Inte min Umeåutopi

Bild: Wikimedia Commons. 

Om hur Apberget ersattes med Utopia.

Det bubblar i Umeå.

Diskussioner om stadsomvandling och brist på demokratisk dialog inför det europeiska kulturhuvudstadsåret 2014 har gjort staden till den mest spännande i Sverige när det kommer till urban allemansrätt och motståndet mot privatisering.

Rätten till staden, skriver geografen och vänsterteoretikern David Harvey i sin nya bok Rebel Cities, kan inte skiljas från andra rättigheter. Det är en kamp som i det tysta pågår från motsatt håll, utan att vi märker det.

Finanshajar och fastighetsägare firar segrar varje dag när de använder staden för att spekulera i och i förlängningen tjäna stora pengar på. Det är därför som kampen om det urbana blir så viktig.  ”Friheten att skapa och omskapa oss själva och våra städer är, hävdar jag, en av de viktigaste men också mest nonchalerade av våra mänskliga rättigheter”, skriver Harvey.

Ett av startskotten för diskussionen om stadsomvandlingen i Umeå var den stundande flytten av Stadsbiblioteket till det nya kulturhuset Väven, som byggs nere vid Ume älvs strand. När det meddelades så protesterade många som ville att det ska vara kvar på Rådhustorget, som anses vara mer av en knutpunkt än Väven. Rådhustorget är dock en plats som håller på att förnyas med hotell och gallerior, vilket gör den till åtråvärd för kommersiella intressen.

Väven, den största satsningen inom ramarna för kulturhuvudstadsåret 2014, har också diskuterats. Kulturhuset beräknades från början kosta 700 miljoner kronor och ska stå klart i november 2014. Det har – efter att kommunen nyligen klubbade igenom att kulturnämnden måste skära ner med en tredjedel i sin kulturverksamhet nästa år – blivit något av ett skandalbygge.

Huset finansieras och ägs tillsammans av kommunen och den lokala fastighetsägaren Balticgruppen.

En lösning som har ifrågasatts, då blandningen av kommersiellt och kultur inte verkar vara till kulturens fördel. Balticgruppen förvaltar de kommersiella ytorna i huset, ungefär 9 000 kvadratmeter av totalt 25 000 kvadratmeter. Det innefattar bland annat de övre våningarna på huset, där ett nytt lyxigt hotell planeras, kallat U&ME.

Resten av huset ska rymma kulturverksamheter, lokaler för Stadsbiblioteket, ytor för scenkonst, en konsthall och ett kvinnohistoriskt museum är planerade. Tanken är att Väven ska ha lokaler för det fria kulturlivet, men det avgörs av hyresnivåerna, som ännu inte har fastställts.

Under hösten har rivningen av den kända mötesplatsen Apberget också debatterats. Orsaken till rivningen var det pågående bygget av gallerian Utopia. Det snabba beslutsfattandet förklarades med att invigningen riskerade att försenas om talartribunen fick stå kvar. Utopia kostar runt 800 miljoner att bygga om och marknadsförs med devisen ”Allt är möjligt”. Utopia ska vara mer än en traditionell shoppinggalleria, en modern mötesplats för urbana Umeåbor. I kvarteret byggs också hotell, gym och tio radhus, som uppförs på taket.

Parallellt med dessa storsatsningar får mindre kulturinstitutioner slåss för sin överlevnad. 2012 fick Scharinska villan, som länge var Umeås världskända hardcorenav, besked om att huset skulle säljas och hyresgästen vräkas.

Efter ett upprop fick Scharinska en ny lokal. Musikhuset Verket blev också vräkta från sin lokal, som låg nära Väven, och fick flytta till en mer avlägsen lokal.

Den eventuella rivningen av Sagateatern under 2014 har också debatterats, och protestlistor cirkulerar. Förbundet Allt åt alla Umeå skriver på sin hemsida att det som kan se ut som en konflikt mellan kulturliv och kommersiella intressen egentligen handlar om kampen för en demokratisk stad. Ett motstånd mot att de med mest pengar och inflytande ska få forma Umeå efter sina behov.

Kulturhuvudstadsåret är en storslagen politisk vision om kultur som drivkraft för det nya Umeå. Däri ingår hotell- och galleriasatsningarna. Men inför invigningen av Utopia spreds ett foto av en busskur med en reklamaffisch för den nya gallerian. Över affischen hade någon klottrat  ”Inte min utopi”.

Umeå kommun uppvisar en slarvig inställning till den fria kulturen. Det saknas en helhetsförståelse för hur kultur frodas. Just lokal- och hyresfrågan samt hur staden utformas är extremt viktigt för hur kulturen mår. För hur staden i allmänhet mår.

David Harvey nämner hur kultursatsningar och grönområden kan höja hyror och i förlängningen tränga ut hyresgäster med låg inkomst, ironiskt nog bland annat kulturutövare. Däri ligger den nutida urbana paradoxen. Men lösningen är knappast att hålla staden oattraktiv för att motverka gentrifiering, utan att reglera hyresmarknaden.

Att aktivt verka för en stad där alla får plats, som inte blir en tummelplats där spekulerande fastighetsägare kan tjäna pengar på höjda hyror för invånare och lokala verksamheter.

Sanna Samuelsson