Homokriget

Vad har David Cameron, Benjamin Netanyahu och English Defence League gemensamt? De är alla för hbtq-rättigheter. Anna-Maria Sörberg kartlägger den nya homonationalismen.

Det fanns anledning att fira på premiärministerns sommarmingel på 10 Downing Street i London. Lagen om samkönade äktenskap hade nyligen klubbats igenom, en stor seger för representanterna för hbt-rörelserna som bjudits in för att skåla.

En upprymd David Cameron utbrast att Storbritannien nu hade blivit det bästa landet att leva i som hbt-person, innan han gick över till att deklarera det som blev rubrikerna i de brittiska tidningskommentarerna: ”Jag vill exportera gayäktenskapet till andra platser i världen.”

Det faktum att större delen av Camerons egna partikamrater just hade röstat emot honom i omröstningen om det firade lagförslaget hindrade inte frågans enorma genomslagskraft i debatten. Det är symptomatiskt vid firandet av framgångar för hbt-rättigheter i väst. Gayrättigheter som giftermål görs allt oftare till en del av en framgångsrik och nationell berättelse där en lyckad gaykultur visas upp och får symbolisera västliga värden som frihet och tolerans.

Det finns en delad erfarenhet i skammen, den som stannar kvar hos dem som pekats ut som fula, annorlunda, avvikande eller till och med sjuka. Många av dem som förr buntades ihop till homosexuella bär med sig den erfarenheten. Trots en större öppenhet i samhället stannar smärtan och erfarenheterna av förtrycket kvar.

Under 00-talet företogs en rad politiska åtgärder i Sverige för att göra upp med skambeläggandet. Framför allt skedde det genom reformer och lagstiftning. Identitetspolitiken kom att få ett visst erkännande och vi fick en mängd utredningar, lagförslag och utbildningar i syfte att förhindra diskriminering, förbättra skyddet och utjämna status-skillnaderna mellan icke heterosexuella och olikkönade relationer. Queera perspektiv lyftes med ambitionen att göra nya maktanalyser av sexualitets- och könsfrågor.

Men när Göran Persson i början av millenniet fick frågan om han hellre kallades ”kommunist” eller ”queer” valde han det förstnämnda. Det dröjde inte länge innan queerbegreppet avfärdades som ett trendbegrepp, något som alla ”redan tröttnat på”. Fokus hamnade i stället på de nyformulerade identitetskategorierna och begreppet hbt som var mer lättbegripligt. Tilltron till lagstiftning som normerande och förändrande kraft i sig betydde allt.

För många aktivister och politiska idealister blev det tydligt att kampen bäst fördes genom att gå in i organisationer och bidra med den expertis som krävdes för att implementera de nya lagarna. Det är ett mödosamt arbete som pågår för fullt. Det är också ett arbete som ofta lyfts fram som rätt oproblematiskt. Något som ”alla” är överens om och som framställer hbt-rättigheter som något bra och positivt, per definition. Politikers och myndigheters roll för ett progressivt arbete framhålls i dag ofta på seminarier och i samtal vid de allt vanligare förekommande Pride-evenemangen över landet. I jämförelse med exempelvis det feministiska samtalet är det ett på många sätt mindre teoretiskt och mer praktiskt arbete. Få tror exempelvis att det går att finna en sorts feminism i dag, medan hbt-kampen framställs som mer enad.

Under det senaste decenniet har ett mer synligt gayliv tagit plats i offentligheten. Ett liv där fokus utgår från vikten av att vara öppen och som fått genomslag i tv-rutor, dagstidningar och samtal. Gaykulturen har blivit en självklar del av USA:s och Europas kulturarv, och många människor har nog en bild av ett modernt gayliv som inte nödvändigtvis har något att göra med hur vardagen ser ut för icke-heterosexuella, vars liv, precis som alla andras, påverkas av en intrikat kombination av ekonomi, hudfärg, bakgrund och andra livsavgörande aspekter.

I dag finns många politiker som gärna och utan närmare förklaring säger att hbt-rättigheter är viktiga. Man är för dom. Man står bakom en ”hbt-strategi”, bekräftar frågornas existens och menar sig därmed nästan per automatik ta dem på allvar.

