I huvudet på en huligan

Det allra bästa med Bill Bufords reportagebok Bland huliganerna är inte hur han dekonstruerar våldsdyrkande maskuliniteter bland hårdföra fans till Manchester United (även om han gör just det ytterst förtjänstfullt).

I stället är det hans egen förvandling som lever kvar i åratal efter läsning. Från amerikansk akademiker och redaktör på brittiska prestigemagasinet Granta, som aldrig ens sett en fotbollsmatch på tv, till en man helt uppfylld av lusten att bruka våld tillsammans med andra.

När Buford i slutkapitlet, efter att beskrivit den ena vidriga våldscenen efter den andra, euforiskt och bokstavligt slåss mot och, blir rejält misshandlad av, italiensk polis under VM 1990 är inte bara hans tidigare registrerande jag utraderat – för läsaren framstår massans bärsärkagång som den mest naturliga sak i världen. Avundsvärd, rent av. Samma våld som framkallat illamående tidigare väcker både glädje och – lust att slåss.

Bufords förvandling är på inget sätt extrem, den som tillbringar lång tid i vilken grupp som helst får till slut svårt att skilja på sig själv och de ”vanor” och värderingar som gemenskapen härbergerar.

För snart tio år sedan besökte jag Buenos Aires och lyckades få tag på biljetter till mötet mellan River Plate och Boca Juniors, sittplats på Bocas bortasektion. Ligan hade varit stängd ett par veckor på grund av ovanligt blodiga våldsamheter, nyhetsprogrammen vevade fortfarande chockerande bilder på män som slog varandra medvetslösa med järnrör medan dammet yrde runt deras fötter.

I ett land där fotboll är viktigare än mycket annat är derbymatcherna mellan River och Boca de viktigaste av alla. Det är ingen överdrift att påstå att hela landet står stilla när de möter varandra, och El Superclásico anses vara en av världens största matcher.

Argentina är också en av de allra våldsammaste fotbollsmiljöerna i världen. Sedan 1924 har närmare 600 personer dött i samband med matcher med argentinska lag. Slagits och klämts ihjäl, eller skjutits av polis. Lokala politiker och/eller kriminella organisationer betalar dessutom regelbundet huliganer för att skapa oreda och skräck.

På matchdagen tog jag bussen den långa vägen till arenan i det fashionabla Belgrano. Varje gång ett Rivermärke eller -tröja skymtade var bussen nära att kantra eftersom samtliga män vräkte sig ut genom fönstren för att skrika förolämpningar och spotta efter de som bar dem. Samma sak om någon bar Bocafärger, fast då utan spott. Däremellan sjöng de.

Framför entrén löpte en lång avspärrad raksträcka där varje tvärgata blockerades av blänkande robocop-poliser i helsvart, solglasögon, hjälmar och synliga vapen.

Vägen var uppdelad i sektioner av poliskedjor. Som levande tullstopp hindrade de en kontrollerad mängd åskådare från att passera innan utrymmet mellan dem och nästa linje var tomt. Framme vid den sista väntade grundlig visitering, vattenflaskor, allt vasst eller brandfarligt slängdes i säckar. Hela tiden hetsen under sammanbitenheten.

Boca vann med 2-1, vid varje mål dröjde jublet några långa sekunder – lejonparten av publiken stod vända mot motståndarnas åskådare, sjungandes nidsånger – innan allt exploderade: män grät, främlingar skrek rakt ut och kastade sig i varandras armar, den sluttande betongen på de övre ståplatssektionerna svajade under röken från bengaler och till synes hänsynslöst krängande folkmassor.

På vägen ut skyndade vi oss för att hinna till bussen innan Riverfansen blev utsläppta 45 minuter efter oss och i flera år efteråt lyssnade jag på klipp från Boca-läktare och varje gång tänkte jag samma sak som den där soldränkta eftermiddagen: jag kommer aldrig någonsin uppleva en fotbollsmatch större än den här.

