Jag förstår henne precis

Malin Ullgren hittar den kvinnliga antihjälten i Alice Munros Tiggarflickan och i Dramatens uppsättning av Jag borde få något slags pris.

 
Alice Munro 1974. Bild: Western/Flickr.com/CC

Gud vad det är skönt att känna igen sig.

Oreflekterat, oanalyserat, bara känna igen sig.

När skådespelaren Sanna Sundqvist gör sin monolog Jag borde få något slags pris i Målarsalen på Dramaten, senhösten 2013, är det igenkänningens nästan euforiska kviller jag känner i kroppen.

Hon har dedicerat föreställningen ”till alla duktiga flickor som förbereder sig för den stundande katastrofen”.

Begreppet duktiga flickor har alltid irriterat mig, eftersom jag just inte har känt igen mig.

Jag är inte bra på att städa eller på att passa tider och jag funderar på att sluta gå på föräldramöten, eftersom jag tycker att det är ostimulerande.

Men min ansvarskänsla är massiv, och det finns ingen duktig flicka som är lika ansvarsfull som jag, inte i de sammanhang som handlar om betydelsefullt ansvar.

Sundqvist gestaltar denna känsla av att kämpa för andra människors fysiska överlevnad med berättelser om trafiksituationer och glödande cigarretter på trottoaren.

Jag förstår henne precis, tror jag.

Det är jag som spänner hela kroppen när någon unge i parken balanserar på ett farligt vis, det är jag som rycker tag i främmande människors jackärmar därför att de är på väg ut i gatan när det kommer en bil.

En annan berättelse den här hösten har gett mig en liknande bekräftelsens eufori: Alice Munros novellsamling Tiggarflickan med barnet Rose och kvinnan Rose som genomgående huvudperson.

Det finns scener och rader i dessa noveller, beskrivningar av Roses reaktioner och tankar i vitt skilda skeenden av ett liv, som får mig att hålla andan för en sekund.

Rose är både som flicka och som vuxen kvinna full av starka reaktioner, kan lätt frammana slutgiltiga beslut och avsked, och hon njuter stort av sitt eget tillfälliga lugn när hon lyckas ställa sig högst i den psykologiska näringskedjan: vara den som avslutar relationer rakt och tydligt utan att någonsin ångra sig, hålla upp en mycket bestämd handflata mot vänparet som ständigt kräver hennes blick för att själva känna sig spännande i sin destruktivitet.

Och som sedan, med samma självklarhet, mest snubblar ur förhållanden och som mycket snart efter ett högstämt beslut är redo att fatta ett helt annat, ett med motsatt effekt.

En kvinna vars vankelmod och lättantändlighet kan skada omgivningen, medan hon själv trasslar på för att få till ett slags liv.

En kvinnlig antihjälte, av en sort det inte finns så många av.

En ursäktlig kvinna.

När Joni Mitchell fyllde 70 år i november lyfte Malena Rydell i Dagens Nyheter fram den kvinnliga publikens starka identifikation med Mitchells verk, när hon jämför hennes konstnärskap med ex-makens: ”Han sjöng sånger om krig och vin på den lokala baren. Hon sjöng om spetsar och läder och bohemiska möbler och fick världen att verka oändligt stor. Kvinnorna i publiken lyssnade och kände igen sig. ’Det jag inte förstod på den tiden var det här med identifikation’, berättar Chuck Mitchell för Sheila Weller (författare till Girls like us. Carole King, Joni Mitchell, Carly Simon and the journey of a generation, reds anm) fyrtio år senare.”

Att känna igen sig.

En formulering som andas naiv läsning, en barnslig förståelse av berättelserna.

Men jag tror att igenkänningens geni är underskattat i konsten.

Malin Ullgren