Jag och många med mig som under ett par årtionden levt i spåren av en framväxande och tolerant rättighetspolitik har fått del av lyckokakan. De av oss vars kroppar oftast passerar, funkar i arbetslivet och har kunnat skaka av oss den där skammen kan ha ett rätt schysst liv.

Men samtidigt finns en saknad som gnager sig fast hos mig och andra. Det är inte längre en särskilt politisk handling att vara gay vilket kan ses som framgång. Men det är som om historien och kampen i nuet avpolitiseras och frågor om sexualitet och könsidentitet allt oftare reduceras till ”rätten att älska vem du vill” och där längtan efter att bli benämnd eller sedd av makten tycks viktigare än allt. Något har gått förlorat.

I den prisbelönta reklamfilmen Glorious Stockholm som sponsrats av staden är det bögarna som får representera den hyllade mångfalden, ett av stadens starkaste värden 2013.

De intervjuade sommarturisterna talar om hur männen här är vackrast i världen, någon annan om stadens stil och höga profil. Här behövs ingen separat gaystadsdel av den typ som vuxit fram i så många andra urbana storstäder av i dag. Här vajar regnbågsflaggan ändå fritt. Gay är här för att stanna.

När speakerrösten frågar om det här är en gayvänlig stad blir det blixtsnabba svaret ”absolutely”. Allt medan poliser i uniformer i den årliga prideparadens bejublade polisfalang dansar förbi.

Sedan polismyndigheten beslöt att tillåta poliser att gå i paraden i uniform 2002, följt av det militäras beslut att göra detsamma 2008, har en diskussion pågått om huruvida uniformer i paraden ska ses som ett tecken på progressivitet och framgång eller på en växande konservatism, en sell out från homorörelsen för att den bryter bandet till dem som alltid slagits mot en repressiv makt.

I Sverige har uniformsdiskussionen inte fått något större utrymme bortanför Facebooktrådar. Om den tas upp skildras den som något som mest bekymrar extremistiska, heterosexuella vänsterfalanger och där det maktkritiska queerbegreppet framställs som ett hot som står i vägen för enandet. Den sexualpolitiska kampens övergripande mål reduceras till att handla om att tona ner skillnader och enas. Som om hbt-frågor vore ideologiskt neutrala, isolerade eller förenklade till ”mänskliga rättigheter”, frågor som ingen varken kan eller bör vara emot.

I dag råder enighet kring Sverige som det toleranta landet som ”kommit långt men inte riktigt hela vägen”. Något som bekräftades genom de enande reaktionerna efter Jonas Gardells romanserie Torka aldrig tårar utan handskar.

Reaktioner som närmast sände chockvågor över landet. Alla ville dela smärtan över de äckliga och sjuka bögarna som nu äntligen fick upprättelse för hur de behandlats när hiv drabbade Sverige på 80-talet. Det blev prisregn på tidningen QX årliga gaygala. En kväll för de som lever det och de som tolererar det, en fest och prisutdelning där politiker, kändisar och kulturarbetare firar året som varit. Just den här kvällen blev pristagaren ändå överröstad av en annan händelse: kronprinsessan Victorias hemliga besök.

Det var en efterlängtad vink från kungahuset. Cirkus reste sig i applåder som aldrig ville ta slut. Det finns inget åtagande, plikt eller agenda att hålla sig till vare sig för kungahuset eller politiker på plats en sådan här kväll. Det är symboliken som skapar närvaron. Liksom andra gånger när ministrar eller till och med statsministern besöker gaypubliken handlade också Victorias korta tal om hur stort det är ”att få känna er kraft, er glädje och er gemenskap”. Det är en homosaga som tar form. Victoria är en del av en offentlig makt som genom valet att stå här hos den svenska gaypubliken 2013 visar på ett modernt ledarskap. Men bekräftelsen i den långa, varma applåden berättar också något mer. Denna längtan efter att få bli del av samhället, men ändå fortsätta vara utvald och exceptionell, är i dag en stor del av gayvärldens signum.

”What if living a dream meant living a lie”, är den effektfulla onelinern i en av de senaste kampanjerna för att mobilisera motståndet i väst mot olympiska spelen i Ryssland.