En vecka senare var jag på allvar rädd, mitt i en grinig, aggressiv och alldeles för stor ståplatspublik där jag såg en vettskrämd pojke kissa på sig av skräck medan hans morföräldrar och syster desperat och förgäves försökte ta sig ut från trängseln. Jag minns mycket lite från själva matchen (Racing–Independiente, 0-1, det andra största derbyt i Buenos Aires, mellan två lag från samma förort) annat än försöken att fortsätta stå upp under de övre sektionernas upprepade rusningar nedåt. Blåmärket på hakan efter att jag kastats handlöst in i en mans bakhuvud när Independiente gjorde mål, att jag fick för lite svalka under brandmännens pausbevattning av läktarna, mannen som skrek ”din mammas fitta” i mitt öra i två timmar.

Glassförsäljarens tårar efter att han rånades på både glass och pengar mitt i folkmassan. Hur de både breda och djupa vallgravar av betong som omger fotbollsarenorna i Argentina framstod som de finurligaste i världen och de höga taggtrådsstängslen framför dem.

Poängen med detta är inte att illustrera en skillnad mellan stå- och sittplats eller förort mot centrum, även om den förra skillnaden såklart existerar.

Alla mytomspunna matcher och arenor har detta gemensamt, balansgången mellan eufori och skräck, det latenta hotet om (ännu värre) våld.

Det är en del av den så kallade fotbollsromantiken, den som gör att myter föds och traderas, att även de mest fredliga fotbollsfans världen över alla kan namnet på till exempel Ali Sami Yen, Galatasarys gamla arena där besökande lag bokstavligt har tvingats på flykt och där den hoppande publikens brinnande massa inte gick att skilja från själva byggnaden.

Det kan med rätta kallas fånigt, livsfarligt, samhällsvådligt och upprätthållande av snart sagt varenda en av alla dåliga maskuliniteter som finns. Fotboll är inte, på gott och på ont, tennis.

Samhällen tycks acceptera att fotbollsläktare och den kringliggande geografin upphör att vara en plats där vanliga regler och uppförandekoder gäller. En plats där den hegemoniska maskulinitetens vithet och heteronormativitet närmast rituellt förstärks – och uttrycks på sätt som är oacceptabla överallt annars.

Att en schackklubbs eller en ridsportsförenings anhängare flera gånger i månaden skulle sätta delar av kollektivtrafiken ur spel eller kosta miljoner i polisbevakning är en absurd tanke.

Ändå gör fotbollssupportrar över hela världen just det – ett fåtal är huliganer, andra vill gärna vara det, de allra flesta är ”vanliga” supportrar.

Men med batonger och repression kommer dragningskraften i potentiell masseufori nästan alltid att vinna. Våldet sker för att tillräckligt många tillåter det att ske, precis som mäns våld mot kvinnor fortgår eftersom såväl den sociala som rättsliga påföljden är relativt mild.

Så länge mainstream-maskuliniteten föreskriver män att vara fysiskt starka, aggressiva och konfrontativt konkurrenskraftiga kommer delar av fotbollspubliken att vara det. Det mest brutala och organiserade huliganvåldet har en bisarr tvilling i de otaliga fotbollsföräldrar som under knattematcher skriker glåpord mot motståndarlagets spelare, hetsar sina (små)barn och fler gånger än sällan hotar tonåriga domare med stryk.

Ofta diskuteras huliganism uteslutande som ett ordningsproblem. Det är ett ordningsproblem, men huliganism existerar aldrig i ett vakuum, fritt från det omgivande samhällets värderingar eller politiska strömningar. Ändå är det ett samhällsfenomen som behandlas annorlunda från andra. Ta bara den svenska diskussionen om vems ansvar det är att hindra män(niskor) från att löpa våldsam amok i samband med herrfotbollsmatcher, ett beteende som från en sidoposition framstår minst sagt löjeväckande.

Från klubbarnas sida hörs röster om att detta är ett samhällsproblem, och inget som de vare sig kan ta ansvar för eller förhindra, samtidigt som idrottsledare och spelare fler än få gånger ”misslyckats” med att ta avstånd från supporterbeteenden av sorten söka-upp-lågpresterande-spelare-på-fritiden/hota-tränare-med-döden/slå-halvt-ihjäl-motståndarsupportrar.

