon ungdomarna att inte ge hals i sina protester mot SD:s manifestationer. SSU:arna skulle vara tysta när fascismen marscherade.

Den svenska liberalismen har begått samma misstag som den gjorde under andra världskriget, då rädslan för ”bolsjevismen” gjorde att liberalerna generellt föredrog en nazitysk seger under de mest kritiska åren 1940–1941. Splittring fanns, nu liksom då, men huvudlinjen var tydlig. I dag är omständigheterna betydligt mindre dramatiska, men ändå har ingen enhetlig kritik av fascister och nazister kunnat komma ur liberala strupar utan att dessa samtidigt kritiserat ”vänstern” för en antirasism som ansetts undermålig. Det har inte behövt gälla våldsamheter, det har räckt med psalmsång mot marscherande judehatande nazister för att DN:s ledarsida (2/5, 2014) skulle beskriva agerandet som antidemokrati: ”En demonstration mot demonstrationsrätten.”

Den liberala kritiken mot antirasismen har varit oförsonlig, vilket haft ett enormt positivt resultat för SD. Att ledande liberala röster ständigt bekräftat bilden av partiet som förföljt av svarthuvad ”våldsvänster” har skapat en diskurs, där visserligen SD beskrivits som undermåligt men där alternativet närmast varit ännu värre. Demokratin påstås hotad både ”från Sverigedemokraterna som hotar den svenska öppenheten och från delar av den antirasistiska rörelsen som hotar de demokratiska idealen”, skrev liberaler då studenter på Stockholms universitet protesterade mot att Jimmie Åkesson bjöds in till lärosätet.

Den svenska liberalismens ovilja att se fascismen som det allt överskuggande akuta hotet mot demokratin – och även liberalers egna medborgerliga rättigheter – har förskräckande historiska paralleller, bland annat i den italienska utvecklingen mot fascistisk diktatur 1922–1925.

Den enda politiska gruppering i Sverige som agerat rätt är den maktbärande Reinfeldt-delen av högern, som engagerat agiterat mot SD, i stället för att (som många andra vill inom den svenska högern) ge deras rasistiska idéer utrymme eller öppna möjligheter till framtida SD-samarbeten. Argumentet ”det var Moderaternas cyniska högerpolitik som skapade SD” som framförts från vänstern håller inte, eftersom högern till sin natur alltid genomför högerpolitik då den är vid makten.

Denna politik ska naturligtvis kritiseras från vänster, men att väljarna ogillar en högerregering resulterar normalt inte i ett fascistparti med 13 procents stöd av valmanskåren. Anledningen är att i den välfungerande demokratin existerar inget politiskt utrymme för fascister. När högern tappar på grund av impopulär politik ska detta innebära motsvarande ökning av stödet för vänstern. Så skedde icke i valet 2014.

Med allt detta sagt om politiska utrymmen kommer vi till sist till det viktigaste. Det är framför allt SD som sett till att SD ökat, det vill säga partiet har skickligt upptäckt de lediga luckorna i svensk politik och sett till att fylla dem med konkret politik. Fascismen avfärdar höger-och-vänster-skalan och kan därmed i full frihet både hylla Per Albin Hansson och ”folkhemmet”, samtidigt som de kallar sig för ”konservatism”, utifrån att denna del av det politiska spektrumet alltmer blivit ledigt då traditionellt konservativa partier (exempelvis KD) närmat sig liberalismen.

På kort sikt gäller det för Sverige att till varje pris undvika en norsk utveckling, där de traditionella partierna från vänster till höger apar efter rasistpartiet i ”invandringskritik”, för att ”sluta tätt” gentemot rasisterna. Ultranationalismen äger redan ”invandringsfrågan”, precis som Hitler kom att äga ”judefrågan” i Tyskland. Bekräftelser från övriga partier kommer enbart att stärka rasistpartiet samt – och ännu värre – grundlägga de rasistiska idéerna som allmänna ”sanningar” i samhällena.

Situationen för de utsatta minoriteterna blir då snabbt ohållbar. I stället måste de traditionella partierna massmobilisera – vart och ett från sitt håll och med sina egna målgrupper i sikte – mot ultranationalism, fascism och rasism.

På lång sikt måste de demokratiska ideologierna börja konstruera egna positiva framtidsvisioner – och detta gäller särskilt vänstern, som kan konkurrera med ultranationalismen angående kollektiva lösningar. För nutidsmänniskan i sin extremt individualistiska tillvaro törstar efter sammanhang. Och vänsterns kapitulation på denna punkt måste upphöra. Annars har vi snart ett SD på uppemot 30 procent och därmed kanske – liksom i Danmark och Frankrike – ett rasistparti som landets största.

Detta pekar på att problemet inte alls är svenskt, utan europeiskt. Ur ett internationellt perspektiv har Sverige nu blivit ett normalt land, med ett rasistparti på cirka 15 procent. Hur stort blir SD i valet 2018? Hur kommer moderaterna att utvecklas efter Reinfeldt? Exemplet Ungern förskräcker. Där liksom här kan demokratin snabbt bli ett minne blott och barbariet ett faktum. ■

Henrik Arnstad