Gaysajten All Outs film med ett konståkande par på isen, en snygg kvinna och lika snygg man tackar sin publik. Kvinnans drömska blick vandrar därefter över till en annan kvinna som väntar bakom sargen. Men den äkta kärleken stannar vid en dröm.

Filmen är en av miljoner upprörda röster som höjts mot Rysslands nya homofoba regim. Artiklar, kommentarer, tweets, kampanjer, pressmeddelanden och frustrerade röster har kritiserat den nya repressionen mot hbt-personer i Ryssland.  Homosexualitet har blivit symbolfrågan i ett nytt kallt krig mellan väst och öst.

I juni röstade duman i Moskva ja till lagändringar som förbjuder spridandet av information om icke-traditionella sexuella relationer och berättelser om systematiska förföljelser från nynazistiska och nationalistiska grupper mot homosexuella började spridas via sociala medier.

Det väckte en stark opinionsvåg för rätten att protestera mot ett snävt sätt att se på familj och kön och sexualitet. Sedan dess har allt fler röster i väst hörts med krav på bojkott av OS, amerikanska och brittiska superstjärnor har protesterat från scener och anmälts av ryska konservativa och religiösa politiker.

Politiska utspel med målade naglar, flaggor på heliga platser och kiss ins utanför ryska ambassader har gjorts till tecken på enormt hjältemod från enskilda individer. Däremot har röster och berättelser från landet varit desto färre, vilket riskerar att förstärka idén om ett isolerat land. Det är svårt att tänka sig ett så kraftfullt och förenklat fördömande av andra länder och kulturer om det inte handlar om just inskränkningar av hbt-rättigheter. Har rapporteringen gjort att omvärlden fått större förståelse för vad som pågår eller handlar det i första hand om en förstärkning av ett ”vi” som förenas i räddandet av ”dom”?

– Det skrivs mer och mer om Ryssland men det blir allt tydligare att väst inte förstår landet alls, säger Alexander Kondakov som länge intresserat sig för de sexualpolitiska frågorna i landet och forskar på Centre for Independent Social Research i Sankt Petersburg och på Europeiska universitet i samma stad.

I Sankt Petersburg förs en del av kampen från ett höghus i centrala staden där flertalet av de sexualpolitiska organisationerna håller till. Det har gått ett år sedan jag besökte vinterstaden. Sedan dess har flera av de jag talat med berättat om nya nivåer av repression. Det handlar om hot om böter för en organisation som tar emot medel från utlandet. En annan organisation hotas av stämning eller rättegång för att ha publicerat material där lesbiska och deras barn medverkar.

För både organisationer och enskilda aktivister har lagarna lett till att man tvingas hålla en lägre profil utåt, menar Alexander. Men den fixering vid lagarnas betydelse som väst rapporterar om är samtidigt missvisande:

– Många människor varken respekterar eller erkänner statliga regleringar och lagar. De fortsätter sina liv i en vardag precis som vanligt, öppna eller inte, med grannar och familjer. Andra har till och med blivit mer synliga och högljudda genom protester i den nära omgivningen. Det är reaktioner vi inte ska underskatta betydelsen av. Men det finns en annan lika viktig fråga, menar Alexander. Det är den om huruvida den ryska makten tar till sig av kritiken utifrån eller snarare stärks i sin övertygelse om att deras väg är den rätta. Det är knappast något man verkar oroa sig för i väst:

– De som ingår i den absoluta ryska makten har insett vilka stora vinster som ges vid valutslag om man fokuserar på gayfrågor. Man söker framför allt de generationer som har direkta erfarenheter av Sovjet-tiden och som bär minnen och vissa idéer om hur livet borde vara eller borde ha blivit. Det är människor som gått igenom stora samhälleliga förändringar och ändå inte fått det bättre, säger Kondakov.

– Genom att förtydliga att väst står för gayrättigheter, feminism och en positiv migrantpolitik lanserar makten det ena förslaget efter det andra som går ut på att ta itu med allt som framstår som främmande, det som alltid funnits men ingen kände till.

Enligt Alexander Kondakov finns ett större projekt bakom maktens pågående nedmontering av hbt-personers, kvinnors och migranters rättigheter. Man vill visa sin kraft som representanter för en ny konservatism med starka och enande ideal på en global arena.