Från samhällets sida vill man att klubbarna ska ta ansvar och till exempel hindra kända våldsverkare från att komma in på arenorna. Polisen har svarat med att, mot både riksdagens och klubbarnas vilja, fakturera föreningar för bevakningsinsatser.

Det är viktigt att komma ihåg att lockelsen i kollektivt våld och hot om detsamma inte bara drabbar redan våldsbenägna flåbusar. Till exempel var det de på många sätt stökiga och våldsamma Stockholmsderbyna i skarven mellan det gamla och nya millenniet som räddade herrallsvenskan från sotdöden. Den som besökte en allsvensk arena på 1990-talet vet hur nära det var. Tom ekande betong, tysta läktare. De högljudda, bengalbeströdda matcherna mellan AIK, Djurgården och Hammarby födde en våg av ny läktarkultur. En del av den dålig, det allra mesta bra.

Faktum är att fotbollens själva rötter är massvåld: i tidernas engelska begynnelse spelades så kallad folkfotboll med obegränsat antal deltagare, ofta kunde de räknas i tusental. I kampen att föra det bolliknande byltet från till exempel en bys kyrktrappa till en annans bro var alla medel tillåtna. Matcherna var så våldsamma att Edward II 1314 inte såg annan råd än att förbjuda sporten – just eftersom den ansågs samhällsfarlig i all sin kollektiva våldsamhet.

Inte förrän den industriella revolutionens intåg fick man dock på allvar bukt med folkfotbollandet: underklassens arbetare blev helt enkelt för utmattade för att slåss på den lilla fritid som fanns.

Att fotbollen överlevde berodde paradoxalt nog på den brittiska överklassens elitskolor, som innan den industriella revolutionens nyrika söner släpptes in – och vars fäder krävde faktisk utbildning – var en tummelplats av våld, kaos och så kallad kamratfostran. Folkets brutala nöje var som gjort för adelns blodtörstande ynglingar.

När skolorna öppnades för andra än de med ärvda rikedomar och positioner förändrades inte bara utbildningen. Fotbollen ansågs vulgär och försågs med gentlemannaregler. Bara använda fötterna, inga slagsmål, sportsligt uppträdande.

1865 bildades det engelska fotbollsförbundet, FA, och resten är som det brukar heta historia. Det dröjde dock inte länge förrän våldsamheter bröt ut. När fotbollen professionaliserats och rensats från våld flyttade slagsmålen från planen till läktarna. 1885 rapporterades den första av många huliganincidenter i den brittiska fotbollen. Efter en vänskapsmatch mellan Aston Villa och Preston, som de senare vann med 5-0, attackerade publiken både spelarna och varandra. En spelare i Preston slogs medvetslös och efteråt beskrev pressen våldsmakarna som ”howling roughs”.

Ett år senare inträffade den första huliganattacken utanför en arena när Preston-anhängare slogs med fans till Crystal Palace på en järnvägsstation.

Den ”klassiska” brittiska fotbollen bytte för alltid skepnad efter Hillsborough-katastrofen 1989. 96 Liverpoolfans dog efter att polisen släppt in för många åskådare på samma plats, de flesta klämdes ihjäl. När de försökte fly in på planen slogs de tillbaka av polis. Endast en av de 44 ambulanser som kom till arenan släpptes igenom.

Direkt efteråt skylldes händelsen på Liverpoolfansen själva, i (framför allt) The Sun målades de upp som samvetslösa arbetarklasshuliganer som slitit varandra i stycken. Nog för att de var arbetare, och minns att detta var Margaret Thatchers England, men de hade aldrig en chans.

Först i september 2012 kom rapporten som också från officiellt håll slog fast att människorna på läktaren inte hade någon som helst skuld, att de 96 dog på grund av undermålig säkerhet och dåligt polisarbete. Dessutom hade polisen medvetet försökt lägga skulden på Liverpoolanhängarna, bland annat ”försvann” flera hundra vittnesmål.