– Högljudda reaktioner om bojkott fungerar till och med stärkande för makten i delar av landet. Makthavarna hamnar i ett nationellt rampljus och får respekt för att våga stå för en egen linje.

Problematiserandet av den västliga utvecklingen av sexuella friheter och hbt-rättigheter har på senare år blivit ett teoretiskt fält kallat hononationalism.

För europeiska, icke vita queeraktivister som drabbas av den ökande rasimen har frågorna också länge varit på agendan.

Men det är det symbiotiska ekonomiska förhållandet mellan USA och Israel som gett upphov till begreppet pink washing.

2007 myntade queerteoretikern Jasbir Puar begreppet homonationalism i boken Terrorist Assemblages – Homonationalism in Queer Times. Hon fokuserar visserligen geografiskt och historiskt på utvecklingen i USA efter 11:e september och kriget mot terrorismen, men ser Israel som pionjärerna.

Relationen mellan staten Israel och den israeliska gayvärlden är i dag en komplicerad historia liksom sprickan mellan palestinska och israeliska queer/gayrörelser: ”Palestinsk queerrörelse är en av få sociala och politiska rörelser som diskuterar hur sammanlänkade frågor om sexualitet är med sociala och politiska verkligheter och kamper” skriver den palestinska queerorganisationen Al-Qaws grundare Haneen Mikey i antologin The Case for Sanctions against Israel.

Hon tecknar en utveckling av ett israeliskt gaycommunity som allt oftare ignorerar utvecklingen i landet och som sänkt sina ambitioner att slåss för sexuella friheter för alla, bortanför nationsgränser. För Mikey och andra i den gryende palestinska rörelsen handlar arbetet om att dra igång en ny sexualpolitisk kamp. I takt med att den queera antiockupationsorganiseringen i Palestina har fått större uppmärksamhet i omvärlden har det sexualpolitiska arbetet i Israel splittrats. Det har uppstått slitningar mellan den israeliska gayrörelsen och de rörelser i Israel som slåss för den palestinska befrielsen och en bredare sexualpolitisk kamp med rötter i både Israel och Palestina.

Redan långt innan en av de första mer samlande konferenserna i USA på temat homonationalism och pinkwashing anordnad av Center for Lesbian and Gay Studies (CLAGS) på City University of New York i våras var debatten hård: hur kan ett kommunalt universitet upplåta lokaler och finansiering för en sådan attack på Israel?

Konferensens initiativtagare, den amerikanska författaren och journalisten Sarah Schulman är en av de mest hängivna judiska rösterna som har engagerat sig i frågan.

I Israel/Palestine and the Queer International berättar hon om ett personligt uppvaknande och ger en genomgång av de täta band som finns mellan amerikanska och israeliska judar vilket har haft stor påverkan för hur laddad frågan blivit.

Aeyal Gross, professor i juridik vid Tel Avivs universitet, var en av konferensens deltagare. I början av millenniet var han del av det numera nedlagda aktivistprojektet Black Laundry. De var några av de första som visade att Tel Avivs Pridetåg kunde handla om mer än ett party, och de lyfte fram Israels ockupation av palestinska områden.

Tillsammans med en annan falang, Gays in Black som bar banderollen ”There is no Pride in Occupation”, satte de fingret på den dubbla sits som de israeliska gayrörelserna och aktivisterna sedan dess har befunnit sig i.

Det handlar både om att hylla de efterlängtade rättigheter som landet har fått och om att se hur landets politik samtidigt innebär ett förtryck mot människor som också omfattar queera systrar och bröder i de ockuperade områdena.

För det är ett faktum att i samma stund som de hårt tillkämpade rättigheterna på grund av sexuell läggning börjat vinnas, så började också dessa rättigheter användas som redskap i ett större marknadsföringsprojekt för landet. Ett projekt som vill göra Israel till ljuspunkten i Mellanöstern under sloganen ”ett modern västligt land till skillnad från de mörka och homofoba grannländerna i Mellanöstern”, som Gross skriver i en sarkastisk och personlig reflektion av utvecklingen.