Händelserna i Sheffield blev startskottet för en ovanifrånriktad klasskamp – som ytterligt förstärktes av storkapitalets, tv-intäkternas och Premier Leagues intåg 1992 – ståplatsläktare revs över hela Storbritannien, huliganlagar instiftades. Fotbollen skulle rycka upp sig från den glåmiga och våldsamma arbetarklassen, och ta steget in i finrummet.

Förändringen får anses vara i det närmsta komplett. En dryg vecka efter att Hillsboroughrapporten presenterades spelade Arsenal match mot Chelsea på olje-penga-nya Emirates, den billigaste biljetten gick loss på mer än 700 kronor. Sedan 1989 har biljettpriserna i Englands högsta liga ökat med 1 100 procent. Fotboll är inte ett folknöje längre. De som saknar pengar får lösa ett kabeltvabonnemang eller se matcherna på lokal. De hårdföra firmornas våld har dock inte upphört, bara flyttat ut från arenorna – på samma sätt som de slagsmål som äger rum i Sverige nästan alltid gör det på en avlägsen plats långt bort från läktarna.

Därmed inte sagt att att huliganism och fotbollsvåld inte handlar om politik. Dels är huliganism är en politisk handling i sig, inte för att huliganer så ofta har en politisk agenda utan för att själva hotet om våld utgör ett maktmedel.

Det finns en politisk dimension i att stora grupper av män regelbundet intar offentliga platser där den ”vanliga” medborgaren måste anpassa sig till eventuell fysisk fara. Att ta över platser är i själva verket en del av ”uppgiften”, när bortafans tar över gator och torg i en annan stad eller stadsdel är det en manifestation av makt. Det främsta territoriet är den egna arenan, där alla, inklusive polisen, görs medvetna om vilka det är som bestämmer.

Ibland blir reaktionerna på detta mer än skrattretande, som den svenska huliganutredaren Björn Erikssons idé om att fler barn och kvinnor, på bästa förskoleklassmanér, kommer att dämpa bråkiga män på läktarna.

För om en kultur där glåpord, våld eller hot om våld och mäktiga manifestationer av lag- och grupptillhörighet kan sägas vara global så beror uttrycken de tar sig på det omkringliggande samhällets – ibland undertryckta – normer och värderingar.

Att motståndare, både själva fotbollslagen och deras fans, i delar av Europa hånas med tillmälen som ”bög”, ”jude”, ”zigenare” av långt fler än den minoritet åskådare som är våldsamma, är en  snarare en spegling av vilka som har lägst status i ett samhälle än bevis på organiserat politiskt hat, även om det också förekommer.

Under den brittiska huliganismens storhetstid hade till exempel delar av Chelseas fans djupa band till nynazistiska Combat 18, som i sin tur var nära förbundna med National Front och dess nu mer framgångsrika utbrytare British National Party.

Banden finns forftarande kvar, men inte alls i lika stor utsträckning. Något som dels har att göra med den extreme make-over engelsk fotboll i allmänhet och Chelsea i synnerhet genomgått efter den nya tidens ”superarenor” utan ståplats där biljettprisernas only way is up och externa storfinansiärer som köper framgång med hjälp av oljepengar. Men det beror också på att England inte är samma land som på 1980-talet, även om det ibland är svårt att tro motsatsen finns en helt annan medvetenhet, och kamp, om och mot rasism. Rasistisk läktarsång är inte längre möjlig.

Också på svenska läktare är rasistiska eller homofoba ramsor så gott som utrotade, däremot passerar sällan en match utan att någon eller några skriker fittor, kärringar, bögjävel, svartskalle eller apa. Däremot, som reaktionerna på Bosse Hansson-rasismen visade, är den sociala förlusten av att använda rasistiska tillmälen i annat än slutna sällskap mycket stor.

Ingenstans har kombinationen fotboll och våld varit så politisk som på Balkan. Under Jugoslavien-tiden var supporterskap ett sätt att utrycka förbjuden nationalism. Serber höll på serbiska lag, kroater på kroatiska, bosniaker på bosniska, och så vidare. Samtidigt var de jugoslaviska landslagen tillräckligt framgångsrika för att hela befolkningen någonstans kunde enas under stora mästerskap.

Efter Titos död stegrades nationalismen även inom idrotten, och nationalistiska ledare var inte dummare än att de insåg framför allt fotbollsfansens våldspotential. Ett välkänt exempel är Arkans Tigrar, en av de mest fruktade paramilitäriska grupperna under kriget. Det var Slobodan Miloševic´ som städslade Arkan för att att organisera de redan ultranationalistiska och mycket våldsamma anhängarna till Belgradlaget Röda Stjärnan. Inte bara brukade Delije (hjältarna) sjunga sånger om det ärorika Serbien och den store Miloševic´ på läktarna – i mångas ögon inleddes Balkankrigen med just en fotbollsmatch.

Den 13 maj 1990 mötte kroatiska Dinamo Zagreb det serbiska Röda Stjärnan på Maksimirstadion i Zagreb, en match som även i vanliga fall kunde kategoriseras som ett hatmöte. En vecka tidigare hade kroaterna dessutom röstat för självständighet och Jugoslaviens upplösning, något som Serbien och Slobodan Miloševic´ motsatte sig. Anförda av Arkan reste mer än 3000 Delije till Zagreb. Inne på stadion attackerades de av mångfaldigt fler och stenkastande medlemmar i Dinamos Bad Blue Boys, Delije svarade med att bryta sönder avspärrningarna och attackera hemmafansen med knivar och sönderslagna stolar – till ramsor om att ”Zagreb är serbiskt” och ”Vi ska döda Tudjman” (Franjo, sedemera Kroatiens första president, min anm). Bad Blue Boys stormade i sin tur planen och gav sig på både polis och motståndarsupportrar.

Resten av matchen förvandlades till ett inferno av tårgas och våld, över 60 personer skadades allvarligt. Dinamo Zagrebs kapten, Zvonimir Boban, dubbades till nationalhjälte efter att ha fastnat på bild när han sparkade ner en polis som försökte hindra en Dinamosupporter från att ta sig vidare in på planen.

Två år senare möttes de båda Belgradlagen och rivalerna Röda Stjärnan och Partizan. Det började som vanligt med slagsmål innan match och på arenan drog Röda stjärnans supportrar igång ramsor som beskyllde Partizan-anhängare för att vara ”bögar, turkar, muslimer, svartingar och kommunister” (sic). Plötsligt tystnade stadion, och allas ögon vändes mot Arkan och hans paramilitära Tigrar som var på uniformerat besök: de visade upp vägskyltar för publiken. 20 kilometer till Vukovar. 10 kilometer till Vukovar. Välkommen till Vukovar.

De följdes av fler skyltar med namnen på kroatiska byar och städer som fallit i kriget mot Serbien.

Arvsfienderna slutade skrika åt varandra, i stället förenades de i hat mot kroaterna och jubel för Arkan.

En serbisk fotbollsjournalist som var på plats beskriver stämningen som ”En fantastisk känsla av makt, som om fotbollssupportrar förändrade världen. På ett sätt gjorde de det också, även om händelserna den dagen aldrig upprepades efteråt.”

I dag är krigen på Balkan slut, men huliganerna finns kvar. Bland de krigsärrade supportrarna vars hypermaskulinitet en gång efterfrågades av presidenter och premiärministrar har inte etno-nationalismen svalnat, inte heller minnet av makt. I slutet av 1990-talet bidrog de supportrar som en gång lyfte fram Slobodan Miloševic´ till att avsätta honom.

Nyligen missade Serbien chansen att ens kvalificera sig till sommarens EM-slutspel efter att delar av deras egna supportrar med flit saboterat kvalmatchen borta mot Italien. Först blev matchen försenad på grund av läktarbråk, därefter varade den blott sex minuter innan domaren bröt på grund av att ”fansen” kastade in brinnande föremål på planen. Den serbiska lagkaptenen Dejan Stankovic´ grät, på läktarna fortsatte fascisthälsningarna och ropen ”döda, döda albanerna”.