I Israel erkänns i dag samkönat partnerskap om det har ingåtts i ett annat land, här finns diskrimineringslagstiftning vad gäller sexuell läggning för den israeliska befolkningen, liksom rätten för israeliska homosexuella män att göra militärtjänst. Det är rättigheter som också måste kunna problematiseras när de används för andra syften än för att upplösa statusskillnaderna utifrån kategorier som hetero- och icke-heterosexuella.

– Premiärminister Netanyahu har framhållit hbt-rättigheterna i landet i så gott som varje större tal han hållit internationellt under de senaste åren. Inte minst för att kunna attackera Iran som politisk motståndare. Samtidigt har det inte hänt ett dugg på den här fronten de senaste fem åren i landet, påpekar Nitan Horowitz som är bög och från oppositionspartiet Meretz, i en intervju i Gay Star News.

I dag är de inbjudande texterna på gaysajter om Tel Aviv en lång och skön berättelse om fantastiska stränder och ett vibrerande nattliv.

Gayturismen bygger på idén om att konsumtion inte bara handlar om avkoppling utan också, för att det omfattar en minoritetsgrupp, är en del av en progressiv utveckling. Ett uttryck för ett lands öppenhet och tolerans. Arbetet med att locka turister till landet är en av de mest utmärkande delarna som Israel genomfört med syfte att omvandla bilden av landet som religiöst och militaristiskt till en bild av ett sekulärt och modernt land.

För knappt tio år sedan skapades Brand Israel i nära samarbete med amerikanska marknadschefer på strategiska positioner. Efter kampanjens första år kom den att inrikta sig specifikt på gaykulturen. Genom finansiellt stöd från Israel till filmfestivaler, kultur- och Pride-arrangemang i Europa och USA där landet lyfts fram som en progressiv och öppen plats för gayvärlden fick bilden av ”det moderna landet i Mellanöstern” ett snabbt uppsving.

Enligt mätningar står gaygruppen för mer än tio procent av resebranschens totala marknad. På internationella turist-mässan i Berlin 2010 uppmuntrades gayturisterna att ta nästa flyg till Tel Aviv och konsulatpersonal berättade om närmare 100 miljoner dollar som investerats av israeliska staten för att locka dit bögarna. 2012 utsågs staden till den ”bästa gaymetropolen i världen” av amerikanska flygbolaget United Airlines.

Det till synes apolitiska projektet att öka turismen och göra gaykulturen synlig har också inneburit kampanjer med ett högre syfte.

Förra året publicerade exempelvis Englands två största gaytidningar Gay Times och Attitude en gay map över Israel där insidan av omslaget kunde vikas ut med en karta där ockuperade palestinska och syrianska territorier gjorts till del av landet.

Författaren Lee Walzer som skrivit Between Sodom and Eden: A Gay Journey Through Todays Changing Israel ser också konsekvenser av de kompromisser som landets gayrörelse har slutit. Det handlar inte bara om att makten utnyttjat frågorna internationellt. Han menar också att den israeliska hbt-rörelsen skippat feministiska frågor, vilket har lett till att avståndet mellan lesbiska och bögar förblivit stort.

Priset för framgången är en rörelse som låtit bli att ta ställning till landets mest laddade konflikt.

När teoretiker började använda homonationalism som begrepp var det många som fick syn på gamla frågor på nytt. Jasbir Puar insisterar på ett nytt paradigm där gayrättigheter analyseras utifrån hur de gjorts till delar av länders nationella framgångsberättelser.

I en artikel i the Guardian från 2010 analyserar hon de senare årens förbryllande utveckling där vissa extremistiska och fascistiska organisationer i Europa inte bara försökt värva utan också attraherat medlemmar från gayvärlden.

English Defence League, EDL, bygger hela sin retorik på bekämpandet av muslimer och motiverar arbetet med att man vill erbjuda ”hbt-personer i väst skydd”. En hårdragen retorik, som enligt Puar knappast ska ses som häpnadsväckande.