I efterhand hävdade den serbiska tidningen Politika att kriminella gäng betalat huliganerna för att förstöra matchen och därmed ”skapa kaos” i Serbien. Andra menar att sabotaget var ett svar på Hillary Clintons samtidiga besök i Kosovo, därav ”döda albanerna”.

Oavsett vilket var händelserna i Genua en påminnelse om huliganismens styrka, och dess makt att påverka.

Till vardags riktar serbiska huliganer, likt de i Ryssland och Ukraina och andra forna öststater, det mesta av sin energi till att – förutom att utmana statens våldsmonopol – motverka hbtq-rättigheter. De många gånger Pride-parader ställts in i Belgrad har det varit fotbollshuliganer som stoppat dem. Kuriöst nog blandas lagsympatier in även i Pride-motståndet. När paraden i kroatiska Split attackerades häromåret skanderades ramsor om ”bögarna” i Röda Stjärnan, på samma sätt ropar serbiska homohatare okvädningsord mot Dinamo Zagrebs fans medan de misshandlar bögar och transpersoner. Andra gånger gör arvsfiender som anhängare av Partizan Belgrad och Röda Stjärnan gemensam sak och jagar förmodat homosexuella tillsammans.

Huliganernas böghat är ingen anomali. I ukrainska Kiev, vars första Pride-firande någonsin fick ställas in i somras efter att polisen inte kunnat ”garantera” säkerheten och huliganer inför pressfotografer misshandlat ledande ukrainska hbtq-aktivister, anser 65 procent av befolkningen att homosexualitet är en perversion och/eller psykisk sjukdom. I Ryssland och Serbien ser siffrorna ungefär likadana ut.

På samma sätt återspeglar de ryska huliganernas flagranta rasism situationen för migranter och människor med ”icke-slaviskt” utseende. Det är inte en slump att det är det förhållandevis etniskt homogena och rasistiska S:t Petersburg som hyser ett fotbollslag som fram till i somras aldrig haft en färgad spelare på lönelistan. Inte heller att de huliganer i Moskva som jagar människor med kaukasiskt utseende både i samband med matcher och till ”vardags” stämmer upp i rungande apljud mot mörka spelare – ibland till och i det egna laget.

Huliganism är heller inte, som en djävulens advokat kan tro när hen läser den här texten, ett europeiskt fenomen. Så sent som i höstas slutade kvalmatchen till Afrikanska mästerskapen mellan Senegal och Elfenbenskusten i blodiga kravaller.

Om vi återgår till Bill Buford och hans slutsatser efter att på nära håll varit en del av huligansamanhang mellan 1982 och 1990, hittar vi mycket viktigt som de allra flesta missar – oavsett om det är det brittiska fotbollsförbundet som byggt bort ståplatsläktare och förvandlat fotboll till en sport som snart bara den övre medelklassen har råd att se på plats, eller svenska huligansamordnare som föreskriver utökade kontroller och hårdare straff – själva våldets attraktion.

Buford menar, tvärtemot många andra, att våld inte sker slumpartat. Folkmassor blir våldsamma för att de vill, inte på grund av yttre omständigheter. Hans lakoniska slutsats är att fotbollsvåldet helt enkelt är ett sätt att umgås och samtidigt protestera: ungefär som tidigare generationers faiblesse för alkohol, droger eller politiska protester. Han skriver att han inte kunnat föreställa sig att våld är så lustfyllt, att det ger en ”adrenalin-inducerad eufori” som – eftersom den skapas av kroppen själv – är nog så stark och beroendeframkallande som vilken annan drog som helst.

Strax där bakom kommer alla vi andra som gillar ”stämningen”, för att den får oss själva att kliva ur våra kontrollerade liv. Inte för att slåss, utan för att vrålande kunna släppa taget om den kontrollerade indivudualiteten och uppgå i kollektivets cerebralt frånvarande känslomässighet.