Oviljan att se att rasism är lika vanligt i gayvärlden som i den övriga världen gör det svårare att förstå de verkliga anledningarna till EDL:s omtanke om hbt-personer. Erbjudandet om att få en nationell tillhörighet men ändå fortsätta vara en exceptionell grupp är i dag mer attraktivt än någonsin. Historien har alltid förvägrat hbt-personer känslan av att få höra till. EDL utnyttjar en långvarig historia av spänning mellan olika grupper.

Puars analys bygger vidare på historikern Lisa Duggans beskrivning av 90- och 00-talens USA, då den nyliberala ekonomismen vann mark. Hon analyserar framväxten av en sexualpolitisk liberalism där gaykulturen får en alltmer framträdande plats i den nationella självbilden.

Genom begrepp som homonormativitet beskrev hon en gaykultur som blivit allt mer fixerad vid att förstås av majoriteten, ”vi är precis som ni”. Hon såg hur frågorna om sexualitet allt oftare började kopplas till privat egendom och konsumtion.

Allt som gaykulturen företog sig, var de semestrade, la sina pengar och shoppade beskrevs som viktiga politiska framgångar på samma nivå som den livsavgörande kamp som något årtionde tidigare bedrivits under hiv/aids-epidemin. En tid då människor dog på gatorna och människor gick samman för att kräva sociala insatser och mediciner från en ignorant och homofob makt.

I The twilight of equality – Neoliberalism, Cultural Politics and the Attack on Democracy från 2002 beskriver Duggan hur tredje vågens feminism och hbt-rättighetspolitik lett till en avpolitisering av kultur- och identitetsfrågor.

För att få till reformer och uppnå lagliga framgångar övergav den framväxande amerikanska gayrörelsen grundläggande ideologiska perspektiv. Det innebar att man övergav ett annat avgörande faktum, nämligen att frågor om sexualitet och kön är lika fyllda av hierarkier som frågor om ras och klass. Och opererar genom ekonomiska orättvisor snarare än avskilt från dem.

Utvecklingen av de sexuella frihetsfrågorna under 00-talet har sett annorlunda ut i Europa respektive USA. I USA är kriget mot terrorismen centralt för den nationella självbilden och har skapat en patriotism som är synlig i gayvärlden. Efter den 11:e september började allt fler ställen och barer skylta med den amerikanska flaggan.

Pride-falanger, tidningar och organisationer uttalade sig positivt till krigsinterventioner i världen, medan queera muslimska och arabiska organisationer, som drabbades av det hårdnande klimatet, började söka nya allianser bortanför gaykulturen.

I Europa kom tiden efter 11:e september snarare att leda till ett ökat fokus på den diskussion som politiker, högerextrema och konservativa krafter länge försökt föra upp på dagordningen: problemen med mångkulturalismen. I denna nya rasistiska debatt har de sexualpolitiska frågorna spelat roll.

I The Crises of Multiculturalism: Racism in a Neoliberal Age från 2011 konstaterar Alana Lentin och Gavan Titley att ett skifte har skett. Kampen för ett multikulturellt samhälle, som tidigare självklart inkluderade hbt-rättigheter, började framställas som oförenlig med kampen mot hetero- och könsnormer. De som en gång tillhörde avvikarna – de homosexuella – tillhör nu de integrerade. På den andra sidan befinner sig de som aldrig kan komma i kapp, muslimerna från öst.

Framför allt i Holland har kriget mot muslimerna rättfärdigats genom gay-politik.

I centrala Amsterdam, nere vid en av stadens kanaler, ligger det pampiga homomonumentet som hyllar minnet av de lesbiska och bögar som mördades i nazismens koncentrationsläger. Det fungerar som bevis för hur tolerant Holland är.

Före den 11:e september var tolerans synonymt med multikulturalism. I dag är tolerans något som enbart manifesteras i hbt-rättigheter – och som slagträn mot landets muslimer. Pim Fortuyn var högerextrem, ledde för Pim Fortuyns lista och – lika viktigt i sammanhanget – han var en homosexuell man. Nio dagar innan sin stora politiska seger mördades han av en djurrättsaktivist. Därmed lades grunden för ett martyrskap som blev ett visuellt och starkt vapen också för efterträdare i samma anda.

I dag är Geert Wilders Frihetspartiet ett av landets största och de förslag och idéer som tidigare framstod som för extrema är normaliserade. I detta skifte har gaykulturen spelat en stor roll.