Det är lätt att skratta åt AIK-fansens fasa över att deras nya arena i Solna har döpts efter en anti-mobbningförening vid namn Friends, men en allvarlig fråga måste ställas om vad den nya arenan kommer göra med själva fotbollen. Inte på grund av namnet, utan på grund av att den nya nationalarenan främst fokuserar på att dra till sig kapitalstarka åskådare som bereds plats i loger och dyra säten i bästa långsidesläge.

De som också lockas av ”stämningen”, men som gärna vill ta ett glas vin och kanske äta en bit under tiden – eller bara imponera på affärsbekanta med sitt know-how.

Vilken fotboll vill vi ha? Och vem ska ha möjlighet att se den på plats? Till och med i svenska herrarnas Superettan är det inte ovanligt med biljettpriser på över 200 kronor per person – en struntsumma för dem som som bäst filar på rutavdragen för läxhjälp, men en avsevärd summa för alla andra. Det mesta tyder dessvärre på att Sverige, om än i en mycket mindre skala, valt den engelska vägen: flashiga loger, mestadels bekväma sittplatser och fokus på fotboll som en ”upplevelse” bland andra.

Tyskland har valt en annan väg. Alls inte oanfrätt av huliganism, men i stället för ekonomiska barriärer och byggen för medelklassen och uppåt finns fortfarande många och framför allt billiga ståplatsbiljetter kvar. Och till skillnad från många andra länder, däribland Sverige, håller polisen en låg profil. Inga ”förebyggande” in your face-uppställningar, men närvarande i bakgrunden – om något skulle hända. Resultatet är en både sportslig och publikmässig framgång.

Varken Bufords slutsats om våldets upphetsande natur, eller det faktum att lejonparten av huliganism är destruktiv politik, hindrar dock att fotbollsarenornas massrörelser också kan vara något positivt.

Fotbollsarenorna kan också, paradoxalt nog, utgöra en plats för politiskt uppvaknande och förhoppningsvis en förändring av majoritetssamhället. Som i Italien där rasistiska ramsor och apljud är förskräckande vanliga. Oräkneliga är till exempel de gånger Zlatan Ibrahimovic´ kallats ”smutsig zigenare” av motståndarsupportrar, och när Mario Balotelli debuterade i landslaget täcktes ena kortsidan av en banderoll med budskapet ”Det finns inga svarta italienare”.

Åsikterna har djupa rötter i det Italien där medborgargarden jagar afrikanska migranter längs gatorna, där romer tvingas på flykt eller in i ghettoliknande läger och där båtflyktingar lämnas att dö i Medelhavet.

Här finns vänsterlaget Livorno, men den förkrossande majoriteten av ultras lider av högerextrema reflexer. Benito Mussolinis gamla favoritlag SS Lazio har som få andra italienska lag hållit det fascistiska arvet levande på läktarplats, med öppet högerarmsviftande och nazi- och/eller fascistsymboler på flaggor och banderoller.

Förra året inträffade det som ingen trodde möjligt. När Lazio-klacken i Curva Nord på Olympiastadion i Rom drog igång apljud mot svarta spelare svarade den vanligtvis så tysta arenans ”vanliga” besökare – med öronbedövande burop.

Under den arabiska våren skyddade supportrar till Kairolaget al-Ahly demonstranterna på Tahrir från polis och militär, de hade dessförinnan länge använt arenorna som protestplatser mot Hosni Mubarak och för demokrati. Supporterkärnan De röda jävlarnas sammandrabbningar med polis var uttalat politiska redan från början. När De röda jävlarna grundades 2007 kallade de sig själva ”den enda riktiga oppositionen av Egyptens ungdomar”. al-Ahly-fansen fick betala ett högt pris för sitt motstånd.

Efter en match mot ärkefienden al-Masry i Port Said i februari stormade de senare planen och attackerade Kairofansen med knivar och andra tillhyggen. Polisen tittade åt ett annat håll, 74 personer dog, många klämdes ihjäl.

al-Ahly-supportrarna fortsatte att vaka över Tahrir.

 Anna Hellgren

Publicerad i nya Magasinet Arena, nr 6 2012, som finns i butik från och med i dag. Beställ 6 nummer för bara 249 kr (ord.pris 395 kr) här »