I Holland precis som i andra länder skedde en viss normalisering av gayidentiteterna som påbörjades under 80-talet. Det öppnade samtidigt upp för att se hur sexualitet kan användas som ett formbart ämne eller fält och framförallt: som grundläggande för att visa på ett lands modernitet, ett begrepp som står i motsats till tradition.

Sociologerna Paul Mepschen, Jan Duyvendak och Evelien Tonkens skriver i Sexual Politics, Orientalism and Multicultural Citizenship in the Netherlands från 2010 om utvecklingen som föregick Fortuyn.

Det är inte en berättelse om en enskild rasistisk och besatt politiker utan den om hur homosexuella män under 00-talet gick med på och själva blev en del av en framväxande nederländsk nationalism. Det var en nationalism möjliggjord av landets omfattande och snabba sekularisering i kombination med en lika snabb förändring i moral och sexualsyn.

Fatima El-Tayeb är inne på samma spår, i “Gays who cannot properly be gay – Queer muslims in the neoliberal European city”. Hon beskriver ett Amsterdam som allt oftare framställs som den kreativa europeiska drömmen. Här finns en mix av gammal arkitektur, kanaler och multikulturella marknader i kombination med en liberal sex- och drogkultur. Komponenter som sammantaget har gjorts till de ytliga egenskaper som skapar en gayvänlig stad. En stad där homosexuella görs till de lyckade exemplen på en grupp som är lättintegrerad. Allt medan andra människor i områden som politikerna struntar i alltid är efter, aldrig blir moderna. 

När hbt-identiteten blir folklig handlar det sällan om något djupgående accepterande av olikheter. Snarare om identitetsskapande för svenskhet/västlighet/europeiskhet. Begrepp som frihet och tolerans blir alltmer diffusa.

Querrörelsen brukar omtalas som den yngsta frihetsrörelsen, yngre än den feministiska rörelsen och medborgarrättsrörelsen. Man brukar säga att den moderna västliga sexualpolitiska kampen föddes under några sommardagar 1969, med Stonewall-upproret. Simultana rörelser, tidigare och senare, har alltid funnits.

Men då fick en brokig samling människor – vana att trakasseras och förföljas av polis och andra – nog. De gick samman och slog tillbaka.

En viktig sak att minnas är att det aldrig var en grupp med samma erfarenheter och bakgrund. Queerkampen fördes då, liksom nu, av människor som levde olika liv, men som just där och då använde sina erfarenheter av förtryck för att tillsammans kräva något av omvärlden. Berättelsen om de där dagarna har stor relevans i dag, på många sätt. Men Stonewall-upproret får inte bli till en romantiserad saga om ett ”vi”.

Uttalanden från stormakter i Europa får återspegling i rysk inrikespolitik och vice versa. Att feminism och hbt-rättigheter ”hör till väst”, som den ryska makten i dag vidhåller, blir något som både bekräftar Europa som hbt-rättigheternas urmoder och öst som homofobins hemland. Västerländska aktivister säger knappast emot. Israels kampanjer som fått betydelse för synen på gayrättigheter har säkert gjort det lättare för många att leva i landet.

Men en ökad press på palestinska queerflyktingar är en annan konsekvens av Israels politik.

Vissa ledare i de europeiska stormakterna framhåller en förenklad berättelse om tolerans, men samtidigt finns det inga undersökningar som visar på att några större eller mer omfattande ifrågasättanden av heteronormativa förväntningar har skett. Människors utsatthet på grund av sexualitet och könsidentitet inte bara påverkas, utan frodas i ett system av rasism, växande nationalism och ökande ekonomiska orättvisor.

I en tid när nationalism och rasism växer både i parlament och på gräsrotsnivå ökar behovet av en mer ideologisk diskussion kring hbt-frågor. Inte bara för att undvika att hamna i händerna på nationalistiska krafter, utan för att en kamp som bara bygger på den minsta gemensamma nämnaren – en idé om att alla är emot homofobi – inte är särskilt kraftfull.

Att granska den globala och nationella hbt-rättighetspolitiken är en oerhört viktig maktkritik, såväl inom akademin som för aktivister.

Anna-Maria Sörberg